 |
| Ibland måste man nog ge upp. Bild: Den humanoida roboten Nao från Aldebaran Robotics |
Bloggen måste ändra karaktär. Den får bli som de många texter andra äldre människor sitter och filar på: ett subjektivt tidsdokument.
I takt med insikten om hur lite krut och kraft mediebranschen lägger på sitt främsta arbetsverktyg, språket, framgår att det inte är nån vits att sitta här och låta spydig, chockad, förvånad och upprörd. De flesta medier bryr sig inte. Inte heller de som utsätts för dem.
Det är riktigt tradigt att bli betraktad som en banal språkpolis. Jag ber alla uppriktiga och hängivna snutar inom området om ursäkt, dem ger jag inte epitetet. Men av kommentarerna man får från sina kritiker att döma finns inget stort intresse för hur genomgripande språkförändringen är. (Det är väl av ett sånt yttrande man kallas rättshaverist, haha.)
En återkommande kommentar från menigheten är: ”det alltid varit så här”. Jag säger nej. Aldrig förr har information färdats så snabbt med så många inblandade. Detta faktum gör också att de flesta inte kan värja sig.
Bloggen kommer att notera vad som sägs och var. Men medvetenheten om att fördärvandet av språket nästan blivit en allmän samhällsöverenskommelse måste tas hänsyn till. I viss mån låter nog det här uppgivet. Men i morgon korrekturläser jag tillvaron igen.
