För – ett ord som kanar runt på det hala i dagens svenska språk

Det är nåt med ”för”, ett pyttelitet ord som halkar omkring och ställer till det! Gårdagsbloggen hade med (det enligt mig felaktiga) uttrycket ”missta ngn för ngn”.

För flera decennier sen började jag reagera på alla ”för” som i allt högre grad vällde in från engelska. Den första gång jag såg det (tralalalalala) var i en kvällstidningstext: ”Jag gick ut i köket för en kopp te”.

Sen dess gås det ut, träffas det och ses det för en kaffe. I den brutalt korkade värld som formade mitt språk sågs/träffades vi "för att ta en kopp kaffe” (eller några andra ålderdomliga fraser). Den nuvarande anglifieringen är oåterkallelig, men än så länge får man säga (nästan) vad man vill.

För-andet (jämför klagandet i bloggen på upp-andet, engelskpåverkan likaså) griper vilt omkring sig: ”Det är det man har vänner för”, säger svenskar som hört frasen ”that’s what friends are for” för ofta. Vi som går baklänges in i framtiden använde ”till” i stället för ”för" i den meningen . Eller så sa vi ”det här är kompisar till för”. Fast snart minns vi inte vad vi sa.

Dessa ”för” förvandlas till ”mot”, som i ”motlut”. De är tröttande för en åldring. Dränerande, säger folk nu och talar sen om energitjuvar. Men skam den som ger sig. i morgon tänker bloggen ta för-en djupare. Det där har jag som sagt stulit från P1-morgons klatschiga: ”Här hör du de senaste nyheterna, men vi nöjer oss inte där. Vi tar nyheterna djupare.”