Älskar folk så mycket som de säger eller går snacket bara på räls?

På tal om sånger. Minns (det var evigheter sen) överraskningen första gången Björn Afzelius klämda stämma ljöd genom radion: ”Du är det finaste jag vet”. Chocken upplöstes när det visade sig att låtens titel var ”Sång till friheten”. Men det hindrade inte en annan sångare, Nick Borgen, att skriva och sjunga in ”Du e det finaste jag vet”. (Den borde heta ”Du e de..”)

 
Inte alla skulle hålla med, men Björn A klarar sig från det patetiska bättre än sin sjungande kollega på grund av att objektet för känsloutbrottet är något abstrakt. Men sångerna hör ju till olika genrer och bör kanske inte jämföras. Ändå är det inte långt till tankar om kärlekens urvattning, och då inte bara när den gestaltas ”konstnärligt”.

 
I senaste Spanarna, ett kul program i P1, beskriver Annika Sundberg de numera blaskiga orden ”kärlek” och ”älska” (och för all del även ”hata” och ”hota”). Hon tar bl a upp den moderna varianten för många att avsluta ett telefonsamtal på. Det handlar ofta om föräldrar och barn, men vem som helst kan få sin släng av sleven. I stället för ”hejdå” ropas det: ”älskar dej!”. 

 

Man borde vara mer rädd om kraftfulla ord, tycker Annika, och anser att de ska användas med måtta – där de passar in med sina egentliga innebörder.

De oskuldsfulla kontra de ondskefulla – eller hur se på saken?

Hänvisande till förra inläggets sista mening: man skrattar inte åt sådant som folk gillar. Undertecknad blir ofta skrattad åt, förstås, men det är självförvållat. På den med mycket bestämda åsikter och, för all del, ett ironiskt sinne, biter det inte lika mycket – om alls.

 
Men nu ska det bli riktigt svårt. Vill man bli förstådd vad gäller ironi, cynism och liknande är det som att röra sig i en djungel. Kanske inte en sån där farliga kobror slår till, men där konstiga fåglar plötsligt flyger upp med obekanta läten.

 
Var snäll och häng med. Och förstå! Under årens lopp har jag haft ett inte helt renhjärtat nöje av, exempelvis, pekoral som sjungits. Dansband är ofta mästare i genren och kan golva en med sina smörigheter. ”De sista ljuva åren, Leende guldbruna ögon, Gråt inga tårar (mer för min skull)” är några av säkert miljoner likartade.

 
En cyniker/ironiker får gåshud av dem. Men det är andra känslor bakom än hos dem som gillar låtarna och får gåshud av det. Döm ändå/därför om undertecknads förvåning när ett par personer, en känd författare och en programledare – båda födda inom det där spannet ”ironiska” generationen – på fullt allvar diskuterade Agnetha Fältskog gamla hit ”Tack för en underbar vanlig dag”. Utan ett uns av ironi beskrev de den som en sång om vänlighet.

 
Utan att chikanera vare sig sångerskan eller de andra två ska här ett förmodat karaktärsmord bekännas efter nästan ett halvt sekel: Jag och mina kompisar hade redan på tiden det begav sig mycket svårt att ”ta till oss” låtens budskap – eller se det som allvarligt menat.

 
I och för sig inte konstigt, dylika kulturkrockar sker hela tiden, det är en banal truism. Men att några ur den ironiska generationen sa det de sa, kan ge en hicka. Så kan det dock vara med möten över generationer! Eller mellan människor.

 
Jag säger som den nämnda 70-talslåten börjar: ”Gode gud”.

Med ens ironi och, i värsta fall, cynism, vill det till att navigera

Ironi är en knepig historia. Bäst kan den nyttjas mellan dem med likartade intressen, föreställningsvärldar, ”bildning”, personlighet etc etc. Det är alltså inte säkert att man lyckas med så många. Ta bara den där generation X som lär vara född mellan 1965 och 1980 och blivit kallas den ”ironiska” generationen.

 
Misstänker att en del av de nu levande svenska ”komikerna” föddes då och deras humor förstår jag sällan. För att kunna ta del av ironi behöver man ha en bas att liksom ta spjärn mot och jag delar uppenbarligen inte bas med dem. I sanningens namn ska erkännas att en del skämt kommit att i efterhand s a s sätta sig även hos den rigitt kräsna typ som skriver dessa rader. (För finsmakaren: där fanns en typisk ironi. Rigid och kritisk  – jag?)

 
Mycket (men inte allt!) handlar om socialgrupp, fast ordet i den utslätade och renskrubbade verklighet som nu råder tycks skys och förtigas. För egen del minns jag en äldre släkting (detta hände ungefär när den ”ironiska” generationen föddes) som nålat upp ett vykort i hallen. Inringat av blommor och blader stod rubriken ”En underbar vecka”. Därefter följde veckodagarna med en bestämning, t ex: ”en härlig måndag, en fridfull tisdag, en lättjefull onsdag” – läsaren kan hitta på liknande fina ord för de andra dagarna.

 
Det var det hela. Den människa som satt upp vykortet hörde inte till de mest litterata men tyckte att orden och kortet var jättevackra. Man flinar inte åt en sån sak.

Något av det svåraste en skribent kan ge sig på: vara ironisk

I gårdagens inläggs näst sista stycke begicks ett misstag mot bloggens mycket få regler: där användes en kanske otydlig ironi. Det är inte enkelt som stilgrepp, för vad är egentligen ironi?

 
Låt oss gå till botten med saken. SAOB förklarar ”ironi” i ett stycke, en artikel, från 1933. Först av allt: Förkortningen l. betyder ”eller” – det är nödvändigt att veta. Och här förklaringen:

 
tadel l. klander av person l. sak l. förnekande l. underkännande av ett påstående l. av ngts värde o. d. i ordalag som äro (vanl. mer l. mindre överdrivet) erkännande l. berömmande l. bejakande o. alltså säga motsatsen till vad man menar; vid tal ofta med yttrandets värkliga innebörd (mer l. mindre kraftigt) förtydligad l. understruken medelst tonfall, åtbörd(er) l. minspel; ofta äv. om enbart gm tonfall, åtbörd(er) l. minspel uttryckt, förstucken kritik; stundom äv. om gillande l. beröm, på motsvarande sätt tillkännagivet gm låtsat klander osv.; äv. om (allmän) kritisk inställning l. åskådning som i världen o. livsföreteelserna osv. (äv. i det egna jaget) ser ngt annat, ringare o. betydelselösare än vad det synes vara.

SAOL skriver i sin tur den kortare definitionen ”klander eller. förlöjligande under skenbart beröm” och SO hakar på i samma stil: ”skenbart ut­tryck för upp­skattning som i verkligheten inne­bär kritik eller hån”.

 
Om ironins syskon satiren skriver SAOL : ”förlöjligande skrift; kvickt och bitande hån el. förlöjligande”. SAOB har en nästan lika lång utläggning som beträffande ”ironi”.

 
Det är bara att konstatera att ”ironin”, så mångordigt beskriven, nog är omstridd och människor oense om innebörden.

Ett par utbrott och några böner från en riktigt sorglig skepnad

Som läsarna förstått sitter jag ofta med hakorna i backen (som kan betyda ”marken” eller, överfört, ”golvet” i min landsända). Det är väl bara att sno ett av de översatta uttryck som accepterats likt allt annat och säga att man har en dålig språkdag.

 
Pöbeln förr kunde inte ens forma den mening som pöbeln i dag inte har några svårigheter med, den om att man ”har en dålig hårdag”. Heliga Maria, Jesu Moder, alla helgonen och änglarna: ”En dålig hårdag”!

 
De förslagsställare som lagt fram ett ”låt oss byta språk i Sverige” behöver varken vända sig till jordiska eller himmelska makter med sina önskningar ty dessa förändringsglada äro snart bönhörda. Lov och pris ske "språkvården" och alla länders medborgare som skiter i vilket.

 
Berätta om ditt engagemang inför språket och din medmänniska ska ge dig förtifem tips på andra mer angelägna ärenden för mänskligheten. Jag ber om ursäkt i dag och för all framtid att jag inte blivit cancerläkare, vaccinforskare, förskolepedagog, fredsmäklare eller museicurator. 

Det är jag som ensam har hand om den stora språkoron och jag tar ingen skit, som ungdomen säger, nej jag står upp för den jag är och identifierar mig nästan helt och hållet med mitt modersmål.

 
(Varning till de alltför bokstavstrogna: de som inte känner denna skrikhals ombedes att själva försöka förstå vad som kan vara allvar, skämt eller ironi. Ibland står alla dessa att finna i de bokstäver som här används.)

Ytterligare en glad gamäng som föreslagit huvudspråksbyte

Att sitta så här och skojblogga i det lilla (samt slutna) formatet gör att nyheter kan komma till en ett par år efter det att de såg dagens ljus. Här ska berättas om en ordväxling som ägde rum för drygt ett par år sedan. Upprinnelsen var ett inlägg i tidskriften Resumé, skrivet av visionären och entusiasten Walter Naeslund, som föreslog att vi skulle byta huvudspråk, från svenska till engelska. Alltså samma idé som Marian R hade år 2007 (se sbråkbloggen 22 maj).

 
Det är naturligtvis glädjande att se sådana påhitt bemötas med ungefär samma invändningar som ens egna, men Per-Åke Lindblom, Språkförsvarets ordförande, har betydligt fler och mer underbyggda än undertecknad kan åstadkomma. I hans svar till Naeslund i samma tidskrift, Resumé, råder det inget tvivel om vem som besitter mest kunskap och erfarenhet.

 
Om Naeslund mest tänker i snödare termer – vi är så små att vi måste hävda oss i den ekonomiska världen – beskriver Lindblom allt annat ett språk också påverkar och påverkas av: kultur, historia, språkvetenskap samt -sociologi m m.

 
Han resonerar bl a om minoritetsspråken. Det finns som bekant ett stort engagemang angående de andra, mindre, men ändå officiella språken i Sverige: finska, meänkieli, samiska, jiddisch och romani chib. Vad ska hända med dem, de ligger väl redan illa till?

 
Ett förslag som Naeslunds är inget att fästa något avseende vid. Med tanke på vad huvudspråket svenska förvandlats till samt hur snabb den förstörelsen är, törs man inte tänka på hur en plötsligt introducerad engelska skulle funka som ersättningsspråk.

 
Bortsett från det är Lindbloms ”försvarstal” mycket intressant: https://www.resume.se/alla-nyheter/opinion/svar-till-walter-naeslund-svenska-ar-inget-litet-sprak/

Apropå könsbiten: Det finns gott om folk att behandla(s) väl (av)

En tidig men framför allt tydlig engelsk påverkan var det som skulle utvecklas till något riktigt smittsamt: ”bit”. Svenskan hade tidigare haft ett mer differentierat sätt att uttrycka ”saken, delen, grejen, ärendet, ämnet, området” o s v, än denna ”bit”.

Det blev skrattretande många sammansättningar som ”skolbiten, jobbiten”. Uttrycket ”den här biten” kunde betyda i stort sett vad som helst. Nu kommer här något som berättats  i bloggen förr men, som en av mina chefer brukade säga när han drog en historia för femte gången: "Jag tar den så gärna en gång till!"

För 15-20 år sen berättade en kompis om sin facktidning (för lärare) där denna rubrik stod: ”Dags att ta tag i könsbiten”.

Ja, det tas verkligen ett rejält grepp om könsbiten i dag –  se gärna i går, bloggen, om diskussionen där en av deltagarna sa att ”alla former av kön ska få vara med”. Det är bara att tillstå: Jag är inte insatt alls i ”alla former av kön”. Men ”alla människor” går att förstå. Och de ska bete sig som folk mot varann.

I en enkät fick jag förresten frågan om jag var 1) man (de kommer alltid först hur man än vänder sig) eller 2) kvinna. Det fanns även alternativ 3) som löd:  ”identifierar mig inte med någon av ovanstående”. Det låter ju inte "inkluderande som honnörsordet för dagen stavas och därför föreslog jag att formuleringen ändras till ”identifierar mig inte som något av ovanstående".

Påminner om sexualupplysaren (i går) som ville att vi ska använda oss av ”ett korrekt sätt” när vi talar om kön. Håller med helt!

Michelangelos David uppe t v är upplagd av Jörg Bittner Unna på Wikipedia och den ca 23 000-åriga Venus från Willendorf av Matthias Kabel  på samma ställe

Om det gäller att uttrycka sig korrekt är inte könsord bästa valet

Den som sitter och fikar för länge på en kompis altan för att det blev så vackert väder kanske måste ändra på sina planer. Avsikten var att här fortsätta gårdagens resonemang om huruvida det vore klyftigt att ändra ett lands huvudspråk till ett annat. Men det får bli könsord i stället.

Det finns inte bara många människor utan ett lika stort antal unika individer. Alla bör vi respektera och behandla varandra väl. Frågan är dock hur långt man kan gå i specificerande av, exempelvis, antalet kön. Ska man vara rättvis måste jordens ca 7,867,922,316 (som antalet var tidigare i dag på worldometern) beskrivas utifrån hur de ”definierar sig själva”, som det välanvända uttrycket lyder.

Ett radioprogram handlade om att det utgått påbud om man ska vara försiktig med orden ”man” respektive ”kvinna”. En engagerad sexualupplysare talade om ”hur man kommunicerar”, t ex inom hälsoupplysning och en diskussion utbröt. Hen sa att man bör säga saker ”på ett korrekt sätt, men det betyder inte att man slutar att använda de här könsorden.” (Då avsågs "man" och "kvinna")

Undertecknad är också angelägen om att man säger saker på ett korrekt sätt. Enligt språknormer som gällt förr (?) är ”könsord” något annat än könsbetecknande ord, eller vad de heter på grammatiska. Andra deltagare använde termerna ”könskodade” eller ”könade” ord. Kanske är ”genusord” också ett korrekt sätt. ”Könsord” är det inte.

Det var tyvärr lätt att bli irriterad av sexualupplysaren som använde en lätt nedlåtande ton och försäkrade att hen skulle ”försöka vara jättejättetydlig”.

Är man jättejättetydlig går det bra att använda ”in­beräkna, in­begripa”, eller ”räkna med” för det främmande ordet ”inkludera”. Och för ”exkludera” går det jättejättebra att säga ”utesluta”. Då blir färre svensktalande uteslutna. Men könsord vet de flesta vad det är.

Inte så genomtänkt att låta engelska ersätta andra modersmål!

I går utlovades en kastad boll. Eller handske, för den som vill. Den ska kastas i riktning Marian Radetskis debattinlägg som citerades på denna plats i går. Artikeln skrevs 2007 och vad han anser i dag vet man ej. Vad jag anser är mig dock bekant och det låter som följer: Många tycks tro att engelska är ett homogent språk som inte undergår förändringar på samma sätt som svenska (språkvetarna: ”Språk är ett levande väsen, förstår du, det förändras ständigt!”).

 
Den engelska vi alla icke-infödda talar med varann – plus de stackars infödda – är ett lingua franca. Wikipedia: ”Termen lingua franca användes för första gången av franska och italienska korsfarare i medelhavsområdet för att kommunicera med varandra. Den huvudsakliga metoden var att förenkla sina egna språk”.

 
Ja, det kunde de lätt göra eftersom deras språk var släkt. För alla oss andra blir ändå resultatet detsamma: ett förenklat språk. Över hela jorden lärs engelska in (eller ut) på olika sätt i olika länder. Alla känner till hur svårt det kan vara att 1) höra vad någon med en (för en själv) ovanlig brytning säger på engelska. 2) Språkets struktur och innehåll kan på liknande sätt undervisas olika och resultatet blir ett rätt så rudimentärt språk, när det används som lingua franca.

 
Detta faktum påverkar de infödda engelsktalarna världen över och även de måste, när de pratar med oss, förenkla sitt språk och välvilligt anpassa sig efter tusentals engelska varianter. Att vi alla skulle lära oss en och samma engelska är en omöjlighet. Så med Radetskis förslag skulle vi förutom att sabba våra respektive modersmål även kvadda engelskan.

Den som är haj på att läsa engelska kan studera språkforskaren Ian MacKenzies (krävande) text Will English as a lingua franca impact on native English? Där beskriver han bl a (jag har läst långt från hela!) vad effekten är och kommer att bli beträffande hans eget modersmål.

Som av en tillfällighet hoppar ett skamligt förslag ut ur det förflutna

Efter fem år med Sbråkbloggen har den tidigare bistra men ändå lättsamma attityden omvandlats till en lika bister men mer uppgiven dito. Den som följer den sammanlagda storleken (XXXXXXXL) av engelska språkets påverkan (läs gärna hela artikeln under ”lånord” på Wikipedia) tänker lätt i banor som: Jamen få det gjort då! Ersätt svenska med engelska för i sjutton eftersom det här bara ett plågsammare och plågsammare mellanting!

 
Sittande i såna dystra tankar drog jag mig till minnes en nationalekonom som föreslagit att Sverige skulle byta huvudspråk, från svenska till engelska. Tyvärr hade jag glömt hans namn och skulle just till att leta efter det när informanten T skickar ett mejl som innehåller just den texten, skriven av Marian Radetzki (DN, 2007) ! Här måste man erkänna sin stora fäbless för synkroniciteter (slå upp, om det behövs!). I alla fall, detta skriver Radezki:

Där engelska är mer (mörkblått) eller mindre officiellt   Bild: Wikipedia

Hur stort är egentligen det svenska språkets egenvärde? Behövs svenskan över huvud taget? Skulle inte fördelarna överväga massivt om engelskan gjordes till Sveriges huvudspråk i alla väsentliga sammanhang, medan fortsatt odling av det svenska språket överläts åt grupper med särskilt historiskt eller kulturellt intresse för dess bevarande? 

Man svimmar av en kort stund, men hittar så meningen: ”Språkets viktigaste uppgift är att underlätta kommunikation”. Se där en punkt vi är överens om till hundra procent.

Men när nationalekonomen i sin kristallkula förutspår att engelska skulle bli ett ”levande världsspråk som hjälpte att rasera det existerande babelstornet” har undertecknad helt andra siar-bollar. De ska kastas imorgon.

Apropå: I dag är det biologiska mångfaldens dag. Människor är biologiska.

Utsätt laxen, schlagerbudskapen och artisterna för mer mångfald!

Även om sociala-medie-retoriken trumpetar ut vilka unika och individuella individer vi är tar de flesta samma väg, stöps i samma form.

 
Till och med laxen är utsatt. Bokstavligt: odlingsförfarandet har manipulerat fisken så att dess framtid ser dyster ut. Laxstammar blir alltmer genetiskt lika, sa tv-reportern i ett inslag. När mångfalden går förlorad pajar naturen. Det vet vi sen länge. Det gäller också melodifestivaler. Trots glitter och skojiga utstyrslar är de inte musiktävlingar (f ö anser de kloka att man inte kan tävla i musik) utan en tradig uppvisning i förutsägbara trender.

 
Sveriges bidrag, ett av flera i We shall overcome-stil, hör till det påbjudna och är som en hand i samtidens handske. Inte långt från den sjunger en stadig donna som sitt bidrag en stick-och-brinn-låt med tidens lika förutsägbara feministytlighet: ”jag ser ut som JAG vill!” Äldre världsmedborgare kan känna sorg över simpla programmatiska pk-låtar som inte lett till något hittills. Läge att satsa på musiken!

 
Andra som hävdar sitt ge-fan-i-mig-fast-titta-på-mig-för-guds-skull! uppträder i utstyrsel och med danser som mest liknar strippklubbsframträdanden. Såna som är legio i filmer (deckare) där snutar står i baren och snackar med ålande kvinnokött som bakgrund.

 
Genren är pinsam och urgammal. Men nutida (uppburna) sångerskor anser att deras ålande visar att de ”bestämmer” över sin ”sexighet”. Artister med den frigörande varianten brukar kallas ”förebilder”. Mig påminner de om förutbilder.

 
Begreppet ”sända ut signaler” är som bekant välanvänt. En stönande sångstil ihop med ovanstående agerande frambringar rätt tydliga signaler, inte sant? Eller är det frågan om nån form av appropriering som långt från hela publiken fattar?

PS Island!    

Liten fuga (eller fantasi) som beskriver samtiden. I a(rg)-moll

Det finns de som tycker (som Tomas Tengby i Ring P1 brukar säga) att undertecknad drar ut saker lite väl långt i kanterna. Som när man kavlar ut en paj- eller pizzadeg tills den går sönder. Men se det som en illustration av verkligheten där företeelser och händelser hanteras på samma vis: dras ut tills de spricker. Här skriver bara en iakttagare.

 
Denna blogg ger inte mycket för det nästan religiöst färgade snacket om hur viktigt språket är. Samtidigt pågår ju inför allas ögon och öron en språklig nedmontering. Som vilken annan miljöförstöring som helst.

 
Nyheten om Svensk Ordboks senaste upplaga har tagits upp av tidningar och diverse radioprogram. En av bokens redaktörer säger: ”Ordförrådet speglar samhället och här kan man läsa av nyheter inom teknik, inom sjukvård, inom kultur och vad vi äter”.

 
Nu vet man inte hur snacket går hos ordboksredaktioner, men det finns en kvardröjande, molande, känsla av att sån verksamhet förr gick omvända vägen. Som jag minns återgavs insamlade fakta och avsikten var att folk skulle kunna bilda sig en mening om den omgivande tillvaron, samhället. Man var inte tvungen att hålla med, men fick möjlighet att orientera sig.

 
Nu är det tydligen ordbokens uppgift att ”spegla samhället” och beskriva hur detta framlever sitt liv. Det är alltså vi medborgare som ”skänker” det samtida språket till ordboksredaktioner som sen ger det tillbaka. Eller som den abdikerande språkvården säger: brukarna bestämmer.

 
Något i detta påminner om många arbetsplatser i vår tid: Alla ska kunna allt. Det som tidigare utfördes av olika (ska nu säga ett fult ord) experter, ska kunna skötas av en (1) människa. Gärna en åttaåring. Vi får inte nonchalera barnens expertis och kompetens. Eller deras språkbruk.

Plötsligt lämnad i sticket ringer jag mina generationskamrater

Det vida vattnet från i går är en språklig bild av en värld i ständig förändring (det här är en pretentiös blogg och ingen dussindito). Vattnet som Herakleitos beskrev (se i går, som sagt) utmanas nu av den digitala tekniken som strömmar (och strömmas) ännu snabbare. Språket, en av mina käpphästar, virvlar också förbi: glöm de ord du använde nyss, nu heter de annat, och snart åter annat. Språkvården och många medborgare oroas icke.

 
Hörde att SO (Svensk ordbok) utkommer i ny (digital) upplaga. Utgivaren, Svenska Akademien skriver att den är ”en beskrivning av modern svenska med tyngdpunkt på ordens betydelse och användning i kombination med historiska uppgifter”.

 
Bland de nya orden finns ”foodtruck” som kan översättas med ”matvagn” och ”adda” som är kort för ”addera” och betyder ”lägga till”. En pragmatiker tycker att det vore bättre att slå ihop svenska och engelska ordböcker till en.

 
Vår samtid kan inte nog prisa språkets nyttig- och viktighet: ALLA ska kunna ta del av ALLT som skrivs (och sägs, för den delen). ”Ingen ska lämnas bakom”, som det översättande folket säger, omedvetna om att de pratar engelska: ”no one should be left behind”.

 
Faktum är att det är svårt att minnas hur man uttryckte saken för ett par år sen. I såna lägen ringer jag mina generationskamrater. En av dem säger: ”Överges? Eller ”lämnas i sticket”?

Då tar jag själv vid och skriver här att för den översatta frasen fanns ett stort antal varianter: ”Ingen ska lämnas i sticket, ingen ska glömmas (bort), ingen ska överges”. För ”ska” hade man även kunnat säga ”kommer att”: Ingen kommer att lämnas i sticket”.

 
Vad än Herakleitos sa: Varför misstänker man att fler kommer att "lämnas bakom" än vad som skedde för 20-30 år sen? Hur tusan orientera sig på livets flod?

Ut över vattnen med greken Herakleitos vid rodret, inte Hin Håle

Från mosters fan som trillar i vattnet (i går) till ett annat vatten. Här kommer en snutt snodd ur tidskriften Forskning och framsteg, 2011. Texten är skriven av Hans Ruin (d y, måste tilläggas, särskilt för de äldre). Den handlar om Herakleitos som sägs vara mannen bakom uttrycket ”Allt flyter” och ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Kanske, skriver Ruin, är det i själva verket Platon som ligger bakom sentenserna. Men strunt samma, här är citatet:

 
Från Herakleitos finns dock ett annat citat som på ett mer poetiskt sätt fångar erfarenheten av alltings pågående rörelse och förändring: ”Runt dem som stiger ner i samma floder flyter ständigt annat vatten till.” Då blir utmaningen att finna det mått som ändå låter oss orientera oss på livets flod. Därför är Herakleitos inte bara flodens och rörelsens tänkare utan också tänkaren av logos, av ordning, ord och förnuft. Ur denna spänning föds filosofin, och i den lever den alltjämt.

 
Det är möjligt att filosofin ännu, ett decennium senare, håller sig med ”ordning, ord och förnuft”, men frågan är vad som händer om man tillämpar (”applicerar”, skulle föredras idag) måttet ”som ändå låter oss orientera oss på livets flod”? You tell me! Eller ”Säg det, du!”

 
Läsaren av Sbråk undrar: Men varför skriver människan på engelska då och då när det verkar vara en av de företeelser som bloggen attackerar?

 
Det är bara början på en färd ut över  såväl vida vatten som en del rätt grumliga varianter. Dock inte med fan som styrman, han faller ju i, utan med Herakleitos, en balanserad sälle.

Hin håle önskar omgivningen en god natt, själv råkar han illa ut

En äldre person i min närhet kan ibland utbrista i ett ”snacka skit och önska nyår”. Det skulle kanske översättas till ”bullshit” av en yngre människa, vars far- och morföräldrar i sin tur sade ”snicksnack”. Visserligen är inte den nämnda äldre personen 114 år, men man kan få för sig att man befinner sig i den åldern när man söker vissa talesätt på nätet. Träffarna för ”snacka skit och önska gott nytt åt” är inte många om man jämför med ”bullshit,cirkulent, wow, boomer”.

Något lite vanligare tycks Tyko T:s verbala utbrott (som handlar om en annan skit) vara: ”Samma skit i krukan som i locket”. Sbråk skrev bl a om detta 5 augusti 2019. Utsagan i fråga är alltså ännu i vår tid något gångbar, trots att den har ett bildspråk som kräver viss välvillighet av användaren: det är väldigt sällan en kruka är fylld med vad det än må vara upp i locket, s a s. Men äsch, låt oss inte förstöra ett bra uttryck.

För något år sedan sökte jag det likaledes svårfunna ”Gonatt, sa fanken när han trilla’ i vattensån”. Det var vad moster Astrid (född 1906) sa när hon ville förstärka en avfärdande innebörd i ett yttrande. Men ”bullshit” vore inte här en möjlig synonym, snarare ger meningen om den onde som faller i vattnet uttryck för något djupare.

Då, vid förra nätsökandet, fann jag inte mosters fan. Kanske skrev jag in fel sökord, för nu dök det upp flera träffar. Originalet anges vara värmländskt (förbehåll: ingen vet förstås längre) och är språkligt stramare än mosters: Gonatt sa fan, stöp i vattsån.

 

Vad var det hertigparet gjorde med sitt hjärta i trädgårdsintervjun?

A och O (eller a och ö, som en del skojproppar säger och i viss mån har rätt i) för att folk i ett land ska lära sig använda det gemensamma språket är att medier, politiker, myndigheter och alla som vill meddela sig till detta folk gör det med ett överenskommet tungomål. Det blir ingen kommunikation om en säger si, en annan så.

Vad mannen på gatan och kvinnan i huset (jag skojar) säger är deras ensak. Men vill de bli förstådda när de vänder sig utåt till en större krets så gäller samma regler. Det är konstigt att en så enkel sak blir ifrågasatt.

En av landets större tidningar skrev i en ingress (om det medialt gångbara ämnet kungligheter):

I mars sändes den omtalade trädgårdsintervjun med Oprah Winfrey där hertigparet av Sussex, Meghan och Harry, lättade på hjärtat om det kungliga livet i Storbritannien. Nu är det dags för ett nytt tv-samarbete.

Vad jag tidigare begripit heter det ”lättade sitt hjärta”. Fasta uttryck är bl a det som skapar ett språk. De går att slå upp i ordböcker om man är osäker. Här är en amatörs funderingar: ”lätta på” har något mycket konkret över sig (eller i sig). Man lättar på trycket, eller på gasen, man lättar på slipsknuten eller jackan. Dock inte på hjärtat, väl?

Visst är det här finlir, jo, jo, jo, men ett språkets finlir ska man kunna kräva från dem som önskar meddela oss något. Visst kan fel uppstå. Men det blir fler och fler fel av det här slaget och man kan misstänka att det kommer att få följdverkningar om inte alltför lång tid.

Överdriver du inte en hel del? undrar min nära och något mer avlägsna omgivning ibland. 

Av nån anledning tror jag inte det.

Nere för räkning även på andra ställen än London och Paris

Konsekvensen av att det slängs in randomord (där hade vi en försyndelse, översättningen är ungefär: ”godtyckliga ord”) på engelska innebär att vi lite till mans blir förvirrade. Naturligtvis spelar ens egen ålder och diverse annat en roll för hur man kan hantera det nya lingo som uppstår – men ett gemensamt språk kan vi nog glömma. Själv förhållandevis observant på ord och uttryck åkte jag på en rolig pump häromdagen.

”Lockdown” är som bekant ett främmande ord som blivit till ”svenska” inom loppet av ca ett år. Och det har sagts tusentals gånger. Men för äldre människor har även termen ”lockout” existerat i nyhetssammanhang och vad fanken kan man begära? Så att någon med en mer än halvseklet gamla svenska som modersmål, och därtill stegvis insmugna engelska ord, förväxlar ”lockout” och ”lockdown” är knappast konstigt.

När jag ville se hur Wikipedia förklarade begreppet ”personlig lockdown” skrev jag av misstag ”personlig lockout” i Googles sökruta. Den första träffen var nåt ställe som sålde ”Väska för personlig lockout-utrustning” med underskriften ”perfekt för all underhållspersonal.”

Därefter vidtog några förvirrade minuter för att begripa vad i hela friden en sådan väska var. Det fattar jag inte än, men insåg slutligen att den sökta frasen var ”personlig lockdown”.
Och då dök boktitel upp ur minnet: Down and out of London and Paris (för så beter sig associationsbanorna). Den heter Nere för räkning i Paris och London på svenska. Mja, det är inte bara där man är nere för räkning utan i stort sett överallt.

Författare var George Orwell, han som skrev 1984, en dystopisk och framsynt framtidsskildring (jämför gärna med världen i dag). I den förekom termen nyspråk, ”ett språk som utvecklas med syfte att begränsa individens tankeutrymme” (Wikipedia).

Ett klassikerskydd vore bra att kunna ta till när mångfalden hotas

Man får citera Heidenstam även om man är en lurk. Så, ungefär, löd domen när Svenska Akademien förlorade ett mål mot några föreningar som använt klassikertexter i, enligt akademin, tvivelaktiga sammanhang. Givetvis kan vem som helst citera äldre texter, vad vore t ex undertecknad utan ett sådant förfarande?

Samtidigt måste jag villigt erkänna att det är lätt att falla för hur klassikerskyddet formuleras, nämligen att något ”kränker den andliga ordningens intressen”. Är det något som denna blogg vore betjänt av så är det att dagligen och stundligen kunna tala om hur språkliga horrörer ”kränker den andliga ordningens intressen”.

Här kommer ett par citat ur verkliga livet som gör just detta. I första exemplet talades i ett program (radio) om ”diversiteten” i naturen. Engelska ”diversity” betyder inget mindre än ”mångfald”. Säger man ”biologisk mångfald” har man använt en så exakt beskrivning som bara går. Jag trodde f ö att ”mångfald” var ett ord i tiden.

Ett annat exempel på när ett språkets klassikerskydd kunde tas till var när en reporter sa: ”Han har spätt på ett narrativ”. Den tolkningen överlåts med varm hand till läsaren.

Det går inte att fatta att ”fortfarande en flicka älskar hälarna”

Googlar man problem som uppstår av den sorts skor som senaste inläggen (ha! inlägg!) handlat om får man en mängd tips på hur de kan bäras utan smärta. En av sidorna i ämnet meddelar på sitt halvt översatta språk: ”They`re smärtsam, they`re svårt att gå in, they`re helt opraktiskt, men fortfarande en flicka älskar hälarna!”

Så sant. Många verkar älska hälarna (jag skrev väl att de kallas ”heels” på engelska?) och dit hör bl a den illustra 1,6-miljonerklubben som, förutom sitt motto ”hälsa och livskvalitet för alla kvinnor”, har en röd högklackad sko som symbol/emblem! En som hör till gruppen foträta tråkmånsar (bloggen 9 maj) ser kombinationen "hälsa" och "högklackat" som ytterst märklig.

Hur som helst verkar såna skor i många fall betyda ”kvinna”. I så fall är världen full av kvinnomakt (bloggen 12 maj). Vid en av alla plötsliga mediestormar som bryter ut (och sen mojnar) fanns nyligen den på temat ”mäns våld mot kvinnor”. En TT-text som, vanligt numera, publicerades i de flesta av landets lokaltidningar, illustrerades med en bild på en massa röda kvinnoskor, i förgrunden stod ett par stövletter med stilettklackar.

Själv tyder jag skosymbolerna som ”kvinna, bliv vid din läst”. Vad vore motsvarande för män, undrar kanske någon. Slipsar? Och visst brukar även slipsar upplevas som ett tillfälligt fängelse, men de skapar inte livslångt lidande, vad man kan förstå.

👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠👠

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Rent bokstavligt

Maktsymbol. Ordet återkommer i samband med höga klackar. Det låter helkorkat. Snarare tycks det handla om hjärntvätt och förtryck, såväl kroppsligt som mentalt. Alla som försökt gå i såna skor vet hur det känns. De personer som kallar högklackade skor bekväma måste vara skapade på ett annat sätt än de flesta andra. Lill-Babs hör till dem. Hon ansåg sig inte få vad som kallas barbiefötter eller andra skador av favoritskorna.

 
Oavsett allt detta finns mycket skrivet om vad som väntar de hängivna. En ortopedspecialist föreslår att man undviker skor ”med klackar högre än ett par cm. Högklackade skor sätter mer press på framfoten och ökar sannolikheten för fotproblem eller skador”.

 
Huvud, nacke, ländrygg, knän – ja, säg vad som inte tar stryk. Det är uppseendeväckande att

s k klackskor (se bloggen igår) säljs med barn som målgrupp: storlekarna börjar vid 28. Då handlar det inte om stilettklackar, men likafullt: Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.

 
Och hur är det med den makt som sägs utstråla från pinoverktygen? Kanske menas det faktum att klapprande klackar över ett hårt golv låter aggressivt och uppfordrande, men räcker det? När ens chefer kom kulsprutesmattrande genom lokalerna hann man ju strama upp sig, de borde ha smugit om de ville utöva makt. Förstår verkligen alla vilka signaler såna här abnorma skor sänder ut?

 
De fall från höga klackar som filmats och ligger för evigt på nätet går inte att förknippa med makt. Det är heller inget att skratta åt, man måste känna medlidande. Följetongsvarning: ytterligare lite skobabbel kvarstår även om det går utanför de vanliga språkramarna.

Den som vill vara fin tycks inte ha invändningar mot att lida pin

För kanske ett decennium sedan önskade sig en då tioårig flicka i min närhet ”klackskor”. Jag hade aldrig hört ordet tidigare. Antagligen visar det på en kringelikrokväg från engelska som  kan säga endast ”heels” när höga klackar avses. Min första tanke var att det är barnspråk.

 
Men eftersom säger vuxna på allvar ”hittepå” så funkar väl även klackskorna, får man förmoda. De är i alla fall skumma, för vilka skor har inte klackar? Förutom en del mockasiner och de som brukade kallas ”sockiplast”?

 
I vilket fall som helst verkar ”klacksko” finnas med som pliktskyldigast i SAOL. Kollegan SO ställer frågan ”menade du lacksko”? För oss som inte kunnat tänka oss ”klackskor” i barndomen kan svaret bli: ”Ja! Visst menade jag lackskor!” (En forna dagars barndröm.)

 
SAOL har även med relikten (eller finns den än?) ”taxklack”. Sådana klackar är visserligen låga men smala som sina stilettdito och duger även de att vricka av sig anklarna på.

 
Det sammanlagt besynnerliga med många slags klackar, f a de på kvinnoskor, är alltså att man inte med bästa vilja i världen kan kalla dem användarvänliga. Ändå är de nästan standard för många av världens kvinnor (och ett fåtal män). Men vad i h-e? Så lyder en av mina vanligaste meningar att yttra angående människosläktet och här kom den igen.

 
Det jobbas ändå stenhårt för de här farliga och ohälsosamma skornas existens – fast bekvämlighet annars är vad folk säger sig åstunda. En skodesigner (kvinnlig) säger på sin webbsida det i min mening paradoxala: "För mig är den högklackade skon en maktsymbol, jag ville ge tillbaka den till oss kvinnor och bestämde mig för att hitta en lösning".

Maktsymbol, kom ihåg den beskrivningen till i morgon!

Liljefötter* som sitter på västvärldens kvinnor blir kul och sexigt

I går utlovades en klipphängare. Redan där måste dagens text vika av en stund. Visst är man beredd på att flera personer måste ha skojat till ”cliffhanger” då och då, men ordet är omtalat sen länge. Googla ”klipphängare” så kommer en massa information och årtal! Bl a har Olle Käll skrivit intressanta grejer på sajten Språkförsvaret (2005).

Nå, pjucken var det, och här ska läsaren få höra något besynnerligt. Igår beskrevs den hånfulla beteckningen ”foträt”, ett ord för sköna och bekväma skor som dock gör bäraren av dem till en torrboll och tråkmåns.

Bra mycket ballare och festligare måste alltså de damer vara som i en partiledardebatt nyligen uppträdde i skor med ohälsosamt höga klackar. (En av partiledare har ännu inte fallit till föga, men det kommer). Den typen av skodon – jag måste upprepa, för så konstigt är det – är m a o sinnebilden för en motsats till fotriktiga dito.

Högklackade skor anses vara ”sexigt”. Förutom att man hört eländet i alla dar är det bara att googla de två orden och adjektivet ”sexigt” dyker upp med automatik. Visst sveper plågade kvinnor tvångsmässigt runt i dem här och där, men det krävs hårt arbete för att samtidigt se obesvärad ut. Annars kan det verka som om ett par gigantiska skor är ute och går med en dam (eller herre, för all del). Dessutom är de ofta spetsiga och blir långa på ett sätt som för inte länge sen ansågs konstigt då många kvinnor med stora fötter inte ville ha ”båtar” på fötterna.

En snabb blick på sådana skor ger vid handen att det vore bättre om stortån satt i mitten av foten. Men det blir vanligen också slutresultatet för dem som framhärdar i att ofta gå i "högklackat". Alltnog. Det här ämnet är långt från uttömt, såväl ortopediskt som språkligt.

 
*Liljefötter kallades resultatet av seden att binda och deformera kinesiska kvinnofötter förr 

Foträta skor för tråkiga sköterskor och lika trista vänstertyper

Att ha foträta skor borde väl vara bra? Men ordet ”foträt” existerar knappt i ordböcker (eller mitt Word-program), vilket däremot ”fotriktig” gör. I SO står ”anpassad till fotens form” med tillägget ”om sko”.

 
Trots sin nästan icke-existens används ”foträt” i två sammanhang (visar min egen vetenskapliga undersökning på Google). Dels gäller det skovalet hos människor som tänker göra jobbiga saker: motionera, arbeta, gå runt i en stad en hel dag och shoppa etc. Låter som en bra plan.

 
Märkligt nog används samma begrepp om en person som är tråkig, töntig, alltför korrekt – ja, det finns en massa sätt att vara foträt på. Det nedsättande användandet beskriver vanligen ”vänstervridna” och härstammar säkert från den tid då dessa klädde sig ledigare än de mer ”högervridna” medmänniskorna. I en krönika från 2015 finner man en skribent som skriver om "Slussenkramarna, som uniformerade i foträta skor och praktiska ryggsäckar slåss för den kulturhistoriskt intressanta trafikrondellen…"

Undertecknad hörde till de töntar som gick (och fortfarande går) i sådana skor, men i vår ungdom hittade vi sätt att chikanera dem som gick i ännu löjligare skor: damer med ”systerskor”. Och här kommer lite modern historia:

Nordiska museet, foto Elisabeth Eriksson

Hästens Skofabrik (i folkmun Sko-Lasses: egentligen AB L.E. Larsson & Co), var en skofabrik i Uppsala. Företaget grundades 1914 och 1932 hade man omkring 250 anställda

Fabriken flyttade 1968 till Umeå och las ner efter några decennier. Namnet lever vidare men innehas numera av ett norskt skoföretag.

 

 
Hästens tillverkning i Uppsala var den sista tiden inriktad enbart på damskor. Företaget hade ensamrätt på sin så kallade "Systersko" (uppgifterna från Wikipedia)

Namnet på skon då? Nordiska museet beskriver dem som "slejfskor för dam av en kvalitet som brukar kallas 'systerskor' som är fotriktiga och bekväma och tidigare vanliga på sjuksystrar".

 
Trista typer: Bekväma skor på jobbet! Klipphängare: Det finns de som tänker annorlunda.

 

Att sopa rent framför det uppväxande släktet, curla, blir inte bra

När det gäller universiteten finns diskussioner i svang om hur lärare hejdas i sin undervisning för att de – det kan gälla nästan vilket ämne som helst – presenterar fakta och kunskaper av ett slag som ”stör” studenterna som blir kränkta och då, som det brukar heta, ”mår dåligt”. Minns en tidskriftsartikel som beskrev hur lärare i arkeologi fick undvika bilder som ansågs stötande (det kunde gälla mångtusenåriga mänskliga kvarlevor).

Det blir inte lätt att lära sig något över huvud taget då: historien, nuet och säkert även framtiden är full av elände och skit man inte gillar. Och människan hon svänger i sitt sätt att vara: Än är hon auktoritär, slår sina barn och tvingar dem lära sig katekesen utantill. Än låter hon småbarn ”forska” efter kunskap (alfabetet, t ex), men vill de slippa går det också bra.

Man kan inte säga att ALLT var bättre förr, men det är ingen osanning att EN HEL DEL var det. För egen del (och som kan skymta fram i denna blogg) anser jag att man ska jobba hårt för att så många barn som möjligt ska lära sig sitt modersmål ordentligt. Man hör inte längre att detta är viktigt för ”demokratin”, men fram till för några år sen brukade det sägas så.

Vi är snart vid den språkliga punkt där vi kan skräddarsy allt som meddelas oss och själva bestämma om vi vill tolka ett misshagligt budskap som ett behagligt. Eller tvärtom. Skit samma, liksom.

Tack och lov för det lilla antalet motsträviga, de som inte vill slarva bort språket. DN-journalisten Anna-Lena Laurén har nominerats till Årets stilist 2020 (delas ut av facktidningen Journalisten). I samband med detta säger hon: Ord används fel. Jag älskar själv att läsa texter som är exakta, där man ser att skribenten vet vad den tänker. Det är vad stil handlar om. Att få sagt det man vill säga.

En liten diskussion om fraserna spåra ur, spåra ut och spåra upp

Det är de små ordens tyranni. För några månader sen handlade ett bloggutbrott om att många säger ”spåra ut” i stället för ”spåra ur”. Som bekant kommer man inte långt med tvärsäkerhet, men nog attan känns själva innersta innebörden av ordet ”ur” vara som huggen i sten. Eller snarare kanske huggen ”ur” sten om man tänker på vissa av Michelangelos statyer som han själv (har jag läst nånstans) såg som ”befriade ur marmorns fängelse”.

Tillbaka till vår egen tid: ”Tåget spårade ut”, kan gammelmedier skriva och det gör en del av oss nästan illa. Det hörs väl att det ska heta ”spåra ur”? Detsamma gäller om uttrycket används i överförd bemärkelse: ”hennes blogginlägg har en tendens att spåra ut”. Aldrig i livet att det heter så, de ”spårar ur”. Man önskar att det funnes någon fast människa som klev ur marmorn, dunkade näven i densamma och sade med tordönsstämma: ”Det heter ’spåra ur’, och hör sen!”

Den bok som beskriver konstruktioner och fraser i vårt språk, Svenskt språkbruk, säger visserligen detta, men det var i 2003 års upplaga. Nu är det förmodligen skit samma vad det heter, det skadar och kränker individen om den inte får säga vad den känner för i stunden.

Och när man inte trodde att det kunde bli värre så twittrar en – får man väl säga – namnkunnig journalist angående någon mediehändelse: ”håller det på att spåra?”

”Spåra” är vad hundar, jägare och kanske deckare gör. Med påhängda adverbet ”upp”. Vänder mig till en person född på 80-talet. Denne påstår sig ha sett att man säger bara så: ”Det här spårar”. Och det behövs ju bara det: sägs något tillräckligt ofta blir det, som alla vet, ett BRUK. Brukarna är vi själva och det är vi som bestämmer.

Gissa vad som ska hända när en sådan här ”det-spårar-människa” ska försöka läsa texter som är äldre än fem år. Då jädrar i min lilla låda kommer det att spåra rejält!

Att vara på rull är en inte alltigenom entydig sysselsättning

Inget ord är för litet för att ställa till problem. Prepositioner, adverb och andra eventuella småord är liksom annat i upplösning, eller åtminstone rullning. För inte länge sen började saker sluta (”börja sluta”, hur uttrycker man sig egentligen?) vara ”på gång” eller bara ”g”, de började vara ”på rull”.

 
Kollar man det engelska uttryck som stulits, ”be on a roll”, tycks det inte handla om samma rull som det svenska. ”On a roll” betyder att något som börjat framgångsrikt fortsätter lika lyckosamt. Men som jag fattat det svenska ”vi är på gång” betyder det bara att några är i startgroparna eller liknande. Jag tänker mig en ordväxling som: ”Är ni klara för vår cykelutflykt (partykväll, fotbollsmatch)?” och svaret blir ”vi är på gång” (eller ”på g”).

Det nya rullandet verkar ofta innebära att någon är på väg: ”Kommer du förbi oss ikväll, då?” Någon som just satt sig i bilen svarar: ”Jag är på rull”. Men, som sagt, ofta säger folk att de är ”på rull” när de egentligen är ”på gång”. Eller ”på g, då!”

Ens följdriktiga tanke (inte sant?) är naturligtvis: kommer man snart att säga att man är på r?

 
Och var det inte bara några månader sedan undertecknad ondgjorde sig över ”rulla ut” för de banala, men fullt användbara, svenska uttrycken ”starta, sätta i gång, introducera”? I en (vad som kan kallas) renommerad Svensk tidskrift läser jag: Svensk forskare bakom vaccin i pulverform: ”Kan rulla ut nästa år”

Man får väl anta att det inte är fråga om pulver, när det kommer till kritan, utan tablettform. Och piller kan ju rulla. När pillertrillarna är färdiga med sitt hantverk.

En tidsfråga tills vi kommer att kliva ut i ett språkligt tomma intet

Medan svenskan ändrar sig i grunden tycker språkvetare inte att det är någon fara. Ibland kan t o m ett sådant slags fackfolk säga ”men man förstår ju vad som menas”. Kommentarer av typen ”språk förändras hela tiden” står som spön i backen. Och här sitter en annan och blir behandlad som en annan (det var på flit jag använde ”en annan” två gånger i rad, gillar uttrycket!) rättshaverist.

Det är inte rättvist. Men det finns ingenstans att vända sig. Ingen myndighet, människa eller mogul verkar ha hand om språket. Yngre kan säga som en flicka i ett radioprogram häromdagen: ”Man kan inte fråga mamma och pappa efter mer pengar.” Det är en hel mening övertagen direkt från engelska: ”You can’t ask mum and dad for more money”. På svenska skulle den lyda: ”Man kan inte be mamma och pappa om mer pengar”.

Språkvetarna har rätt, i alla fall ett tag till: vi förstår vad som menas. Men vad är det för ett j-a (ursäkta affekten!) språk som hela tiden ska halta fram på trekvart. Grunden försvinner i en rasande fart.

Man bör varken slänga sig själv eller någon annan under bussar

Varje dag läser (eller bläddrar) jag i en lokaltidning. Häromdagen hände det märkliga att uttrycket ”slänga under bussen” användes två gånger i samma tidning. I första exemplet blev en person slängd under bussen, i den andra var det någon som slängde andra under bussen.

Ursprunget är inte svårt att lista ut, ”throw under the bus”. Det betyder att man offrar någon för egoistiska syften. Så här i skrivande stund är det svårt att komma på en svensk motsvarighet, men inte har vi kastat folk under bussen i det här landet?

 
Så här kan man förstås hålla på och sno andra språks talesätt, men det verkar inte jättesmart. Bara en särskild skara kommer att begagna sig av och förstå sådana uttryck de (ofta unga) som vistas i gigantiska sociala medie-sammanhang och en och annan överkänslig (überkänslig, som det nog heter idag med ett för en gångs skull lån från annat än engelska!) gammal felfinnartant.

Men nu kommer solskenet i historien: Anser man sig vara säker på att det är ungdomar som mest håller på med att blanda ihop språken ska man läsa Uppsala studentkårs tidning. Under rubriken ”Uttrycken som ska kastas under buss” skriver redaktionen om just det som retat undertecknad och annat i samma stil. Heja Ergo!

https://www.ergo.nu/listan/20201111-uttrycken-som-ska-kastas-under-buss
Efter att ha rådbråkat hjärnan i ett par dar sammanlagt kom jag på följande: ”kasta åt vargarna”. Det har väl en rätt så nära innebörd, inte sant?

Blandar man olika talesätt och uttryck kan det bli galet roligt!

Det måste bli lite mer om det språkprogram som behandlades på denna plats i går. Nu är inte programmet här och kan försvara sig, som det brukar heta. Och i rättvisans namn ska tilläggas att det ibland innehåller ett och annat värdefullt/användbart.

Då var det sagt och vi är tillbaka vid invändningarna. Det enligt mig felaktiga ”sticka ut halsen” kallade ”experten” för ”en ny metafor”, med tillägget ”men den fungerar ju ändå”.

 
Programledaren sa "man kan testa nya blandningar, ibland kan de bli riktigt bra”. Jodå, sånt har roat folk i alla tider, vanligen barn kanske. Säga fel på skoj: se där en kul sysselsättning!

 
Intressant var den privatperson som hört av sig till programmet och berättade att han ibland medvetet (under det att han studerar omgivningens reaktion) säger: ”Det tåget har seglat”. Till hans förvåning har ingen reagerat. Och visserligen varnade ”experten” lite lamt för att många uttryck är i riskzonen, men om den här killens test förklarades det faktum att inget säger något med att andra tror att han säger så ”på skoj”. Och så kom det från språkexperthåll vanliga: ”Vi förstår andemeningen”.

Mina flugor på smällen var likaså på tapeten. Om denna folketymologiska ”skruv” kommenterades att sådana medvetna felkonstruktioner ”ju blir bra och kan fastna. Det är intressant när det blir fel, som två flugor på smällen”.

Till slut kom ytterligare en klyscha om att flugexemplet är ”mycket använt i bruket”. Visst är man trist: jag sitter här och tuggar på ”bruket” och tänker att andemeningen förstår man alltid och blandar man hej vilt blir det tydligen mest kul.

Här nedan ligger en ordmassa och formligen dryper av indignation

I går användes det gamla talesättet ”(slå) två flugor i en smäll” och här kommer nu ett privat avslöjande: Ingen ska nånsin höra undertecknad säga ”göra två flugor på smällen”. Alla har förstås rätt att "skämta", men vad gäller fasta uttryck, talesätt och ordspråk ska man hålla i sig.

 
Herregud, inom familjen och bland kompisar, kan man säga vad man vill (nästan). Men utanför dessa gränser ska man ta det piano av hänsyn till språket självt och dem som ska fortsätta ha det som ett instrument för kommunikation. (Ta gärna fram ett vanligt instrument och spela en vacker melodislinga som illustration till detta högtidliga utfall…).

 
I ett P1-program som handlar om språket försiggår ofta mer folkloristiskt skojande än råd och hjälp till den osäkre. En ”expert” i detta program sa att ”idiomatiska uttryck” är sådan där själva uttrycket ”fått en lite fastare form”. Lite? Ordspråk, talesätt, fasta uttryck sitter ofta som berget.

 
Vidare sas att tv-programmet ”Paradise hotel” varit ”en smältdegel och nyskapare för såna här uttryck”. Då avsågs sammanblandningar eller skojigheter av typen "flugor på smällen”. En lista på såna lustigheter av, jag upprepar, deltagare i Paradise Hotel, hade gjorts av programledaren för Språket. ”Experten” sade om denna lista: “Det är magiskt”.

 
Man kan inte annat än hålla med. Magi, trolldom och häxkonster måste vara inblandade när en sådan mening kan yttras om en dylik (!) grogrund för språklig "nydaning".

Inte tusan kan det vara något problem med de, dem och dom?!

Hänvisande till gårdagens text om flera ord som används parallellt, och där ett av dem ofta är en mer eller mindre översatt engelsk variant: När nu folk ändå pratar halvengelska, varför ska det vara så förbenat svårt med de evigt omdiskuterade pronomina de, dem och dom?

 
Man hör jämt att ungdomar är ”så bra på engelska”. Det här är inte första gången det sägs: då kan de ju översätta de svenska pronomen som tycks så problematiska. Lätt som en plätt.

 
Sisåhär ungefär: They sat in the café. I saw them sitting in the café. ”They” i första meningen är subjektsform av pronomenet och heter på svenska ”de”. ”Them” i andra meningen, är objektsform – ”dem” är den svenska motsvarigheten. ”Dom” är å sin sida talspråk och kan användas för både ”de” och ”dem”. Men man kan inte skriva (förutom som ofta händer på tv:s textremsor) ”Dem satt på fiket” eller ”Jag såg de sitta på fiket”.

 
Själv har jag alltid varit rätt kass på att förstå grammatiska förklaringar och analyser, men det här var inte ens uppe som diskussionsämne förr, så vad är det som hänt?

 
Den som talar ytterligare andra språk kan upptäcka detsamma i många av dem: pronomen heter olika saker beroende på om de står i subjekts- resp objektsform. Man hör också och ofta sånt som ”jag sa åt han att dra” – vilket är samma historia. Tänker man efter vad det skulle heta på engelska får man ”I told him to piss off” – ”honom” alltså.

 
Om folk anammade denna inte jättesvåra jämförelseutmaning skulle det finnas en nytta med att ”barn i dag är så bra på engelska”. Två flugor i en smäll, m a o. I morrn blir det fler flugor.