På tal om sånger. Minns (det var evigheter sen) överraskningen första gången Björn Afzelius klämda stämma ljöd genom radion: ”Du är det finaste jag vet”. Chocken upplöstes när det visade sig att låtens titel var ”Sång till friheten”. Men det hindrade inte en annan sångare, Nick Borgen, att skriva och sjunga in ”Du e det finaste jag vet”. (Den borde heta ”Du e de..”)
Inte alla skulle hålla med, men Björn A klarar sig från det patetiska bättre än sin sjungande kollega på grund av att objektet för känsloutbrottet är något abstrakt. Men sångerna hör ju till olika genrer och bör kanske inte jämföras. Ändå är det inte långt till tankar om kärlekens urvattning, och då inte bara när den gestaltas ”konstnärligt”.
I senaste Spanarna, ett kul program i P1, beskriver Annika Sundberg de numera blaskiga orden ”kärlek” och ”älska” (och för all del även ”hata” och ”hota”). Hon tar bl a upp den moderna varianten för många att avsluta ett telefonsamtal på. Det handlar ofta om föräldrar och barn, men vem som helst kan få sin släng av sleven. I stället för ”hejdå” ropas det: ”älskar dej!”.
Man borde vara mer rädd om kraftfulla ord, tycker Annika, och anser att de ska användas med måtta – där de passar in med sina egentliga innebörder.
