Låt oss gå till botten med saken. SAOB förklarar ”ironi” i ett stycke, en artikel, från 1933. Först av allt: Förkortningen l. betyder ”eller” – det är nödvändigt att veta. Och här förklaringen:
tadel l. klander av person l. sak l. förnekande l. underkännande av ett påstående l. av ngts värde o. d. i ordalag som äro (vanl. mer l. mindre överdrivet) erkännande l. berömmande l. bejakande o. alltså säga motsatsen till vad man menar; vid tal ofta med yttrandets värkliga innebörd (mer l. mindre kraftigt) förtydligad l. understruken medelst tonfall, åtbörd(er) l. minspel; ofta äv. om enbart gm tonfall, åtbörd(er) l. minspel uttryckt, förstucken kritik; stundom äv. om gillande l. beröm, på motsvarande sätt tillkännagivet gm låtsat klander osv.; äv. om (allmän) kritisk inställning l. åskådning som i världen o. livsföreteelserna osv. (äv. i det egna jaget) ser ngt annat, ringare o. betydelselösare än vad det synes vara.
SAOL skriver i sin tur den kortare definitionen ”klander eller. förlöjligande under skenbart beröm” och SO hakar på i samma stil: ”skenbart uttryck för uppskattning som i verkligheten innebär kritik eller hån”.
Om ironins syskon satiren skriver SAOL : ”förlöjligande skrift; kvickt och bitande hån el. förlöjligande”. SAOB har en nästan lika lång utläggning som beträffande ”ironi”.
Det är bara att konstatera att ”ironin”, så mångordigt beskriven, nog är omstridd och människor oense om innebörden.
