Till och med laxen är utsatt. Bokstavligt: odlingsförfarandet har manipulerat fisken så att dess framtid ser dyster ut. Laxstammar blir alltmer genetiskt lika, sa tv-reportern i ett inslag. När mångfalden går förlorad pajar naturen. Det vet vi sen länge. Det gäller också melodifestivaler. Trots glitter och skojiga utstyrslar är de inte musiktävlingar (f ö anser de kloka att man inte kan tävla i musik) utan en tradig uppvisning i förutsägbara trender.
Sveriges bidrag, ett av flera i We shall overcome-stil, hör till det påbjudna och är som en hand i samtidens handske. Inte långt från den sjunger en stadig donna som sitt bidrag en stick-och-brinn-låt med tidens lika förutsägbara feministytlighet: ”jag ser ut som JAG vill!” Äldre världsmedborgare kan känna sorg över simpla programmatiska pk-låtar som inte lett till något hittills. Läge att satsa på musiken!
Andra som hävdar sitt ge-fan-i-mig-fast-titta-på-mig-för-guds-skull! uppträder i utstyrsel och med danser som mest liknar strippklubbsframträdanden. Såna som är legio i filmer (deckare) där snutar står i baren och snackar med ålande kvinnokött som bakgrund.
Genren är pinsam och urgammal. Men nutida (uppburna) sångerskor anser att deras ålande visar att de ”bestämmer” över sin ”sexighet”. Artister med den frigörande varianten brukar kallas ”förebilder”. Mig påminner de om förutbilder.
Begreppet ”sända ut signaler” är som bekant välanvänt. En stönande sångstil ihop med ovanstående agerande frambringar rätt tydliga signaler, inte sant? Eller är det frågan om nån form av appropriering som långt från hela publiken fattar?
PS Island!
