Misstänker att en del av de nu levande svenska ”komikerna” föddes då och deras humor förstår jag sällan. För att kunna ta del av ironi behöver man ha en bas att liksom ta spjärn mot och jag delar uppenbarligen inte bas med dem. I sanningens namn ska erkännas att en del skämt kommit att i efterhand s a s sätta sig även hos den rigitt kräsna typ som skriver dessa rader. (För finsmakaren: där fanns en typisk ironi. Rigid och kritisk – jag?)
Mycket (men inte allt!) handlar om socialgrupp, fast ordet i den utslätade och renskrubbade verklighet som nu råder tycks skys och förtigas. För egen del minns jag en äldre släkting (detta hände ungefär när den ”ironiska” generationen föddes) som nålat upp ett vykort i hallen. Inringat av blommor och blader stod rubriken ”En underbar vecka”. Därefter följde veckodagarna med en bestämning, t ex: ”en härlig måndag, en fridfull tisdag, en lättjefull onsdag” – läsaren kan hitta på liknande fina ord för de andra dagarna.
Det var det hela. Den människa som satt upp vykortet hörde inte till de mest litterata men tyckte att orden och kortet var jättevackra. Man flinar inte åt en sån sak.
