Men nu ska det bli riktigt svårt. Vill man bli förstådd vad gäller ironi, cynism och liknande är det som att röra sig i en djungel. Kanske inte en sån där farliga kobror slår till, men där konstiga fåglar plötsligt flyger upp med obekanta läten.
Var snäll och häng med. Och förstå! Under årens lopp har jag haft ett inte helt renhjärtat nöje av, exempelvis, pekoral som sjungits. Dansband är ofta mästare i genren och kan golva en med sina smörigheter. ”De sista ljuva åren, Leende guldbruna ögon, Gråt inga tårar (mer för min skull)” är några av säkert miljoner likartade.
En cyniker/ironiker får gåshud av dem. Men det är andra känslor bakom än hos dem som gillar låtarna och får gåshud av det. Döm ändå/därför om undertecknads förvåning när ett par personer, en känd författare och en programledare – båda födda inom det där spannet ”ironiska” generationen – på fullt allvar diskuterade Agnetha Fältskog gamla hit ”Tack för en underbar vanlig dag”. Utan ett uns av ironi beskrev de den som en sång om vänlighet.
Utan att chikanera vare sig sångerskan eller de andra två ska här ett förmodat karaktärsmord bekännas efter nästan ett halvt sekel: Jag och mina kompisar hade redan på tiden det begav sig mycket svårt att ”ta till oss” låtens budskap – eller se det som allvarligt menat.
I och för sig inte konstigt, dylika kulturkrockar sker hela tiden, det är en banal truism. Men att några ur den ironiska generationen sa det de sa, kan ge en hicka. Så kan det dock vara med möten över generationer! Eller mellan människor.
Jag säger som den nämnda 70-talslåten börjar: ”Gode gud”.
