Tillbaka till vår egen tid: ”Tåget spårade ut”, kan gammelmedier skriva och det gör en del av oss nästan illa. Det hörs väl att det ska heta ”spåra ur”? Detsamma gäller om uttrycket används i överförd bemärkelse: ”hennes blogginlägg har en tendens att spåra ut”. Aldrig i livet att det heter så, de ”spårar ur”. Man önskar att det funnes någon fast människa som klev ur marmorn, dunkade näven i densamma och sade med tordönsstämma: ”Det heter ’spåra ur’, och hör sen!”
Den bok som beskriver konstruktioner och fraser i vårt språk, Svenskt språkbruk, säger visserligen detta, men det var i 2003 års upplaga. Nu är det förmodligen skit samma vad det heter, det skadar och kränker individen om den inte får säga vad den känner för i stunden.
Och när man inte trodde att det kunde bli värre så twittrar en – får man väl säga – namnkunnig journalist angående någon mediehändelse: ”håller det på att spåra?”
”Spåra” är vad hundar, jägare och kanske deckare gör. Med påhängda adverbet ”upp”. Vänder mig till en person född på 80-talet. Denne påstår sig ha sett att man säger bara så: ”Det här spårar”. Och det behövs ju bara det: sägs något tillräckligt ofta blir det, som alla vet, ett BRUK. Brukarna är vi själva och det är vi som bestämmer.
Gissa vad som ska hända när en sådan här ”det-spårar-människa” ska försöka läsa texter som är äldre än fem år. Då jädrar i min lilla låda kommer det att spåra rejält!
