Denna blogg ger inte mycket för det nästan religiöst färgade snacket om hur viktigt språket är. Samtidigt pågår ju inför allas ögon och öron en språklig nedmontering. Som vilken annan miljöförstöring som helst.
Nyheten om Svensk Ordboks senaste upplaga har tagits upp av tidningar och diverse radioprogram. En av bokens redaktörer säger: ”Ordförrådet speglar samhället och här kan man läsa av nyheter inom teknik, inom sjukvård, inom kultur och vad vi äter”.
Nu vet man inte hur snacket går hos ordboksredaktioner, men det finns en kvardröjande, molande, känsla av att sån verksamhet förr gick omvända vägen. Som jag minns återgavs insamlade fakta och avsikten var att folk skulle kunna bilda sig en mening om den omgivande tillvaron, samhället. Man var inte tvungen att hålla med, men fick möjlighet att orientera sig.
Nu är det tydligen ordbokens uppgift att ”spegla samhället” och beskriva hur detta framlever sitt liv. Det är alltså vi medborgare som ”skänker” det samtida språket till ordboksredaktioner som sen ger det tillbaka. Eller som den abdikerande språkvården säger: brukarna bestämmer.
Något i detta påminner om många arbetsplatser i vår tid: Alla ska kunna allt. Det som tidigare utfördes av olika (ska nu säga ett fult ord) experter, ska kunna skötas av en (1) människa. Gärna en åttaåring. Vi får inte nonchalera barnens expertis och kompetens. Eller deras språkbruk.
