Nå, pjucken var det, och här ska läsaren få höra något besynnerligt. Igår beskrevs den hånfulla beteckningen ”foträt”, ett ord för sköna och bekväma skor som dock gör bäraren av dem till en torrboll och tråkmåns.
Bra mycket ballare och festligare måste alltså de damer vara som i en partiledardebatt nyligen uppträdde i skor med ohälsosamt höga klackar. (En av partiledare har ännu inte fallit till föga, men det kommer). Den typen av skodon – jag måste upprepa, för så konstigt är det – är m a o sinnebilden för en motsats till fotriktiga dito.
Högklackade skor anses vara ”sexigt”. Förutom att man hört eländet i alla dar är det bara att googla de två orden och adjektivet ”sexigt” dyker upp med automatik. Visst sveper plågade kvinnor tvångsmässigt runt i dem här och där, men det krävs hårt arbete för att samtidigt se obesvärad ut. Annars kan det verka som om ett par gigantiska skor är ute och går med en dam (eller herre, för all del). Dessutom är de ofta spetsiga och blir långa på ett sätt som för inte länge sen ansågs konstigt då många kvinnor med stora fötter inte ville ha ”båtar” på fötterna.
En snabb blick på sådana skor ger vid handen att det vore bättre om stortån satt i mitten av foten. Men det blir vanligen också slutresultatet för dem som framhärdar i att ofta gå i "högklackat". Alltnog. Det här ämnet är långt från uttömt, såväl ortopediskt som språkligt.
*Liljefötter kallades resultatet av seden att binda och deformera kinesiska kvinnofötter förr
