Nog är väl -ish mera usch om man jämför med kvistar och snår?

Man lär så länge man lever. Ibland kan det gälla omlärning, d v s något dyker upp som ingen sagt i ens omgivning under långliga tider, men som funnits i mångas ordförråd. Först kom nu ett helt nytt ord farande, och det skulle påminna om något gammalt. Ska jag sluta tala i gåtor?

Det ord jag aldrig hört (såvitt jag minns, är bäst att tillägga) var ”dagkvist” och det yttrades helt självklart av en programledare i P1:s Naturmorgon. Hon sa, som svar på en lyssnares fråga, en mening som lät ungefär så här: ”Den här fågeln ser man sällan på dagkvist”.

Ja, det är klart, finns både kvälls- och nattkvist, så varför inte. Särskilt som frågan handlat om en fågel (uggla) som mest är ute och jagar mat i mörker. En googling visar också att dag(s)kvist är något som vanligen fåglar ägnar sig åt att sitta på. Själv har man kunnat befinna sig på morgon-, kvälls- och nattkvisten men då, som synes, oftast en kvist i bestämd form. Sara Lövestam, språkvetare, bl a, skrev i en krönika (Sv DK, 20/12 2020):

När nattkvisten hade slutat vara en trädgren och blivit en ungefärlig tidsangivelse, blev den snabbt till både morgonkvist och kvällskvist. (Den enda kvisten som inte riktigt tagit sig är väl dagskvisten.)

Krönikan är underhållande, hon tar sig också an ytterligare en något obestämd tidsangivelse – likaså hämtad från naturen – nämligen den som slutar på -snåret. ”Jag kommer vid sjusnåret” – ja, det har jag nog personligen använt oftare än kvistangivelserna.

Kvistarna och snåren skulle kunna användas av de svenskar som envisas med att stjäla det motsvarande, engelska, -ish: ”Jag kommer sisådär sju-ish”. Bra konstigt förresten, även ”sisådär” antyder ju något ungefärligt. Precis som "cirka".

Känns språket som rena grekiskan, lägg då till latin och myntsidor

Var och varannan politiker (samt annat folk) påpekar dagligen att det är bra att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Men det är användbart med ännu fler tankar i huvudet på samma gång. Kanske inte hundratals, men i svåra frågor är två inte tillräckligt. Då blir det lätt svartvitt.
  

En annan bild som viktigpettrar brukar frammana är den om att varje mynt har två sidor: men i själva verket finns det tre. Om man ska vara noga. Vilket inte är lätt, ska gudarna veta. Mycket i svenskan är rena grekiskan, och inte bara det, ibland även latin.

Förr brukade s k bildat folk klara av husbehovsord och -ändelser från de båda språken men nu är det mera si och så. En akademiskt högt utbildad person sa i radion ”blablabla…utifrån en diagnoskriterie”. Förutom att ”en” nog var en vanlig felsägning är ändå dessa ständiga -ie-ändelser (som ska vara -ium) ganska iöronfallande (ja, förlåt, ordet existerar inte officiellt).

Det blir ofta -ie i grundformen av kriterium, stadium, akvarium, gymnasium m fl. Inte ens de stora tre svenska (tillåtande) 0ordböckerna fuskar och skriver in de felaktiga grundformerna. 

I bestämd form har alla -iet: akvariet, gymnasiet.

En deltagare i en s k realitysåpa (bättre än "såpopera", enligt mig) kallade ”utvecklingen” av ”dramatiken” ett ”mardrömsscenarium”. Men nu heter ursprungsordet ”scenario” (och får i bestämd form -t, scenariot). Kul nog finns även formen ”scenarium”, som tas upp enbart av SAOB, och motsvarar dagens ”sceneri”, vilket SO förklarar som ”verklig om­givning som upp­fattas som en teaterscen”. Ja, mången realitysåpa ser verkligen ut som ett mardrömsscenarium.


PS För intresserade: googla ”Knepiga böjningar, TT-språket”

Det går att sätta ”konsumtion” som efterled på de flesta substantiv

Man ligger inte bara lite efter i samhällets diskurs*, man ligger långt, långt efter. Samtidigt känns detta avstånd bra. För om det gick att förstå det som dryftas i samtiden måste man antagligen bli en annan. Och det är sent påtänkt.

Diskursen ovan, med en stjärna (*), förklaras inledningsvis så här i Nationalencyklopedin: 

diskuʹrs (franska discours ’samtal’, ’yttrande’, ’tal’, av latin discuʹrsus ’samtal’, egentligen ’kringlöpande’) betyder i dagligt tal samtal, dryftning. I filosofiska och besläktade sammanhang kan ordet beteckna en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp, t.ex.

Lite grann som den här bloggen, alltså: dagligt samtal och dryftning. Men egentligen skulle dagens inlägg handla om konsumtionskultur, kulturkonsumtion, konsumtionsnyheter och nyhetskonsumtion. Av dessa fyra är det bara en ”konsumtionsnyhet”, som inte går att finna på Google. En tidsfråga, tro en luttrad.

Det händer ofta att jag hoppar högt av förvåning. Så bl a när ordet ”konsumtionskultur” nämndes för någon månad sen. Men det är ett gammalt begrepp. Och föremål för forskning, t ex hyser Stockholms universitet ”Forskargruppen för konsumtionskulturteori”. Dessförinnan hade jag, den fåkunniga, endast använt termen som skällsord: ”den j-a konsumtionskulturen”.

Senaste åren har bestått en med fler skrämselhopp, kulturkonsumtion, är en, och en annan är nyhetskonsumtion. Till dessa båda finns också, förstås, kultur- och nyhetskonsumenter. Inga konstiga begrepp för många, förstår jag. Men hur kan de ens bildas?

Jag försöker med fler omöjligheter: upplevelsekonsumtion, skönhetskonsumtion, känslokonsumtion, livskonsumtion. Alla har satts samman av människor och skrivits om. Wikipedia förklarar ”konsumera” så här: ”/köpa och/ använda upp”. Synonymer.se ger ”förbruka, använda, göra slut på, förtära, äta, dricka.” Det får vara nog sagt för i dag.

Ett till inlägg från ett tidigare underlag men även lite om underlägg

För de två senaste inläggen har en tysk tidningsartikel utgjort underlägg, höll jag på att skriva, vilket är rätt kul. Tyska ”Unterlage” kan betyda både ”underlag” och ”underlägg” på svenska, men det hade passat bättre att kalla artikeln ”underlag”, med innebörden ”utgångspunkt”. 

Nu ska vi inte trassla in oss, men det underlägg man får på lokal i Tyskland under ölglaset heter där ”Bierdeckel”. Fast tyska ”Deckel” är också detsamma som vårt ”lock” och även släkt med ”täcka”. Och som många känner till betyder tyska ”Öl” på svenska ”olja”. Nu får det räcka.

Tillbaka till Berliner Zeitungs skribent som även tog upp engelska ”ghost/ghosting”, som ju också använts länge i svenskan. Vi har inte översatt ordet, men försvenskar böjningen: ”han ghostade henne”. Tyskarna gör likadant, er hat sie geghostet. Hjälp oss milda herrar och damer!

Språktidningen, ett av de organ som inget har emot anstormningen av engelska ord och uttryck, skrev redan 2016 om ”ghost”: Ett sätt att avsluta ett förhållande är att försvinna likt ett spöke. Utan att förklara sig och utan att svara på några kontaktförsök. På engelska används verbet ghost för detta fenomen. Nu har ordet lånats in i svenskan.

Pscha, lånats in och lånats in. Det finns inte i någon svensk ordbok än. Lika lite som mitt eget pscha, en interjektion bildad av ”phö” och ”tja”.

För tyskarna har en direktöversättning som den av ”I see your point“ blivit mer komisk än hos oss: ”Ich sehe deinen Punkt“ låter som om någon ser en fläck eller prick (i ansiktet, kanske) på den som tilltalas. Hos oss slinker ”jag ser din poäng” lättare in i språket, även om man givetvis borde använda ”jag förstår din poäng”.

Ett annat av våra sinnen, hörseln, behandlas illa av direktöversättningen från engelska: ”I hear you” till svenska ”jag hör dig”. Enligt min ampra smak låter den översatta frasen näbbig, man vill gärna ghosta dem som använder den.

I en enkel värld sa bara läkarvetenskapen toxisk, om svampar, bl a

Den tyske skribent som citerades i går hade fler exempel på engelska lånord som tagit sig in i tyskan – och vi har desamma i svenskan (och vem vet hur många andra språk). Han skriver:

Vid sidan av de allestädes närvarande ”narrativ”, finns även sådant som ”det här triggar mig” och ”detta går nu viralt” samt ”den där personen är toxisk”.

I svenskan är uttrycken ”trigga, gå viral, toxisk” nästan totalinknådade i det dagliga språket. Vi kan väl som vanligt formulera dessa fenomen på egna sätt annars: ”trigga” har kunnat sägas som ”utlösa, främja, framkalla, åstadkomma visst tillstånd, sporra, egga”, beroende på vad ”triggandet” gäller. SAOB har visserligen belägg från 1951, men att ordet ökat i användning är ställt utom rimligt tvivel (se där en poppis formulering ur kriminal- och juristvärlden).

Det där med ”gå viral” begrep jag aldrig. Jo, det gjorde jag förstås, men varför låg det inte närmare till hands att säga ”bli viral”? För en som inte förstår algoritmer (utan bara paroxysmer) sker något konstigt om man googlar ”gå viral” respektive ”bli viral”. Träffarna är samma, och sökmotorn väljer ”gå” eller ”bli”, beroende på vilket verb man själv skriver in.

”Toxisk” är förstås "giftig, förgiftad". Ordet har länge använts i svenskan utan att låta underligt, men det har vanligen gällt förgiftningar åstadkomna av farliga svampar, t ex. På sista tiden har jag bara hört/läst det i samband med toxiska relationer, alltså taskiga/farliga förhållanden. 

   

Dubbel uppsättning toxisk relation.      Bild från Transly, Translation Agency, på Unsplash

När en harmsen tysk möter en förbittrad svensk sbråkbloggare

Sverige är inte på långa vägar ensamt om att förlora sitt språk, det är en pandemi. I evigheter och över hela jorden har folks modersmål förtryckts av olika anledningar och krafter. Det märkliga med många länder i västvärlden är att människor frivilligt byter ut sina språk mot en halvdålig engelsk imitation. Ingen vinner på det, inte heller de som har engelska som huvudspråk/modersmål.

Med ett par svenska informanter som bott länge i Tyskland får jag rapporter om läget där. Från A kom en artikel (ur Berliner Zeitung), skriven av en sån där ”språkpolis” som undertecknad. En ödets ironi har gett skribenten efternamnet Harmsen. Hur roligt det är vet endast de äldre som känner till svenska ordet ”harmsen”, på tyska "entrüstet” eller ”erbittert”.

I artikeln som handlar om översättningslån från engelskan, citeras Harmsens landsman, författaren Max Goldt, som kallar fenomenet ”primitiva översättningsanglicismer”. Ett exempel på dessa är redan så gammalt hos oss att knappt någon reagerar: ”jag är fajn med det här”. Den tyska ”stölden” låter ”damit bin ich fein“ och kommer som var och en kan räkna ut från ”I’m fine with that”. Såväl tyskar som svenskar sa förr ”jag håller med om det” (eller andra inhemska exempel utan ”fajn/fein”).

Även ”narrativ” tas upp, ett ord som både tyskan och svenskan gödslar, ödslar och slösar med. Skribenten Harmsen förklarar inledningsvis att engelska ”narrativ” innehåller mer information än tyska (och svenska) ”berättelse” respektive ”historia”. Men efter att kultursidesfolket tag i det "hamnade det på gemene mans köksbord". Det här gäller många begrepp från engelska, enligt artikelförfattaren. Och folk imponeras av den plötsliga användningen: ”Det låter så viktigt och bildat”. (Tyskan fritt översatt av undertecknad.)

Åter ett blogginlägg skrivet utifrån ett genomförandeperspektiv

Man är en enkel människa med otillräckliga kunskaper för att förstå omvärlden. En av alla journalister som rapporterar från något av krigen sa om en skadad person: ”Han har knutit en tourniquet kring armen”. Nu vet jag hur det stavas, men eftersom man inte är beredd på franska lånord tog ett tag att gissa sig fram för att kunna slå upp det. Så här lyder en förklaring: ”För att stoppa en artärblödning i arm eller ben använder man en tourniquet”.

Det är klart att fackspråk måste finnas, men dessa verkar nuförtiden leta sig ut till allmänheten genom alla snabba medier. Kanske hade ”tryckförband” varit lättare för oss icke-medicinare att förstå. Hur ska de enkla människor (som bl a nämndes i inledningen) känna till namnen på snickarens alla verktyg, kirurgens och ortopedens dito eller förstå arkeologers inbördes lingo?

Nå, nå, nå, som engelskspråkiga säger. Nej, det gör de inte alls, de säger ”well, well, well”. Det är användbart om man tänker efter, men inte är det nån som översätter de tre ”wellen”, inte. Roligast av alla jobbspråk är nog ändå det väldiga byråkratsnacket. Nånstans stod att läsa om en lösning (på vad-det-nu-var-för-problem) som visade sig vara ”den bästa utifrån ett genomförandeperspektiv”. Det låter som sällsam lyrik, och inte är den helt ovanlig.

Hos Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser finns mer sån poesi under rubriken Hur kommer lärande in i processen på ett strukturerat sätt? Hör bara:

Förändringarna och motiven till dessa förändringar ska dokumenteras och göras tillgängliga för senare utvärderingar. Ur ett genomförandeperspektiv kan det också vara klokt att tidigt involvera insatsens intressenter i diskussion om såväl utvärdering som genomförande.

Tänk att många kan prata så här! På jobbet likväl som utanför detsamma. En anekdot om Salvador Dalí hoppar upp i minnet. Han lär varje morgon framför spegeln ha sagt något i stil med ”jag beklagar alla människor som inte är Dalí”. (Mja, källan kanske inte är helt säker...)

Folk är sällan lagom, antingen är de hösomflös eller härpensnärp

En som tagit på sig uppgiften att korrekturläsa hela världen, eller i alla fall den svenspråkiga delen, ägnar sig mest åt ett seriöst arbete. Det innebär att känna kallsinnighet inför det slags språkkuriosa som dito spalter och program ofta håller på med: hur sa man förr (för riktigt länge sen) i världen och vilka skojiga dialektala uttryck finns det?

Mitt specialintresse är (som bekant): varför pratar hela landet skitsvenska nuförtiden? Men det går sällan att vara helt konsekvent, för ibland kommer yttranden liksom farande upp ur århundradena och klipper till en. Man förvånas. Som äldre glömmer man ju det som hände i förmiddags men får plötslig kontakt med sent 1800-tal: och då gärna ord och uttryck man inte vetat att man kunnat.

I dag behövdes ett lagom retfullt ord till en närstående. Ett som avslutar en mening som börjar: ”Du är verkligen lite…” Den kan fortsätta ”…knäpp i bollen, knasig” eller nåt i den stilen. Nu sa jag ”du är verkligen lite hösomflös”. Genast stod klart att jag inte visste vad jag sa. Ordbok hit! Gärna Project Runebergs Dialektlexikon.

Och se: det fina invektivet har tydligen varit vanligt i Småland och Östergötland. Ibland har folk sagt ”hösomflös”, ibland ”hösomfös”. Innebörden är ”slösaktig”, verbet ”hösomflösa” betyder ”misshushålla genom oordentlighet”. SAOB, den aningens flådigare ordboken tar upp ”hösenflös” och beskriver det som ”lättsinnigt slösande” samt tillägger att det är ”bygdemålsfärgat”. Jo, det ante en.

Hör tas också upp ett talesätt ur Victor Granlunds ”En samling ordspråk, ordstäv och talesätt” från ca 1880: ”Antingen hösenflös eller härpensnärp.”. Det senare ordet är motsats till hösenflös och betyder ”mycket sparsam/snål”.

Tubby och tabby är engelska, tabbar är svenska och tabi geschäft

I går utlovades en positiv kommentar att inleda dagens predikan med. Jo, en butik som säljer diverse klädesplagg på nätet, har lagt till följande kommentar för den som tänker beställa något: ”Samtliga plagg ovan levereras i fin liten presentask!” Samma butik har tidigare skrivit att plaggen eller prylarna ”kommer i” den och den färgen, eller den och den förpackningen. Det larviga ”kommer i” som kommer från engelska har ändrats till svenska ”levereras”. Hurra.

Och så var det tabis, det som modejournalisten (se i går) sa sig uppskatta. Den som inte kan sina modetermer sitter väl, som jag, undrande. Särskilt som uttalet lät ”täbbis”. Att det är engelska fattar var och en, men stavas det ”tubbies” eller ”tabbies”?

Inte för att det är ett stort problem men jag tappade greppet när skorna som hette Uggs dök upp. Men nu var det alltså ”täbbis”. Journalistens uttal gick inte att gå på, nutidssvenskar talar med nordamerikansk accent, inte brittisk och en lyssnare blir osäker. "Tubbies” kände jag till: seriefigurerna Teletubbies. Engelska ”tubby” betyder tjock/rultig och det var väl därför associationerna gick via ”Uggs” (p g a nån ljudlikhet).
     

Bild: Wikipedia

Var det ”tabbies” reportern sa? Nej, engelska ”tabby” är det randiga mönster i en kattpäls som ger den ett ”marmorerat” intryck. Men den som letar vidare hittar slutligen "tabi" (på ursprungsspråk 足袋). Wikipedia beskriver dem som:

ankelhöga strumpor med separat stortå-del. Dessa är traditionella japanska fotbeklädnader som bärs av både män och kvinnor. De används oftast i samband med zori eller geta då dessa sandaler/träskor ofta kräver en delad tå.

Idén har anammats av skodesigner som skapat pjuck efter förebilden. Och säljer dyrt.

Inte ska väl gammelmedierna tala ett så exkluderande språk?

Samtiden är tillåtande inför språkuppluckringen, men nog är det dåligt när studenter vid ett universitet uppges ha ”tagit emot ett stipendie”, och universitet självt skriver så. Det är även illa när klädhandlare säljer ”blåmönstriga” klänningar. Djävulen sitter i detaljerna, säger ett ordspråk som tillskrivs såväl britter som tyskar, vilket inte ändrar faktum. Och faktum visar att det blir allt svårare att förstå vad man läser och hör, har jag sagt det förr? Förbluffande nog verkar många ovetande, men det kanske slår dem en dag som en allvarlig sak. Ännu är likgiltigheten stor. Eller är det anpasslighet?

Vad som INTE är nåt att förundras över är att ungdomar talar och skriver ett annat språk än man själv, så har det varit länge. Men det går lite väl långt i de medier vars ambition är att så många som möjligt ska kunna tillgodogöra sig deras respektive innehåll.

I ett P1-program om mode, pratade en mycket ung journalist bl a om en populär skodesigner. Så här lät det: ”Det är värdefullt för mig att köpa ett par tabis, för jag beundrar hans legacy och story-telling genom hantverket”. Modespråk är i och för sig inget jag talar flytande, men att något är så in i bänken exkluderande! Är inte det ett ofta använt ord i de medier jag talar om?

I sanningens namn är det kanske samma som med sport-, mat- eller motorprogram: utan förkunskaper är det svårt att tillgodogöra sig vad som sägs. Men den här tidningsjournalisten med svenska som modersmål, och ändå lite svårt med uttalet av vanliga svenska ord, sa också: ”Jag tror att lyx, essentially, handlar om exklusivitet.”

I morgon ska ett positivt utrop vara inläggets första. Surproppar som en annan får inga kamrater. Och så har jag tagit reda på vad tabi är. Spännande grejer på gång.

Är ”utomkroppsligt dåligt” en så bra sammansättning egentligen?

Vi har väl alla nån i släkten, eller känner åtminstone såna, som måste ha det senaste i pryl- eller klädväg? Den man som kallade den typen av ting för ”senaste tjofräsgrejen” fick till en mycket lyckad statusbenämning på svenska, enligt min smak.

Den låter genuin – en sammansättning man lätt kan skapa på sitt modersmål. När däremot (det nämndes också igår) en tv-serie kallas ”utomkroppsligt dålig” och dessutom är engelsk, måste man forska vidare. För inte kan väl en svensk komma på ett så konstigt adjektiv?

Det visar sig att brittiska kritiker (kanske f ö bara EN enda) ursprungligen använt begreppet ”out-of-body-experience”. The Guardian skrev i sin rubrik att The Crown är så dålig att den i grund och botten (”basically”) är en ”utomkroppslig upplevelse”. Andra länder snor naturligtvis en så klatschig formulering och översätter till sina språk. Kanske inget att bråka om, men den översättning svenska tidningar valde, ”utomkroppsligt dålig”, är den så lyckad, egentligen?

Alla gånger ”vittnen” till fenomenet i fråga beskriver ”utomkroppsliga upplevelser”, framstår dessa som fantastiska, drömska och positiva. Och det här är alltså förklaringen till varför jag studsade inför sammansättningen ”utomkroppsligt dålig”. Visst låter ordkombinationen anslående och spirituell, men den har ju en betydelse också. Som snarare beskriver serien som speciell och nästan sagolikt ogripbar.

Se upp för dem som absolut måste skaffa senaste tjofräsgrejen!

Det är inte så att undertecknad går runt och muttrar av förtrytelse hela dagarna – nej, så här går arbetet till: Det är lätt för en som levt i en annan språklig värld att samla egendomligheter, felaktigheter och, för all del, nyheter från denna samtida plattform (där fick man till det!).

Ibland är det rentav riktigt skojigt. Rolig var den man i radion som uttryckte ett riktigt motorintresse. Gammaldags gubbe, förstås, eller old school, som svensken av i dag säger. Fenomenet elbilar diskuterades, och då främst Tesla, en statussymbol, förstår även en icke-intresserad. Så här sa mannen: ”De som gillar Tesla är inga bilälskare, de är såna som har senaste telefonen och senaste tjofräsgrejen”.

Han är rätt ensam om uttrycket, i alla fall om man slökollar på nätet. Mycket bra ord, enligt min mening, det är lätt att förstå även om man aldrig hört det. Å andra sidan kan ord kännas väldigt bekanta, men det går ändå att missta sig på betydelsen.

Ett mycket populärt är begreppet ”närtid”. Det är väl nästan FÖR poppis, egentligen. I alla fall hade jag fått intrycket att det gällde den nära tiden framåt. SAOB upplyser om att det handlar om tiden åt båda håll: "i när­tid" betyder ”nyligen” ELLER ”in­om kort”. Och den (i alla fall för mig) ännu pålitligare SAOB, ger ”näraliggande tid”.

Knepigare att ta ställning till är sättet som recensenter beskrivit en tv-serie (den igår i bloggen nämnda The Crown) på, nämligen som ”utomkroppsligt dålig”. Den saken vill man gärna sova på för att, antagligen, tala gammaldagska.

Lägerelds-tv-tittande har infallit olika beroende på ens egen ålder

Ha! Apropå klagan över det förmätna ”så bra är boken/hur bra är filmen?” som bloggen tog upp i går, står i dag som programbeskrivning i nämnda radiokanal, P1: ”Hur bra är sista säsongen av The Crown?” Ja, man undrar ju. Det kanske är bäst att alla som intresserar sig för kungliga familjer ser serien själva.

Länge har det sagts att tv-tittandet minskar, men det finns ju underhållning till förbannelse i det mediet – även om det som kallats lägerelds-tittande i viss mån upphört (p g a playtjänster

o dyl). Om det nu har det. En ung filmkritiker talade väl och genomskådande i ett av P1:s kulturprogram och menade att ”vi drunknar i tv-serier” på ett sätt som inte var fallet ”när tv var en lägereld och alla ville tala om Lost”.
   

Det är komiskt för en äldre person att höra begreppet lägerelds-tv ihop med en serie som sändes 2004, förstås. Men alla har vi ”vår egen tid” att jämföra med och undertecknad skulle väl kalla ”Kvitt eller dubbelt” och ”Hylands hörna” de första tv-eldarna.

Vad den unge filmkritikern antydde var m a o att mängden serier gör att folk inte längre orkar samtala om dem (på jobbet) eller diskutera dem med sina vänner.

Och det beror antagligen på detta överflöd och det sträcktittande som efter det engelska uttrycket (för all slags överdriven konsumtion) kallas binge-tittande. Det här känner också en mycket äldre människa igen, ens generationskamrater är ofta fullt upptagna med att mosa i sig tv-serier och annat nytt samt omtalat, sådant som såväl gammel- som sociala medier anbefaller.

Säga ”Så bra är boken” är förmätet gentemot ”publik” och konstnär

En konsekvens av en ofattbar mängd information och en lika ofattbar massa konsumtion är förenkling. Tecken på denna simplifiering märker man av sättet som medier och krämare talar till oss, publiken, på. Det ordet är också en förenkling, man talar om ”publiken” och orkar inte säga läsare, lyssnare, tittare. Eller konsumenter. Så här rubricerar t ex en förhållandevis seriös pratkanal (SR) ett av sina program: ”Hur bra är Per Svenssons stora Zorn-biografi?” Oräkneligt är antalet gånger medier talar på detta vis: ”Hur bra är…” alternativt ”Så här bra är…”.

Och jag till att bli skitarg. Vad är det för slapp-prat? Det visar hur oseriös all slags kritik blivit. Slår vi upp ordet ”kritik” i det mest lättillgängliga uppslagsverket av i dag (vilket inte innebär att hundra procent är att lita på!), Wikipedia, står följande där:

Kritik är ett brett begrepp som omfattar exempelvis bedömning, recension, ifrågasättande och undersökning[1], till exempel av konst och andra kulturella företeelser och personers egenskaper, prestationer eller handlingar. Ordet används ofta i negativ mening, kritik kan även vara positiv och neutral.

Lite till mans använder vi det vanligen i "negativ mening", vilket ger en felaktig uppfattning om vad litteraturkritik och konstkritik (alla slags kritik, givetvis) kan innehålla. Men nu till det viktiga! Att rubricera något ”Så bra är..” tyder på en kass och krass inställning. Den lilla skitfrasen glömmer att påminna om att ett par, tre – femton, för all del – recensenter, inte är ett tillräckligt antal för att vare sig höja upp eller sänka en bok, film, låt eller vad som helst.

Ofta har kritiker/recensenter uttryckt sig så tydligt att jag själv förstått att en negativ kritik visar att verket ändå är något för mig. Och tvärtom: något har hyllats och jag förstår att det inte är vad jag gillar. Riktigt hängivna kritiker/recensenter skriver/talar så.

Det är lättare att tappa förståndet än det är att tappa ett par kilo

  

I går skrev undertecknad om allt det som tappas i den värld där även en massa (onödigt) läggs till. Och apropå ”tappat” kommer här en spaning om det fenomenet. Det blir i och för sig gammal skåpmat, men rester är inte alltid så dåligt! Först repetition av ett uttryck man aldrig i världen trodde skulle sätta sig så pass som sen skedde: ”Han/hon m fl har tappat det”. Inte för att jag känner till hur länge det funnits på engelska, ”I (he/she/we/they have lost it”, men på svenska låter det rumphugget så det förslår.

Har man tappat "det" så hänvisar detta ”det” (i min värld) till något tidigare omtalat: ”pappret, paketet, brevet” etc. Det går också att tappa ”stinget, balansen, sansen”. Och där kommer vi in på vad det engelska uttrycket innebär. Säga "tappa det” är löjligt, det är ett snott idiom. På svenska ”tappar” eller ”förlorar” man ”fattningen, kontrollen, koncepterna, sansen, vettet”. Eller så blir man ”galen, knäpp i kolan/bollen”. Det finns mycket att välja på i modersmålet.

Sen har vi även alla tappade kilon, som förr hette att man ”gått ner x kilo i vikt”. Nyligen läste jag också om en som ”tappat” centimeter kring midjan, ett fenomen jag min gnällspik skulle vilja uttrycka som ”blev av med X cm i midjan”. Det går också att säga att ens ”midjemått minskat med si och så många cm”.

Men låt inte mig störa detta självspelande piano som språklånandet blivit. (Argt tonfall…)

En hjärtnupen text om samtidens allt för mycket hjärtnupna

”Efter matchen var Jansson känslosam”, stod det i något blad. Inget konstigt kanske, det är mycket som är känslosamt i medierna. Jansson hade blivit jätteglad eftersom hans lag vann SM-guld i fotboll. I mitt urgamla ordförråd finns givetvis ”känslosam” med, men ordet användes nog inte om glädje för SM-guld under mina glansdagar (nja, läs: ungdom och medelåldersålder).

Förr blev mest gamla kärringar känslosamma, kanske även en och annan gubbe. Förmodligen spökar nu översättningen av adjektivet ”emotional” som hörs i parti och minut i engelska sammanhang. För många låter detta svenska ”känslosam” säkert rätt, men själv skulle jag hellre ha ”rörd” eller uttryck man inte längre minns. Åtminstone NÅGON annan ordkombination vid de händelser då alla sportare och artister får tårar i ögonen av det ena och andra glädjeruset.

Men vad begär jag i en tid där människor formar hjärtan med sina händer för minsta lilla, skickar varandra hjärte-emojier stup i kvarten och sålunda bidrar till devalveringen av människors känsloliv. Så här tänker bara en och annan cynisk åldring, det är sant. Men kommer man från en kargare och märgfullare tid blir det lätt så.

Det är mycket nytt som lagts till (adderats, som svensken säger) i vår multimedievärld och det är mycket vi tappat. Det, om något, gör mig känslosam, men inte är det något som framkallar tårar av glädje. Eller ger en känslan av att vara rörd, ens. Snarare ”småilsken”.

Berättelser från forna dagar, bl a om skurkar som kallas billånare

Oförtrutet plitas i denna blogg ner språkminnen från ett annat århundrade och ett annat millennium än innevarande. Men ibland är det skralt med hågkomsterna: utan att veta det är man så påverkad själv av nyspråket att det är svårt att minnas hur saker brukade uttryckas för sådär 30-40-50 år sen. (Eller så står en alldeles egen glömska i vägen.)

I alla fall var det tacknämligt att en radiojournalist sa ”Det finns en berättelse om att kriget …” Det glädjande var alltså att slippa de annars allestädes närvarande ”narrativen”. De kan ju annars varvas med synonymen ”berättelse”, men ändå: Minnet letade sig allt längre bakåt. Sa man ens på det viset? ”Det finns en berättelse om att kriget vad-det-nu-var”.

Utan att vara ett sanningsvittne misstänker jag att vi formulerade oss annorlunda. Den just citerade meningen kan ha börjat ”Vad gäller kriget sägs att” eller ”gällande kriget säger man att” – eller ytterligare något fjärde, femte, sjätte o s v. Radioinslaget hade, tror jag, rubriken

”Berättelsen om ett oövervinnerligt Ryssland”.

Emellanåt dyker rätt banala saker upp och propsar likaså på att skruvas tillbaka i tiden: ”Vad sa man?” Här handlar det om kommersiella ting, bilar, närmare bestämt. En helsidesannons i en papperstidning visade bild på övligt flotta fast lediga (casual, som det heter på svenska) människor med en dito livsstil och som valt sin lämpliga bil till den.

Under priset stod tillägget ”billån fr 3 195/månad”. Det fattar även jag: man tar ett lån för att ha råd (varför nu folk gör såna saker) med bilen och kostnaden är 3 195 i månaden. Men billån? För oss från förra årtusendet är "billån" ett belastat ord. Åtminstone är "billånare" det.

Kollade i SAOL, den senaste utgåvan. "Billån" är detsamma som ”lån till bilköp” och "billånare" betyder ”biltjuv”. Lite komiskt är det väl ändå?

Att skälla på fel träd är inget att skämmas för, men hur gör man?

Det verkar som om vissa tv-kanaler satsar inget vidare på översättare, det framgår ofta. Ibland gäller det även icke-betal-kanaler. Ett bolag inom översättarbranschen, skriver på sin hemsida: ”Undertexter är Sveriges mest lästa texter”, vilket kan vara sant. Det är synd att de behandlas styvmoderligt. Men det kostar förstås pengar, som det är så ont om!

Har i samlingen felöversättningar en ganska ny, från en ”deckare”, som det hette förr, d v s något att titta på för att undvika lekprogram för vuxna, eller för all del historiska serier. Senaste jättesatsningen beskrev Essy Klingberg (SvD) så här: ”Förutom 300 experter har man till synes anställt 300 modeller från Nisch management för att agera stenåldersmänniskor”.

Mina preferenser är riktigt ”slimmade”, serierna ska helst vara brittiska, därefter (utan inbördes ordning) australiska eller nyzeeländska. Särskilt i de brittiska finns chansen att skådespelarna föreställer trovärdiga människor och inte både agerar och ser ut som dockor.

Nu var det tyvärr ändå i en sådan ”bättre” serie som en misstänkt sa till den kriminalare som eventuellt misstagit sig: ”Att skälla på fel träd är inget att skämmas för”. Förmodligen undrade många tittare som var vakna och nyktra: ”vad-i-h-e säger karln?”

”Barking up the wrong tree” är ett idiomatiskt uttryck, något Wikipedia beskriver som ”karakteristiskt, säreget och språkriktigt korrekt för ett språk eller en dialekt”. I Sverige skäller vi inte på träd, även om det går att tänka ut vad frasen innebär: en hund som fått syn på något uppe i ett träd och påpekar det . Vi säger ”vara inne på fel spår, ute och cyklar” eller ”har fel”.

I samma tv-serie talades om ”stickningsnålar” (ett av alla möjliga mordvapen). Tittaren fick se vilka slags ”stickningsnålar” det handlade om och kunde sluta sig till att det var vanliga ”stickor”. Såna man stickar tröjor och strumpor med. På engelska heter de ”knitting needles”.

Faktum: Det sas mycket bättre saker på William Shakepeares tid

Hamlet, akt V, scen 1. Bild ur Wikipedia

Tro inte på ett ord som skrivs i denna blogg! Skribenten, 70 plus, är inte tillförlitlig och det är inte omgivningen heller. Ta det där med 70 plus – det borde väl heta ”över 70”? Eller ”mer/äldre än 70”? Utan att ha ordentligt på fötter misstänker jag åter engelskan. Och har jag rätt (vilket kan vara fel) så började den säga ”plus 70/ years” (eller vad nu siffran var).

Det är inte bara plusset i sig (skrattskratt: Wiktionary ger "pluset" eller "plusset" i bestämd form) som är fragwürdig*, som tysken säger, det är verkligheten bakom åldern: mer än sjuttio. För många innebär det att de börjat höra sämre och för undertecknad börjar frågan bli: Är det mig eller omvärlden det är fel på?

Den yngre omgivningen pratar fort och sluddrigt och lyssnar man på den genom radio eller tv så är det oftare än förr även nåt knas på tekniken. Ända hit var det inledning (70-plussare blir så j-a omständliga också. Ja, det ska vara ett l i omständlig) och nu kommer grejen.

Radio, det handlade om Shakespeare. Inledningsvis sa en person: ”Ve att vara eller inte vara – ni känner nog igen Shakespeare!” Jag lyssnade en gång till och jo, så sa han/hon. Nu dyker osäkerheten upp: hör jag så himla fel? Eller har människan blandat ihop två citat ur Hamlet?

Det ena, och mest kända är förstås ”att vara eller inte vara, det är frågan” och det andra är ”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Den senare känner sig undertecknad föranledd att utbrista i flera gånger om dan, men lite osäkert är det hela. Något är ruttet men det är svårt att veta vad.

*Fragwürdig översätts med ”tvivelaktig/diskutabel”, men erkänn att fragwürdig låter mer klämmigt och adekvat!

Inte bara det gamla vanliga babblet utan även ett om (bl a) bab.la

I min anteckningsbok (nä, Wordfil) blev en term kvar från gårdagens frågor kring ett P1-program om självhjälpsböcker. En person talade om något ”process- och resultatorienterat”. Tror det handlade om arbetssätt. Hur som helst är även präktiga begrepp som dessa lite luddiga, låt oss googla. Här är en definition på processorienterat arbetssätt:

I stället för att varje funktion jobbar med sitt, utan större tanke på vad det innebär för andra funktioner, så innebär ett processorienterat arbetssätt ett tydligare samarbete.

OK. Och resultatorienterat arbetssätt? Jag hittar en exempelmening (bland andra liknande): Ungefär detsamma som att vara målinriktad eller för den delen pragmatisk.

Utan att vilja såra någon, låta sarkastisk, besserwisseraktig eller ironisk, vill jag påstå att på den lokaltidningsredaktion där jag arbetade förr i världen hade vi redan tidigt ett såväl process- som resultatorienterat arbetssätt. Detsamma långt innan dess i de butiker där jag jobbade under ett antal år i ungdomen. Och det är snart hundra år sen.

Annat: Två gånger på kort tid har tv visat serier där kriminalare (två olika, alltså) berömt sig av att ha fått ”två fåglar med en sten”. Det kan vara av intresse för yngre medmänniskor att även känna till uttrycket ”två flugor i en smäll” som kanske ännu ett par veckor till är den svenska översättningen av ”two birds with one stone”, som det heter på engelska.

Senast i dag kallades undertecknad ”språkpolis”. Och hur definierar man då en sådan? Onlinelexikonet bab.la ger följande exempel: Språkpoliser menar, i motsats till vad många tycks tro, inget illa, utan strävar bara efter att lära ut ett bättre användande av språket.

Och vad är bab.la självt? Jo, grundat 2007, är bab.la GmbH "en välkänd plattform för språkinlärning som erbjuder ett brett utbud av resurser och verktyg för att hjälpa individer att förbättra sina språkkunskaper”.

Förbättra, det måste vara att process- och resultatorientera sig. Men vad vet väl jag?

Radioprogram som vill få en att kraftfullt försöka hjälpa sig själv

Överlevnadsbias (principskiss)

Man kan tro att radiolyssnande passar en pensionär med kvartsbildning. Men ett program om självhjälpsböcker (nämndes i bloggen i går) fick en att förtvivla på den egna förmågan. Till något alls. Ämnet lät inte svårt i förstone. Så sa någon ordet ”överlevnadsbias” och jag till att flämta! 

Men begreppet är gammalt. Från nätet kommer illustrationen (bredvid) av en ”principskiss” (fråga inget!) som illustrerar hypotetiskt skademönster hos ett bombplan från andra värlskriget (fråga inget, igen!).

Äh, bäst att lyssna vidare. Då säger en person: ”Jag börjar med set the stage”, samt pratar vidare: ”och sätter rimliga förväntningar. En annan person berättar om en bok hon ”plockat upp i bokaffären”. ”Jojo, såpass”, tänkte jag, ”bokaffären”. En tredje (eller första eller andra) sa: ”Om man inte fattar bra beslut så kan det leda till väldigt mycket psykisk ohälsa”. Ålrajt, nu var jag med igen liksom av nästa mening: ”Vi måste få hjälp att ta rätt beslut”.

Sen kom ”habit stacking” som innebär att man bygger på en god vana med ännu mer god vana (är bloggläsaren med?) Vidare avhandlades ”hur man ska påverka självkänsla och mindset” och ”säga nej till saker för att inte bli stressad”. Och, inte minst: ”att man ska fokusera på processen och ta beslut”.

När någon la till att det är bra att ”ta beslut som har positivt väntvärde”, tänkte jag att det låter väl rimligt. Men människan i programmet verkade i själva verket ha sagt ”eventvärde” och det blev dags för kaffe (mitt, femtusen koppar helst).

Å andra sidan sa en programdeltagare det mycket visa: ”Det är jättemycket saker vi inte kan kontrollera i livet”. Och man känner tacksamhet över att ännu kunna kontrollera knappar som sätter på respektive stänger av radion. Samt skapligt lyckas behålla förståndet.

Mående ("det att må på visst sätt", SO) är ett ganska nytt ord

Befinner man sig i en förhållandevis hög ålder (låt oss säga 73) kan ett ord som ”mående” vara kontroversiellt och provocerande. I det språk jag och mina generationskamrater lärde oss fanns inte ”mående” utan någon förled.

Vi kunde helt enkelt endast vara illamående (och kanske kräkas) samt välmående. Det senare användes ofta i en överförd bemärkelse, ”förmögen, välbärgad” m fl synonymer. Jag har mycket svårt att finna mig i fraser som ”mitt mående” eller ”fysiskt/psykiskt mående”. Så fort jag hör det (ofta) undrar jag vad vi sa förr. Det var väl inte så att vi aldrig kände oss sjuka, dåliga (en gammal synonym till sjuk), illa till mods, stressade, nervösa, sorgsna, ledsna.

Men ”mående” är en skitterm (sätt ett bindestreck mellan t-na så blir det läsbart!), enligt min mening, den är för tam, fjantig, svepande och säger för lite om tillståndet hos den vars "mående" är kasst (eller bra, i bästa fall)

Språket förenklas, sanna mina ord. Liksom själva livet. Hur tusan ska människor känna sig väl till mods när det mesta går ut på att underhållas? Konsumera? Bli allt språkfattigare? Låtsas att ens liv är tjofadderittan? Samt ta bilder av det och skicka till alla ”vänner”?

Och varför blir en gammal tant (som en annan) så upprörd, då? Jo, genom att lyssna på ett radioprogram om självhjälpsböcker. I det här inlägget och nästa tänkte jag dela med mig av citat ur programmet, citat som får framtidsromaner från 40-talet att låta som rena Bullerbyn. Här är ett: ”Arbetet gav dem [studenter som skrev uppsats om självhjälpsböcker] verktyg i hur de själva kan navigera i den rådande diskursen och lingot i självhjälpsvärlden”.

För nytillkomna läsare: här en del av bloggens programförklaring!

Det händer att ytterligare någon slutit sig till kretsen läsare av denna subversiva blogg med rötter i medeltida föregångare till illuminatiorden (som var ute efter att göra folk av folk).

Undertecknads manifest lyder: Sluta att slänga in så ini helsickes mycket engelska i ditt modersmål, svenskrackare! Resumé av bloggens kärna: vrede över mängden onödiga och överflödiga begrepp, fraser och ord från anglosaxiska språkområdet. Vi har redan för många, men stoppa floden går inte. Det kallas ”utveckling” och ”förändring”, enligt språkvetare.

Nej, illuminati (”de upplysta”, d v s såna som jag) jobbar hårt med att få svenskar att fortsätta använda ord som funkat bra i hundratals år. Då talar vi inte om pluralform på verben och annat som tuggats sönder av tidens tand. Men att gammalt språkbruk förändras skedde inte förr i världen på en halvtimme (det är förstås en metafor…)!

På bara ett par decennier har svenska modersmålstalare glömt ”när det gäller, när det handlar om, angående”. De flesta (märkligt nog även äldre) säger ”när det kommer till” som i sin tur kommer från ”when it comes to”. Språkvetarna säger ”äsch”. Själv säger jag ”usch”.

Sak samma med uttrycket ”det såg man (jag, vi osv) inte komma” (översatt från "didn’t see it/that/ coming") som har inte bara manglat sönder, utan även skyfflat bort, de svenska ”inte vara beredd på/inte ana/ inte vänta sig” m fl. Här kommer en åsikt till: Det uttrycket är likaså fult samt låter slappt och jargongigt. Häromdagen stod i en tidning (alltmer utan självaktning): ”Hamas terrorattack enar det israeliska samhället på ett sätt som inte många såg komma”.

Kalla mig gärna petig, gammalmodig, knäpp eller vad som helst: När det gäller mycket allvarliga nyheter bör man inte använda blabb-blabb-språk.

Inte ens en infödd svensk är särskilt flytande på svenska längre

I vanlig ordning måste jag gå tillbaka till gårdagens inlägg, närmare bestämt den sista meningen om en prinsessa och hennes familj som i halloweentider är ”utklädda till tårna”.

Vän av ordning skulle kunna fråga ”vems tår är de utklädda till”? Och den som vore möblerad i skallen skulle kunna göra en lång filosofisk utläggning om frasen ”utklädd till tårna”. Tänk förresten om det skulle vara ”utklädd till tärna”?

Nej, givetvis inte, knappast hela familjen och hur ser egentligen en tärna ut? Det finns luciatärnor och brudtärnor (de är i och för sig skapligt lika) och så finns det tärnor som är sjöfåglar, möjligen tillhörande familjen måsfåglar.

Tillbaka till de tår den kungliga familjen sas vara utklädd till. Det är svårt att veta något i den här flytande världen, men det kan ha skett en förblandning mellan ”rustad (beväpnad) till tänderna” och ”från topp till tå” samt ”ända ner i tårna” (som egentligen beskriver en känsla). Hur nu sånt kan gå till.

Men vem vet något om rätt och fel numera? Eller ens är i närheten av s k rätt och s k fel. Ingen bestämmer sånt i dag när alla kan välja själva. Och apropå flytande värld och måsfåglar såg även den mening kul ut som fanns i en annons för ”lediga platser” (som det hette förr): ”Du är flytande på svenska och engelska”.

Djur som förekommer i medierna: ankor, grodor, hyenor och åsnor

Det finns en massa olika djur i tidningsvärlden, bl a hyenor. Förutom dem som förekommer i naturen finns dessa även i människoform. SAOB har en klar och tydlig beskrivning av de senare: ”om person som ådagalägger sensationshunger eller som med njutning eller passion hängiver sig åt eller uppgår (”frossar”) i ngt makabert.

Lustigt nog upphör den här typen av ord att användas: företeelserna har snart blivit så vanliga att ingen längre känner behov av att kalla dem vid deras rätta namn.

Tidningsankor är lika vanliga och passerar lätt numera, intresset avtar snabbare än det borde. Detsamma gäller tidningsgrodor, inte många ögonbryn lyfts längre – grodorna är minst lika utbredda som ankor och hyenor. 

 

Förekommer ofta, men talas sällan om

En del av dem kan kanske inte klassas som grodor direkt, men erkänn att det låter roligt när en redaktionsmedlen skruvat till rubriken i jakt på läsare: "Succession"-skådis i pizzeriakrasch. Det låter ”mer” än att någon "kört in i en pizzeria”!

Och här är ytterligare en ofrivillig komik – för vad rubriken berättar om är inte särskilt kul i sig: ”Vithajen kan ha fått jättehaj att gå under”. Jag är inte säkert på att alla ser det komiska i ordvalet, humor är ju rätt personlig till sin karaktär.

Men följande borde alla gilla, kanske kunde man kalla den en tidningsåsna: "Varje år på halloween delar prinsessan med sig av en bild på hela familjen – ofta utklädda till tårna".

Många kan faktiskt hålla fler än två tankar i huvudet. Samtidigt

Ofta hanteras språket korrekt av en stor menighet: bra uttal, grammatiken inget att anmärka på. Eller bråka om – tills man tänker på innehållet. Då är det lätt att känna tacksamhet över att inte vara någon av de offentliga och publika personer som citeras (mer eller mindre rätt) i all världens medier. Emellanåt även i denna blogg.

Tyvärr bidrar en stor del av de citerade kommentarerna till att spä på uppsättningen av andra banaliteter som upprepas av den alltmera papegojlåtande allmänheten (jodå, jag får sorgligt nog räknas dit emellanåt). Det är givetvis den stora mediefloden som gör oss sådana.

Nu var det häromsistens en statsminister som sa att ”man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt”. Några skojproppar skämtade genast om saken, och det må vara hänt. Men efteråt har denna inte uppseendeväckande klyftiga mening upprepats av såväl medier som folk i allmänhet. Tonfallet har haft klang av mantra eller förnumstighet. Sagespersonerna låter som om de just kommit på någon klokskap: två tankar samtidigt, jojomensan!

Sen finns många andra evighetssanningar man svimmar av leda av (det måste väl vara två ”av”?) när de sägs för tretusende gången. Dem har jag tyvärr redan skrivit om ett par gånger, så det är kanske övermaga att klandra andra för repetitivt beteende. Visserligen fungerar mycket av babblet som s k socialt kitt, men det där med att snön lyser upp kulna vinterdagar och att sommarförkylningar är värre än vinterditon, är svårt att nicka glatt och jakande till. Jag har hört läkare som tvivlar på sanningshalten i den senare frasen. Fast de kanske också är såååå trötta på att höra talas om saken.

Genant att åka dit på en dylik rubrik: man vill vara i förnekelse!

Som jag sa igår: min exempelsamling har hämtats från mer eller mindre nogräknade medier och tar man rubriker/text från de senare skulle man kunna fylla universum med skitprat. Det skruvade tilltalet har givetvis avsikten att få en att läsa vidare, vilket skedde (mot mina principer!) när följande långa rubrik hoppade upp nånstans: Patrick, 30, blev oväntat gravid med sin dotter – nu har han blivit pappa: ”Jag var i chock”.

Här räcker inte ens fantastiska fantasi och/eller begåvning långt, men så här löd fortsättningen: ”Transpersonen Ash Patrick trodde inte att han kunde bli gravid. Därför fick han sitt livs chock när graviditetstestet visade positivt efter en natt med den främmande mannen. Nu har han fött sin dotter och är pappa till en 2-åring.”

Jaha, så kan det förstås gå till. Däremot borde han inte ha varit i chock. Han borde ha blivit chockad. Det är på engelska man är ”in shock”. Och jag skiter i att folk har översatt och sagt på det viset under lång tid i Sverige nu: Det heter att vara chockad. Förstått?!?! Men det är förstås inte många som förstår, för svenskar säger även – efter samma mönster som jag just hånade, kränkte och hatade – att de är i en relation (eller inte är i en sådan) samt att de är i förnekelse eller sorg eller vad allt man nu kan vara i när ens modersmål har gått och gömt sig. 

Jag vill också gärna passa på tillfället att påminna om hur de nyss nämnda verben håna, hata, hota, kränka en gång i tiden var ord vi nästan aldrig uttalade, det fanns sällan anledningar till så förfärliga ord. Människan hade ännu inte fördärvats av sin samtid. Eller så var vi korkade.

Den som talar i radio borde väl ändå ha ordentligt på fötterna?

Som bekant har jag en flera meter lång samling av vad som sagts och skrivits, sådant som dumpit ner i min närmsta omgivning. (Se på fanken, förresten, Wiktionary har med supinumformen ”dumpit”, det trodde jag bara 108-åringar kunde säga…).

Anteckningarna kommer från skilda håll och ska alltså tas på olika stort allvar. De exempel som ska citeras i dag är från ett radioprogram som antagligen handlade om skodesign. Här det första: Det finns verkligen en inheritage. Hoppas jag själv skrivit fel, ordet går ej att hitta. "Inherit" betyder ärva och "heritage" är ett gammalt ord, jämförbart med vårt ”arvedel”. 

Modell att hålla fast vid (stick to...)

Nästa: Jag ville utveckla den perfekta skon och sen stick to it. Det sista betyder ”hålla fast vid det (den tanken)”. 

Tredje exempelmeningen: Ofta är man antingen kommersiell och gör det folk vill ha, väldigt safe, eller så är man väldigt artsy. "Safe" (trygg), har säkert satt sig hos större delen av svenska folket. "Artsy" betyder (i detta fall) ”konstnärlig”.

Som språkstingslig tänker jag behålla fast (stick to…) tanken att det är oförskämt att i så hög grad prata engelska i svenska medier.

Men ofta kan det bli riktigt roligt. Avsiktligt eller ej – en stor blaska hade rubriken:

Trumpfan med motorsåg
kan bli nästa president

Trots att ”fan” är mycket använt för alla slags ”beundrare”, är det även en svensk synonym för hin håle. En person med sinne kvar för den enklare humor som präglade det förgångna, tycker att rubriken som helhet är festligare än dess innehåll.

En text som gör sitt bästa för att reda ut grejer och kontextualisera

Man måste alltid se upp när lusten att klaga och beskärma sig faller på. En kvinna intervjuades i radio. Hon hade nåt jobb (vilket har jag glömt) som gick ut på att berätta för folk hur de ska göra med det ena och andra. Kan ha varit en ekonom. Alltnog.

Hon sa ”abonnemanger” och först rycker man (jag) till: det låter komiskt, och man tänker: ”Vet hon inte att det heter ’abonnemang’ även i plural?” Men det heter ju faktiskt komplimanger, bannade jag mig själv och tog mig i örat. Antagligen finns det en regel som säger varför de här två substantiven har olika pluralform. Jag kan inte den.

Nu är det förstås lätt att välja denna bloggs inställning: de som vänder sig till allmänheten, mediefolk och politiker f a, bör ha så stor del av språket som möjligt i sin hand. I den bästa av världar skulle just de två grupperna dessutom prata rent, höll jag på att skriva, men menar förstås ”hålla sig till ett tydligt och okomplicerat språk”.

En radioreporter sa till en annan ” du får hjälpa oss att kontextualisera och översätta det här” (det handlade om kinesisk politik). Diskuterade saken med några kompisar som småflinade lite åt mig och denna snäva syn och sa: ”Jamen kontext är ett jättevanligt ord och kontextualisera används också mycket ofta, vad begär du?”

”Kontext”, skriver ordböckerna, är ett ”/språkligt/ sammanhang”, men däremot har sysslan kontextualisera inte nått de nyss nämnda ordböckerna än. Det snabbare Wiktionary skriver ”sätta in något (t.ex. ett ord, en idé eller en aktivitet) i ett sammanhang (en kontext)”.

Dra egna slutsatser om och utifall några sådana ställer sig till förfogande!