Farväl till förtjusande mö samt en och annan dansk poliskollega

Det är inte bara brittiska kriminalserier från tv-utbudet som slinker ner, utan även en och annan dansk dito. Så nu får undertecknad även ge sig in i översättningar från danska. Djärvt, men vi får se hur det går! Ett par poliskolleger stod inbegripna i ett samtal kring det brott serien handlade om. Efter att ha snackat klart sa den ene något i stil med ”Okay, det vil vi gøre. Farvel!”. Översättningen löd ”OK, det gör vi. Farväl!”

Törs nog sätta ett par spänn på att översättningen av det sista ordet borde lyda ”hej då”. Att danskarna säger ”farvel” innebär nog inte att en svensk skulle använda ett urgammalt sätt att säga "hej då" på. Det är inte ofta vi säger ”adjö” numera. Möjligen skulle ”på återseende” funka, men mellan två arbetskamrater som ses varje dag? Mjae.

På Glosbe, det flerspråkiga online-lexikonet, som det kallar sig självt, finns följande exempelmening: ”Ville bare sige farvel og få en latte”. Den har översatts till svenska "Jag tänkte bara säga hej då och köpa med mig en latte".

Svenskar kan som hej-då-fras använda ”vi ses”. I vilket fall som helst passar nog "farväl" bäst i sånger som Ossian Limborgs glada låt En sjöman älskar havets våg där ett par rader går: ”Farväl, farväl, förtjusande mö, vi komma väl snart igen”.

Rättelse: Försvunna personer inte så roliga när allt kom omkring

Den 24 juni raljerade undertecknad som vanligt, vilken kan gå åt pipan, nästan lika vanligt. I en deckare söktes en försvunnen person och en snut sa till en annan när man letade bevismaterial: ”Har försvunna personer tagit bandspelaren?”

Det var nämligen vad som stod på svenska textremsan. Jag påstod i bloggen att den brittiska snuten i fråga på originalspråk använt begreppet ”Missing People”. Det var fel. Skulle Missing People gå in hos förmodade brottsoffer och ta datorer?

Nyligen sändes ytterligare en del i samma serie och historien rörde sig åter om ett mordoffer som först var försvunnet. Då framgick att polisregionens ”avdelning för försvunna personer” blev inblandade i brottet. Det var alltså vad som sas i förra avsnittet och jag uppfattade ”missing persons” som Missing People”. Över detta gjorde jag mig rolig.

Nu var det hur som helst en liten miss av översättaren som skrev sitt ”Har försvunna personer tagit bandspelaren?” Poliserna kallar visserligen och sinsemellan avdelningen för enbart ”missing persons”, men det är sånt här som blir översättarens finlir. Denna bör då välja att på svenska skriva ut ”avdelningen för försvunna personer”. Alltså: ”Har kollegerna från avdelningen för försvunna personer tagit bandspelaren?”

Jag hör läsaren gäspa. Jag ser likgiltigheten för det talade och skrivna språket bre ut sig som en farsot. Jag fruktar för människans möjlighet att förstå sin broder. För att inte tala om sin syster.

Ett försök att förklara det som oftast är omöjligt att förklara

Det här kommer kanske att bli en omöjlig förklaring, men en sådan utlovades i gårdagens inlägg, så det är bara att försöka överbrygga hindren. Och då måste man vädja till läsaren om förståelse. I familjer, kompisgäng eller vilka grupper som helst händer det att formuleringar som varit extra roliga (eller fel) stannar kvar som ett gemensamt minne.

Jag kan t ex dra mig till minnes en kompis som fick problem med ordet ”freestyle” när det blev modernt. I engelskspråkiga länder kallades (tror jag) manicken Walkman, vilket var varumärket. "Freestyle” blev mer poppis än det svenska namnförslaget ”bärspelare” som man kanske tyckte lät töntigt på den tid då engelska begrepp betraktades som hippare och ballare.

Kompisen sa i alla fall att han ville ha en motorcykel och till denna en ”frisbee” i vilken Brigitte Bardot sjöng låten Harley Davidson. Det är en sådan typisk historia som man får äta upp hela livet, så även denne man.

I mina kretsar använder vi ibland meningen från gårdagen: ”Det är väl ingen som skiter i det”. Personen som sa det menade motsatsen: ”Det är väl ingen som bryr sig om det”, men felsägningen låter självklar och blir extra rolig. Precis som resten i detta lilla aktstycke som i folkmun bara kallas ”aftonblajet” och som jag inte vet något i övrigt om. Det måste vara skådespelarkonst bakom, men så oförblommerat är framträdandet att skådisen framstår som ett geni. Här är adressen:

https://www.youtube.com/watch?v=GH1edFYM6Qw

Någon kommer snart att fånga Brigitte Bardot                                                                    Del av bild upplagd av Fcb981 - Eget arbete

Typsikt tillfälle då man vill protestera mot redigerares påhitt

Det är lätt att få på moppo om man kallar vissa uttryckssätt ”bättre” än andra. Den s k lättkränktheten firar ju triumfer. Tar ändå risken genom att tjata om att man skulle kunna anse att skapligt renommerade tidskrifter bör använda (här kommer det!) ett ”bra” eller ”bättre” språk. Ett som är ”korrekt” (förlåt igen då, för denna impertinenta anmärkning)!

Så här skrev tidskriften i en bildtext: ”Fred i vår tid: inte” Artikeln handlade, som man i och för sig kan räkna ut, om en politisk varhärd (israelisk-palestinska konflikten). Till en del är förstås bildtexten smålistig, alltså en översättning av brittiske premiärministern Chamberlains yttrande 1938 (han lär egentligen ha sagt ”peace for our time”, inte ”in”). Det är med ”inte” som eländet bryter ut.

Utan att ha på fötter skriver jag här några privatpersonliga iakttagelser. Har sett hur, i engelskspråkiga sammanhang, neutrala konstateranden, t ex ”it’s a nice, hot summer’s day” upphävs av ett ironiskt, efterställt ”not”. Så här: ”It’s a nice, hot summer’s day. Not”

När det gäller engelska är det lätt att tänka ”kör i vind”, för det kan mycket väl vara ett enkelt, begripligt eller överenskommet sätt att uttrycka saken. Dock känns det tveksamt att dra in det här ”inte-t” i svenskan.

Här kommer det igen: ”Fred i vår tid: inte” Visst misstänker man det gamla vanliga kopierandet från engelska? Om man vill använda en liknande snabb eller överraskande effekt vill jag föreslå: ”Fred i vår tid? Nej”

Men det är väl ingen som skiter i det. (Förklaring till denna sista mening i morgon…)

De felsta språk har kommit en lång väg men slutet kan bli skrutt

”Och så slänger jag in den här!” kan en torghandlare eller annan försäljare säga när de först förmått en att köpa mer av det man egentligen var ute efter. Som vanligt (eller ovanligt) är jag inte helt säker, men det kommer förmodligen från engelska (amerikanska?) ”throw in”. För sa man ”och så får du den här på köpet”.

Mer ur exempelsamlingen: ”Hon har kommit en lång väg”. Det är antagligen en översättning ord för ord. Vanligen handlar det inte om en person som rört sig i geografin, utan denna ”hon” har mycket bakom sig av studier eller andra arbetsinsatser som lett fram till en position eller någon slags framgång. Man kan också säga: ”Hon har jobbat hårt för detta”.

Ett tredje exempel som låter så svenskt så svenskt, men antagligen och likaså är direktöversatt är: ”Vad tror du kan komma ut av det här?” Jag gissar att det är samma sak som: ”Vad resulterar det här i, tror du?”

För nytillkomna läsare (hej, Linnea!) vill jag påpeka att de här meningarna naturligtvis inte är fel, men det kan vara intressant att tänka på att anglicismer inte enbart behöver vara enstaka ord: de kan även bestå av hela meningar, ibland långa sjok.

Det innebär att vi genom att använda ett sådant språk jobbar gratis för Google Translate som snart lätt kommer att kunna översätta mellan svenska och engelska. Man kan tro att det är bra, men här förloras språkets must, märg och mångfald. Se upp!

Verbet ”tappa” är inte längre så enkelt som man kanske trodde!

En person sa: ”Det kom upp en man bakom ryggen på mig”. För många är en sådan mening helt i ordning, men nog är det svårt att inte undra över om inte detta ”upp” kommer från ett annat språk. ”Upp” brukar ofta betyda just ”upp” på svenska. Men häpnaden sitter kvar från 60-talets engelskundervisning när vi fick lära oss att ”come up to me” vanligen betydde ”kom fram till mig”. Om man nu inte satt på ett berg och ville att någon verkligen skulle ”komma upp” till en.

Sånt här får man kanske aldrig veta hur det står till med, men jag gissar på ett engelskt inflytande beträffande små ord man nästan inte lägger märker till. Om man försöker visualisera, som det väl oftast heter i dag när man menar att man ska föreställa sig något, hur det rimligen ser ut när någon ”kommer upp” bakom ryggen på en, blir det lätt en bild av en man som liksom växer upp ur jorden som en svamp.

Då är det lättare att gissa varifrån alla ”tappade”-meningar kommer. Flera gånger har jag ondgjort mig över ”hon tappade det” eftersom det oftast betyder ”hon blev galen/rasande/utom sig”. Om någon verkligen tappar något får man väl uttrycka sig på ett annat sätt. Vänta, jag vet, man kan säga: ”Du droppade pennan”. Ska den här svenskan ändå bli halvengelsk så är det väl ingen idé att spara på krutet?

En knepigare tappa-grej hörde jag i radio: ”Nu tappade du mig!” Av sammanhanget att döma insåg man att det borde ha hetat: ”Nu hänger jag inte med/Nu förstår jag inte vad du säger”. Riktningen för detta ”tapp” går så här: En person talar och den andra förstår inte. Det låter ju mycket aktivt från den talandes sida att tappa den andre, men det är denne som lite orättvist, kan man tycka, skjuter över tappandet på den intet ont anande stackare som bara pratar.

Det finns gränser för vad försvunna personer kan ta sig till

De närmsta dagarna blir det korta iakttagelser från den språkliga världen. Ibland kallar som bekant sommaren på ens uppmärksamhet.

Häromdagen såg jag en av alla brittiska deckare som brukar falla mig mer på läppen än de nordiska, vad nu det beror på. Hur som helst. Man läser väl antagligen den svenska textremsan samtidigt som man hör det engelska talet, eller kanske man ser den svenska översättningen snabbare, det är osäkert.

I alla fall tog det här tog några sekunder att få ihop. En polis frågade en annan när man genomsökte mordoffrets hem: ”Har försvunna personer tagit datorn?”

Här var alltså ett tillfälle när man inte kan eller bör översätta det engelska begreppet. Naturligtvis handlade det om organisationen Missing People, ett namn som satt sig i svenskars – och säkert andras – medvetande.

Men sekunderna det tog innan det gick upp en talgdank blev till något av ett filosofiskt dilemma, eller i alla fall poetiskt: ”Har försvunna personer tagit datorn?”

Om svenska näktergalen anat hur modersmålet skulle klinga!

Hon med en crush på Mendelssohn

Ibland är det svårt att avgöra om man är offer för snobbism (se de två tidigare inläggen) eller ålder. Fast som bloggare går det att strunta i vilket och bara säga sitt hjärtas mening. 

Det är ingen ordning längre. Medier känner inget ansvar för det talade och skrivna språket vilket gör såväl åldringar som språkhögfärdiga förgrymmade. Mutter, mutter, är allt som blir kvar att säga (och det var inte tyska!).

En svensk radiokanal, P1, beskriver sig som ”den talade kanalen och kanalen för kvalificerade nyheter” samt en sådan ”som ger fördjupning”. Där beskrivs ett program så här:

Kristina har en crush på Felix Mendelssohn, precis som Jenny Lind hade. Om det och mycket mer när Vetenskapsradion Historia läser och spelar sig igenom coronasommaren!

På P1:s hemsida finns även en illustration där en person i hängmatta förmodligen tar del av de tips lyssnarna får i nämnda program, det om crushen. Bildtexten lyder: ”Chilla med en historiebok i sommar! ”

Man påminner sig det svårläkta såret om vad som är kultur resp nöje. Efter alla år av krampaktiga resonemang om saken känns det fortfarande konstigt att i en stor dagstidning under rubriken ”kultur” läsa om att Prince respektive Kurt Cobains gitarrer sålts för si och så många miljoner.

Undertecknad anser snarare att detta bör stå under avdelningen ”ekonomi”.

Man skulle vilja kunna önska att mycket kunde vara annorlunda

Ja, det är bäst att fortsätta på snobbspåret från i går. Samt det fördomsfulla tänkandet om att studerat folk skulle vara speciellt studerat. När det gäller forskare, t ex, är jag så snobbig att jag anser det dumt när de säger saker som ”göra forskning på”, som en i universitetsskrået uttryckte det hela. ”Göra forskning på”? Är inte det detsamma som att ”forska på/om något”?

Men det där jädrans ”göra” har ju tagit sig in med farten hos växande mögel: ”göra åtgärder, göra (eller ”ta”) självmord, göra brott”.

Den filosofie doktor som skulle ”göra forskning”, sa även något som vore njuggt att hålla emot henne/honom, men ändå! Och man hör det emellanåt: ”jag skulle vilja önska att”. Tänk på det en stund, bästa läsare: ”skulle vilja önska”!

Om man tar ”skulle vilja”, hörs då inte redan ur dessa två ord en stark önskan? ”Jag skulle vilja fara till Sahara” – visst räcker det fint? – om det nu är till Sahara man vill.

Men ”jag skulle vilja önska”? Ja, ”att” vadå? ”Jag skulle vilja önska att jag kunde fara till Sahara?” Som önskan är den blaskig. Lite som ”jag skulle vilja önska att jag kunde önska”.

Men själv är jag endast en språksnobb utan andledning (ordet yttrades av en radioreporter) att vilja önska sig till en öken. Jag lever i en språklig sådan.

Midsommarfunderingar nedtecknade av en fördomsfull snobb

Hur folk än förklarar att de är utan fördomar – eller snobberi – så ljuger de säkert. Men jag kan lätt ge ett ansikte åt dessa två dåliga sidor, fast konstatera att det är enklare att ha fördomar än att vara snobb. I det senare fallet brukar det ofta visa sig att man inte har mycket att snobba med. Den är som bekant lätt att drabbas av det kända fall som kommer efter högmod.

Men nu skiter vi i det och kör så det ryker.

Till undertecknads fördomar hör den att vissa yrkesgrupper rimligen måste ha så goda modersmålskunskaper att de utan problem kan hantera det svenska språket. Detta är ju i sig grunden till tamejfan allt man säger. Att någon – jag skrev om det häromdagen – får fel på coronanamnet och covid 19 är inte konstigt. För många är inte språket den främsta grenen.

Men när t o m experter eller journalister säger fel på distansering (har förresten skrivit om det mä) och kallar det distansiering, känns det sisådär. Och bör det inte, med tanke på alla tekniska kommunikationsmedel, egentligen heta fysisk distansering?

Ytterligare en iakttagelse vad gäller coronatankegods. Kommentarer som ”bakom statistiken döljer sig människor” borde förbjudas. Här kommer nu mitt högmod fram. Från första dagen har jag vetat att alla siffror som betyder sjuka, döda, smittade, betyder människor (det kan tydligen också ibland vara djur, men de borde ha en egen statistik). Då är jag ändå väldigt dålig på siffror och räkning.

Och apropå ”ändå” så hörde jag nyss en författare och journalist som, förutom att uttala egentligen ejenkligen, sa om något att ”det här är ändå vanligare”. Hoppas han har samma korrigeringsprogram i Word som jag.  Under varningen ”ändra ord i lättförväxlade ordpar till korrekt ord” stod att ”ännu” var det korrekta i hans mening.

Nu kan man tycka att Wordprogrammet uttrycker sig lite klumpigt, men rätt har det ändå (och ännu), det har kanske gått i skolan!

Om Sv Akademiens ordboksredaktion: ”En form av populism”.

Svenska Akademien. Retar mig. Just i detta sammanhang enbart för deras behandling av det svenska språket. Visserligen är undertecknad ingen expert, men ändå, det är lätt att känna igen lössen på gången. Om detta bildliga uttryck är obekant så slå gärna upp det, annars låter det brutalt på ett sätt som denna mjäkiga tid inte klarar av.

SAOB och SO är påfallande ofta folkstyrda, eller hur man ska uttrycka saken. Studerar man nya ord i dessa listor, liksom dem som åker ut, anar man en agenda (nej, är inte sverigedemokrat). Tillfälliga populäruttryck tas in fast det är uppenbart att de bara kommer att överleva något år. Av seriösa ordboksredaktioner känns det hela lite njaa eller mjaa.

Oavsett detta har man hos den del av akademien som sysslar med ordböckerna lagt sig till med andra fåter (felsteg, av franska faute, finns med i SAOB som visst är något att hålla sig i också).

För dessa ska här redogöras. I ett kontaktformulär på sajten https://svenska.se/tre/ om vart att vända sig vid språkliga spörsmål står:

Värksamhet, rägn och pängar — varför skrivs det så?
Detta är den vanligaste frågan vi får till SAOB-redaktionen. Stavningen med ä beror på att det korta e-ljudet skrevs så i vissa fall från ca 1919 till 1962. 

Det språkhistoriska aspekten används ibland på ett tveksamt sätt. Det tycks vara svårt att hålla enhetliga och skapligt tidsadekvata bestämmelser angående ords användning och stavning. På senare år har ”språkvårdande” verksamheter verkat anse att om ett ord belagts från 1657 eller 1786 så är det fritt fram. Inte för att man här uppmanar till att skriva "rägn", men jag vet av erfarenhet att det gärna hänvisas till uråldrig användning/stavning i SAOB (om man t ex klagar på ett språkbruk hos SVT/SR). Formuleringen kring ä-e-växlingen ovan låter lite tendentiös. Vilket leder vidare till nästa fåt (i mina hemtrakter sa vi ”fåta” i singular). På nyss nämnda sajt (förträfflig annars) läggs en liten blänkare in åt den som i själva verket vill veta stavningen av (exempelvis) ”vittja, schabrak” och ”kakofoni”. Just i dag står där:

Använd sökrutan för att slå upp ord.
Eller läs det här slumpvalda ordet: tendentiös

Ålrajt. Detta provocerar mig något våldsamt. Om jag vill slå upp ”kakofoni” varför i herrans namn ska jag då ”läsa” ordet ”tendentiös”? Och vadå ”läsa” ordet? Jag skulle motvilligt förstå ”slå upp” ordet ”tendentiös”, fast det vore lika obegripligt egentligen. Jag har ju för i fanken gått in på sidan med en annan avsikt!!! Dessutom finns inte ordet ”slumpvald” i någon form i någon av de tre ordböckerna. Det brukar heta ”slumpvis vald”.

En språkilsken person i min bekantskapskrets sa om tilltaget: ”Detta är en form av populism”.

Sluta med att spela ner betydelser och annat, vad det nu kan vara!

Betydelsen av duktiga översättare kan inte överskattas. Det är farligt att sätta sitt hopp till att digitala översättningsprogram ska klara biffen. Som antagligen inte heter ”clear the steak” som Google Translate föreslår.

Nej, det behövs mänskliga hjärnor med många ord i. Kanske läsekretsen är alert, men för undertecknad har det här sbråkkollandet fått konsekvenser (eller så är man bara åderförkalkad, som man sa om äldre förr). Det är lätt att se att något är knasigt, men svårt att komma på det rätta (i alla fall rättare) svenska uttrycket.

Häromdagen användes ett engelskt ord (i film eller serie) som redan tagits upp ett par gånger i denna blogg. Alltför ofta har svenska journalister snott det, rakt av, som man säger numera, och sagt det konstiga ”spela ner” som i ”han spelade ner betydelsen av matchen”.

Själv har jag inte kommit på den självklara motsvarighet som en översättare begagnade sig av vid det här senaste tillfället: ”tona ner”. Man blir överlycklig och undrar hur länge den sortens förnämligt fackfolk ska finnas kvar.

Det kommer mer skåpmat (och apropå det, denna dag är ju sillens, snacka om skåpmat!). Ordet på allas läppar är tyvärr ”massiv”. I en artikel om ett försvinnande läser man först om den ”massiva sökinsatsen” och sedan om att ”bevisningen är massiv”. Förstå nu detta. Folk får visst säga ”massiv”, och ordböckerna okejar det besynnerligt nog. Det som skrämmer är hur ett visst ord eller uttryck tar över i dessa dagar. I exemplen från artikeln skulle t ex sökinsatsen kunna vara "enorm" eller "gigantisk". Bevisningen skulle kunna uttryckas som ”övertygande”.

Nya ord kommer in i språket, jodå. Men fler tycks lämna det. 

Inte provar man fiskelyckan, visst är det prövar den man gör?

Man sitter och slöläser en broschyr från mataffären. Den vill göra sig lite rolig och skriver – bredvid extrapriset på torsk – ett recept på en fiskrätt, och rubriken lyder ”Prova fiskelyckan”. 

Jo, det är lätt att förstå hur reklampersonens tanke gått. Men min går längre. För jag undrar om inte det rätta att säga vore ”pröva fiskelyckan”. Något känns så fel fast en stor del av omvärlden skulle säga ”äh”! Och tillägga: ”alla vet ju vad som menas”. Visst, än så länge, men om alla ska hålla på och säga fel på i stort sett det mesta och hoppas på att andra fattar så kommer det snart att bli stopp.

Prova eller pröva? I skolan fick vi lära oss skillnaden. På min arbetsplats, ett korrektur, fick vi se upp med likalydande ord. Är man tveksam nu för tiden kan man googla. Som man googlar får man vanligen svar. Inte sällan hamnar man på andra sidan Östersjön (i Helsingfors) hos Institutet för de inhemska språken. Det börjar bli verkligt märkligt, detta institut tycks ha bättre koll på svenska än våra inhemska institutioner.

Inte nog med det: man hamnar hos den skicklige Mikael Reuter. På en fråga om prova/pröva (1988!) svarar han: Definitionerna i Svensk ordbok ger en i mitt tycke ganska bra fingervisning om skillnaderna i grundbetydelse. Prova definieras där som ”använda på prov”, medan pröva får definitionen ”utföra prov (på)”. Att prova är alltså lite svagare, medan pröva innebär ett visst mått av testning eller kontroll.

Och så ger han ett exempel: Om någon föreslår att vi skall pröva isen så är min första tanke att vi skall undersöka om den håller. Är det däremot tal om att prova isen så kan jag till exempel tänka mig att det gäller att se hur väl den lämpar sig för att åka skridsko på.

Pröva fiskelyckan, alltså. Men prova receptet, kanske? Fast glasklart är det inte!

Varför plötsligen ett fåtal ord på engelska mitt i en svensk mening?

Tyvärr lever man inte som man lär. Trots dagliga iakttagelser av hur modersmålet håller på att förvandlas till ett oregerligt blandspråk ramlar ett antal verbala utbrott på engelska ur undertecknads mun. Det visar hur anfrätt medborgarnas språk är och, inte minst, hur inidvidslimmade (!) uttryckssätten blivit. Hur ska vi förstå varann i det långa loppet?

För man är inte ensam med sin utrikiska. I en tidningsintervju citerades en läkare som ansåg att man (i coronabedömningen) ska ”titta på levnadsår med kvalité, eller quality years, som vi säger i sjukvården”. Googlade då för skojs skull frasen ”som vi säger i branschen”. I större delen av träffarna visade sig just ett engelskt uttryck vara det som ”vi säger i branschen”:

Det här är svårt att bota med traditionella kursutvärderingar, eller ”smile-sheets” som vi säger i branschen (Tja, utvärderingar som är bra, kanske)

Ni kommer att få ett uppdrag av oss, eller som vi säger i branschen, en brief (sammandrag)

Keep Rocking, som vi säger i branschen! (Fortsätt rocka!)

…selling pointsen, som vi säger i branschen.(försäljningsargument)

Det är viktigt med platsen, location, som vi säger i branschen (plats)

Det här är, som vi säger i branschen, fuckin’ obvious (tamejfan självklart)

I ärlighetens namn: jag har ändrat lite i meningarna så de är inte rena citat. Själva uttrycken är dock korrekt återgivna. Men, som jag brukar säga, who cares?

Människans masker är många och kan användas till mycket

En av tillvarons alla masker: siktad på Kungsholmen i Stockholm 9 mars 20202

Inte tu tal om att viruset ställt till det även språkligt. Med en sån händelse följer en rad uttryck och sätt att tala som man inte haft anledning att behärska om man inte jobbat inom sjukvård eller forskning. I ett radioprogram kämpade en person med virusets namn och kallade det ”carona”, sjukdomen själv fick heta ”carona 19”. Det är inget särskilt med det, folk som normalt inte umgås mycket i eller med den verbala världen kan ha det svårt med nya begrepp som de flesta – det är en ny känsla man fått – förväntas känna till.

Undertecknad har förståelse för svårigheterna. Om det inte framgått tidigare (underdrift) så är det yrkesfolk i medier, undervisnings- och politiksammanhang som ska klandras när det gäller språkskit. Eller för all del den generation (min egen) som inte brytt sig om att lägga krut på undervisning av det språk som talas i Sverige och som unga ska forma arbete och liv med.

Men nu skulle detta handla om maskar, nej, masker. Även om detta ”mask” finns i en mängd språk, ” ytterst av arabiska masharat, hån, gycklare” (SAOB), så är väl för svenskans del ”munskydd” det bästa ordet. Om det skriver Wikipedia, vår nya tillvaros ledsagare, att det munskydd sjukvården använder är ”ett skydd för framför allt spridning av droppar från mun och näsa i utandningsluften”. (Tyskarna kallar det ordningsamt nog ”mun- och nässkydd”.)

Bara ”mask” känns fel (åtminstone för mig), och ”ansiktsmask” ska vi inte tala om. I en av de första kommersiella träffarna för begreppet beskrivs den som något som ”rengör på djupet och gör så att huden kan hållas frisk och levande”.

I en debattartikel skriver ett par professorer (jodå, det handlar det om corona): ”I Sverige tycker nog de flesta att det är pinsamt och fult att gå med ansiktsmask, både för att man känner sig hysterisk när man gör det och för att man tänker att de man möter tror att man är sjuk..."

Jag skulle finna det pinsamt att gå runt med ansiktsmask. Men företeelsen har ofta filmats: En kvinna med djuprengörande ansiktsmask skrämmer nästan ihjäl någon. Vanligen en man.

Maskens olika ansikten: den kan vara fågelmat och munskydd!

Bildtexten i gårdagens inlägg var en brasklapp. I de fall man själv kallar en fågel för fiskmås, finns alltid någon i närheten som berättar att det är en tärna eller trut eller något tredje.

Oavsett om man besitter sådan okunskap är det intressant med fåglarnas läten. Jag var inte ute och cyklade (gårdagens inlägg) som trodde mig höra människomusik – om än korta stycken – strömma ur näbbar. Annat ”vanligt” folk har uppmärksammat fåglalåten och inte minst har den tagits tillvara av kompositörer i alla tider. Här är varken tid eller plats för att berätta om den saken, men läs gärna en intressant artikel i DN (publicerad för nästan på dagen sex år sedan), ”Fågelsång ett lockrop för kompositörer”, skriven av Martin Nyström.

 

Från ett slags djur till ett annat: maskar, närmare bestämt de s k öronmaskarna. De är ofta förargliga melodislingor som plötsligt forsar ur ens hjärna och mun. Man vill kanske inte alls sjunga oavbrutet på Thore Skogmans hit Jämtgubben. Något sätter i gång en, i dagarna kan det vara ordet medicin, och plötsligt sitter den där som en smäck på ens vardag: ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma!”

Om dessa "djur" finns också mycket kul att läsa. De uppstår lätt i duschen, står i ett litet stycke i Dokumenterat 49/2017, som utges av Musik- och teaterbiblioteket vid Musikverket. Mer finns att läsa i "Öronmaskar vanligare än du tror", SVT nyheter (2013). Här beskrivs bl a hur forskare söker psykologiska eller neurologiska förklaringar till varför Thore Skogman invaderar ens skalle. Minns jag inte fel har även Oliver Sachs med en hel del funderingar kring detta i sin bok ”Den enarmade pianisten” som kom på svenska 2009. Undertecknad brukar inte rekommendera grejs och mojs, men det verket är proppat med fascinerande kunskap om musiken och vår hjärna: den förhållandevis friska samt den sjuka diton.

Ja, gode tid, hur vilt och galet associationerna löpa! På tal om maskar, såna som fåglar tycker om, och dem som slår sig på skallen, kommer tanken osökt in på masker. Det är vad många journalister nu kallar de munskydd som är mer på tapeten än på svenskars ansikten. Det kan föranleda en drapa i ämnet i morgon.

Mozarts musik och måsars skrik, det finns en tid för allt!

Detta ser ut som måsar, enligt bloggaren

Ibland sinar geisten, dess motsats spleen tar över. Hur ska man orka lyss till det samtida språket utan att strängar brister? Ja, så där går tankarna ibland, tills man en morgon vaknar av ett våldsamt och skärande läte, identiskt med bakgrundsljudet i filmen Psychos kända duschscen. (Kvinnor borde ö h t ge fanken i att duscha i filmer, de verkar betydligt renligare än män, tycks det som, men så går det också  som det går). 

Det tar en stund och så inser jag att det är en mås som skränar i falsett. Och här kommer lite reflektioner kring andra ljud än de mänskliga (se föregående inlägg).

Det var faktiskt en annan fågel vars lilla låt tvingade mig att ringa Leffe för att fråga vilket klassiskt stycke som börjar dududuttdududuttdudududu. Han sa att det är Mozarts 40:e och sen klagade han  över hur töntig den lät i Ekseptions (nederländsk grupp 1967-1989 som spelade in rockversioner av klassisk musik) tappning. Själv osäker på om de spelade in just den vilar jag mitt fall (fatta den den som kan, så talar vi snart i Sverige i alla fall). Det får tas upp i en annan blogg.

Nu minns jag inte vilket stycke som "spelades" en dag när vattnet strilade mot plåten i köksvasken, men det var också en slinga ur något känt. Man låter förstås inte klok när man påstår sådant, men Oliver Sachs skulle nog ha förstått. Det är honom man kommer att tänka på vid såna här lite udda hörfenomen. Och i förlängningen ”öronmask” som är något mycket intressant. Om det kommer det mera, det talade språket får vänta.

Stencilapparater och karbonpapper – i språket finns de ännu kvar

Tanken kom för mig att skriva en parlör. Den typen av lexikon har kommit ur bruk sedan mobiltelefoner börjat översätta fraser åt en när man står strandad i Portofino. En gammal kompis pluggade meningar att använda i Italien, mest för att se hur folk skulle reagera. En löd – ja, fast på italienska då – ”Håll utanför Dogepalatset!” och var riktad till kusken på den hästdroska man satt i (om man befann sig i Venedig). ”Hålla” hade förr betydelser som ”stoppa, stanna”. Det heter ju ännu hållplats, som bekant.

En parlör är, säger SAOL, "en mindre turist­ord­bok med fraser för o­lika situationer, samtalsordbok”. Själv ser jag en annan frasordbok framför mig: en där man ersätter uttryck det gått inflation i med mer substantiella, hederligare utsagor. Här följer ett par exempel.

Jag finns här för dig! Översättning: Du kan höra av dig till mig när du vill.

Det här beteendet är så han. Övers: Beteendet är typiskt (för) honom.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Övers: Vaffan ska jag ta mig till?

Hon befinner sig på en dålig plats nu. Över: Hon känner sig inget vidare för tillfället.

Det är naturligtvis ett jättejobb att samla in alla bloggfloskler och plastuttryck, så parlören stannar väl på idéstadiet. Men tänk om alla som har ett skapligt intakt språk kunde hjälpa sin yngre omgivning till ett som inte bara låter dupliceringsmaskinellt. Det är knepigt att höra hur alla dessa horder av uniiika personligheter använder inte bara samma ord som varann utan även identiska meningar.

Och förresten gäller det inte alls enbart den yngre omgivningen. Förr i världen ville unga härma äldre, i dag är det som alla vet omvänt sen länge. Man skäms för sina generationskamrater.

Om bloggaren brister i gråt så är det garanterat inga krokodiltårar

Som jag skrev i går så kan man i medier hitta vad man vill för att få stöd för de egna åsikterna. Så ska snart ske på denna plats.

I en tidning stod rubriken ”Här bryter sjuksköterskan ut i tårar”. Det är en av många sammanblandningar av uttryck som snart är vanligare än de gamla, korrekta (fast så får man inte säga i det här j-a landet). Sjuksköterskan hade kunnat ”bryta ihop” eller ”bryta ut i klagorop, bryta upp från festen”. Men när det gäller tårar, eller gråt, är det något hon/han borde ”brista (ut) i”.

Sånt här retar eller hindrar många läsare och lyssnare, medan andra struntar i det. Men här ska nu undertecknad brista ut i ett glädjeskratt av vad en deltagare i radioprogrammet Spanarna nyss sa (P1, 12 juni, alltså). Hon talade bl a om hur ”gråta krokodiltårar” ofta missuppfattas, liksom uttrycket att ”göra någon en björntjänst”. Just de här exemplen och några ytterligare ligger även på bloggen lotten.se under rubriken Tio i topp: missförstådda ord och uttryck.

Spanaren tycktes lika irriterad som undertecknad och trodde att den försämrade ordkunskapen hos människorna delvis beror på att de inte läser tidningar och får ett bättre ordförråd. Men, la en annan deltagare till, detta gäller ju även dem som skriver tidningarna. Den spanaren är journalist, så uttalandet får väl anses något värt och inte bara ses som vanligt allmängnöl.

En i panelen föreslog att man ”släpper det”. Och den som stod för språkspaningen sa då lite ursäktande att det kanske är ”träigt och fyrkantigt” att bry sig på det här viset. Detta föresvävar sbråkmakaren ibland, så himla trist är faktum att många inte ger ett vitten för språket.

Är det slut på fornstora dar, när nu ärrat ditt namn går över jorden?

Någon enstaka gång upphör grymtandena över modersmålets fördärv: här kommer i stället några lösa tankar om det som brukar kallas Sverigebilden.

 

Det är slående hur lika individer och länder uppfattar sig: ”jag får inga likes, fan vad jag känner mig oälskad!” Så tänker undertecknad om senaste veckornas självoälskan (försök inte slå upp, det existerar inte!). Alla slags medier har varit fulla av andra länders åsikter om Sverige. Främst har det gällt hanteringen av coronaviruset och Palmemordet.

Och här sitter en annan utan vare sig extrem kärlek eller ohejdat förakt inför fäderneslandet. Samma känsla råder inför andra länder, ens kunskaper måste vara mycket stora för att man ska kunna älska/hata dem. Oftast gäller det även människor – om man nu tänker efter noga. 

Och en sak till: Så in i helskotta intresserade är nog inte andra av alla VÅRA STORA MISSLYCKANDEN. Om alla på hela jorden slutade bete sig som socialamedierbesatta galningar, vore det i sig en framgångssaga för världen. För som bekant går det att leta fram vilken bild som helst av vem/vad som helst.

Roande var en finlandssvensk kvinnas tankar om svenskars förhållande till sin flagga. Jämfört med vad som är brukligt i Finland nyttjar vi denna symbol flitigt, ansåg hon. Om man tänker efter är det kanske så, och inte bara i skolavslutningstid. Ger tyskarna bort blommor och paket med band i svart, gult och rött? Japaner och danskar med vita och röda? Man får forska i saken.

"Gatukorsning" är inte det enklaste att skaka fram ur rockärmen

Av de två varianter som finns att tillgå beträffande gårdagens exempelord hade jag själv valt bortovaro – vilket antagligen beror på uttryckets ålder. Jag brukar välja det äldre. En gissning är att bortavaro är av nyare snitt, men det är lika svårt att blicka bakåt som framåt.

Säkert är dock att det finns en hel del gamla ackusativ-, dativ- och genitivkasus kvar i vissa formuleringar som kan se knepiga ut om man granskar dem noga. För en ickesvensk skulle ordet gatukorsning kanske vara svårt att konstruera om man har orden ”gata” och ”korsning” givna. Varifrån kommer u-et? skulle man undra.

Uttrycket ”man ur huse” tas ofta upp som exempel på sådana stelnade uttryck, ”skämt åsido” är ett annat. På Wikipedia under rubriken Svensk grammatik och sedan under underrubriken Kasus kan man lätt hitta fler – om man nu inte har en bok i svensk språkhistoria till hands (och se där kom en gammal genitiv!).

I alla fall stötte jag på ett konstigt ord i en av de texter som brukar rymma tveksamma översättningar: de små stycken som beskriver program i tv-tablåer. Där stod: ”Louisas återvändo gör att relationsfrågor mellan henne och Martin uppstår.” Återvändo? Ja, egentligen är det ett ord som kanske borde finnas, men som endast existerar i fasta sammansättningar med en negation, t ex i en mening som ”nu fanns inte längre någon återvändo”. Det ord som skulle ha använts är förmodligen ”återkomst” och den engelska texten hade antagligen ”return”.

Googlar man ”återvändo” finner man dem som frejdigt använder det på ett annat sätt än vad SAOL (ännu) rekommenderar, alltså ihop med ett nekande ord. En av dessa användare kan vara skribent på en större dagstidning och som brister ytterligare i språkhanteringen: ”Robin Bengtsson berättar om hans återvändo till Melodifestivalen 2020”, löd nyheten. Det visar sig inte vara någon annan person denne Robin B berättar om, utan sig själv. Det är i såna lägen som en gammal petimäter ännu väljer pronomenet ”sin”. Meningen skulle lyda ”RB berättar om sin återkomst”.

Den som hoppas på kakafonin ska nog avstå från att slå vad

Visst kan man låta alltför säker på sin sak alltför ofta, men flera års arbete på ett korrektur lärde undertecknad att aldrig vara hundraprocentigt tvärsäker. Vi korrekturläsare skulle aldrig ha slagit vad om vad något ”heter/stavas egentligen”. Det som morrar mellan raderna i bloggen är den egna ilskan över tidens vågor som allt fortare drar med sig det man själv lärt sig vara förhållandevis ”rätt”, liksom vreden och vanmakten över det allt torftigare och fulare språket. Det som naturligtvis handlar om smak (Jag: mjaäe).

De gånger vi gamla kolleger satt där med varsin variant på ett speciellt ords stavning och var och en kände oss absolut säkra på vår sak: Ja, då gav de gamla vördnadsbjudande ordböckerna båda alternativen. Utom vad gäller kakofoni (och givetvis några till). Den som hoppas på kakafonin hoppas fel. Förleden ”kako-”kommer från ett ord som betyder dåligt. Och det vill man inte påstå att man misstänker ”kaka” för att göra.

Det här började med en undran över vilket som är ”rätt” av ”bortavaro” och ”bortovaro”. Känner drösvis med människor som gärna skulle sätta några spänn på det ena eller andra. Men här slås, som sagt, inga vad. I stället slår man skyndsamt i den ganska täckande treklöver av ordböcker som ryms inom svenska.se/tre – även om man kan bli syrak på dem ibland (hoppsan, ”syrak” fanns med i alla!).

Till saken: SAOL ger "bortavaro" först. Andra alternativet är "bortovaro". SO svarar överraskande samma sak fast i motsatt ordning. SAOB, slutligen, ger likaså bägge, fast på sitt mer pratsamma vis. I morgon återvänder sbråkbloggen med ett komplicerat fall.

Det är med ordval som annat: gräset är grönare på andra sidan

”Hon var den som faciliterade mötet med honom.” När man skriver denna mening, yttrad av en radiojournalist, rödmarkerar Words stavningsprogram ”faciliterade”. (Å andra sidan rödmarkeras även ordet ”rödmarkerar”.)

Slår man på ordet, uppenbart en försvenskning av ”facilitate”, får man inga träffar i SAOL eller SO. Däremot ger SAOB följande alternativ: ”göra lätt(are); lätta, underlätta, befordra, befrämja”. Det är vad ”facilitate” betyder. Det intressanta här är att exemplen i SAOB bl a kommer från 1600-, 1700- och 1800-talen.

När läsaren om ett par år finner ”facilitera” i SAOL och SO, betänk då hur lusteliga turerna är som omger ords s k språkhistoria. Hur det här som språkvetare säger: ”Språk förändras, förstår du”, gör detta med en hjälp som inte bara kommer från dem som kallas språkbrukare.

Vad jag menar är att språkhistorien inte försiggår hela tiden utan ändras språngvis så här: Folk börjar använda ett engelskt uttryck, säkert med latin i botten. Begreppet har inte funnits i vanliga lexikon på kanske runt hundra år, men in i värmen åker det eftersom det finns flerahundraåriga belägg.

Det är något att tänka på när man använder ordet ”facilitera”, att det går lika bra att använda de mer stadiga göra lättare, underlätta, befordra, befrämja” eller ”främja”!

Mer upprörande än rörande med historien om Tristan och Isolde

Det finns mycket att säga när det gäller skapande, att framställa kulturella sammanhang. Ofta beskrivs dylika upplevelser hos en publik med ord som ”levandegöra”. Eller enklare uttryckt: man säger att en film, litterära gestalter eller vad det gäller, gör att något ”blir levande”.

Man menar då inte bokstavligt att något får liv utan att personer eller en handling uppfattas som levande och därför går att identifiera sig med – om nu det är vad man är ute efter.

En stor svensk tidning skriver (i texten, men som någon även gör rubrik av): ”Rörande att se ’Tristan och Isolde´ komma till liv på detta sätt”. Tillivkommandet sker i en operaföreställning. Och jag blir åter upprörd.

”Bli levande” är, som sagt ett både enkelt och ändamålsenligt sätt att uttrycka saken. ”Komma till liv” är engelska, ”come alive”. Översättarsidor föreslår ”levandegöra” och ”vakna till liv” som andra alternativ. Google Translate som är en icke-mänsklig översättningstjänst ger för ”come alive” recensentens uttryck ”komma till liv”.

Det är synd. Mycket går förlorat dagligen p g a sånt här oskick. Och alldeles bortsett från det anser jag att Tristan och Isolde är en knasig berättelse som lär ska handla om våldsam passion och kärlek. De båda drack ju för tusan en förtrollad dryck, kärleksdryck, kallad. Vilken trist bakgrund till en ”kärlekshistoria”.

Jag ber läsaren att känna efter: ”Komma till liv”.

Rörande vatten och det som förhoppningsvis ligger ohotat i rören

Inte vet jag vilket som kom först, pipelinen eller röret, men det spelar ingen roll. Minns bara att saker och ting en vacker dag "låg i pipelinen" när det i själva verket "var på gång, på väg att åtgärdas", eller vad nu en svensk sa på den tiden.

Nu ligger grejer märkligt nog i röret, vilket i och för sig är en viss förbättring då rör är mer svenska än pipeline, men anglicism är det lika fullt. År 2012 fördes en debatt på något som heter ”forum.wordreference.com” om uttrycket ”ligga i pipeline”. Om man fortfarande diskuterar den här typen av konstruktioner är osäkert: kanske tröttnar folk? 

  

Häromdan skrev en halvstor tidning: ”Det är något som ligger i röret för att genomföras, säger polisen.” Ett exempel till: På frågan om huruvida en person trodde att ”det skulle bli någon sommarsemester i år” blev svaret: ”Vi har fått höra att det ligger i röret att den är hotad”.

Roligare, om än kanske ofrivillig, var kommentaren från en anställd vid Svenskt Vatten, som är en branschorganisation för landets livsmedelsproducenter och miljövårdsföretag – VA-organisationerna. På en fråga om hållbarhetstrender inom arbetsområdet löd en del av svaret:: ”olika direktiv och lagstiftningsprocesser gällande vattenfrågorna ligger i röret”. 

Öka, minska, förstora, förminska – hederliga ord som håller

Glöm ökning och minskning, förstora och förminska. Det finns en mängd synonymer till begreppen nu och de är på engelska. I vad som förr kallades en veckotidning säger sig en person medvetet ha "valt att downsiza sitt liv vad gäller prylar”.

Här är nog problemet inte bara ett utländskt ord. Om man använder genomgående svenska så blir det ” medvetet valt att förminska sitt liv vad gäller prylar”. Det blir inte bra. För antagligen har minskandet på prylar gjort att personen anser att den s k livskvalitén (larvigt ord man gärna undviker) höjts.

Beträffande downsizing finns två fenomenala svenska (tja, klart de är komna nån annanstans ifrån nån gång, men de har varit i bruk länge) ord: nedskärning och reducering.

Om man tillåts ta i med lite kraftord: det är väl själva fan att det håller på så här. För downsizing kan varieras med ”skala ner”, vilket i stort sett är engelska det också. ”Skala ner” och ”skala upp, uppskalning” och ”nedskalning” och skala mig hit och dit!

Och i den språkliga coronavärlden sa någon häromdan att man skulle ”testa ner” viruset. Det här är så förfärligt att ens vrede tas till nästa nivå, ja den tar ett steg till. På svenska skulle man kunna säga "öka". Eller "gå ett steg längre"

De engelska uttrycken är ”take something to the next level” och ”take a futher step”. Varför hålla på så här? Och när vi ändå är inne på att förminska eller förstora så kan vi ta med de tröjor, jackor, skjortor etc som kallas oversized. Det kan bl a översättas med ”överdimensionerad”, men gäller det kläder kan man säga ”bylsig”, eftersom det är själva idén.

För den som är explorer* finns mycket att detektera i pandemitider

Ålrjat, det kommer ett virus och drabbar oss. Just denna blogg handlar ytterst sällan om medicinska grejer, men däremot och emellanåt om de språkförändringar som plaskar runt i coronas kölvatten. En hel del ovanliga ord blir plötsligt mycket använda. För inte länge sedan talade man sällan om pandemier. Nu är ordet på allas läppar.

Och en massa medicinska termer kommer i omlopp, sådana som gemene man (och lika gemena kvinnor) sällan hör talas om. Nu har exempelvis virusexperter ofta använt ett ord som ”detektera”. Jodå, många förstår innebörden, engelska ”dectect” betyder ”upptäcka”. En sökning ger snabbt ett exempel: ”…har tagits fram för att detektera hepatit A-virus”.

Men i sbråkbloggen skriver en upptäcktsresande i ord och finner att Wiktionary inte hunnit med utan förklarar begreppet så här: ”upptäcka /med detektor/”. Däremot ger synonymer.se följande alternativ som – just det – synonymer: ”upptäcka, påvisa närvaro av, spåra”.

Nu till en mycket enkel fråga: Varför i helskotta säger forskarna inte ”upptäcka, påvisa närvaro av” eller, för all del, ”spåra”, i stället för "detektera"? Visst är det väl att gå över ån efter vatten att ta ord från andra språk när de man behöver redan finns? Flera alternativ, dessutom?

Men här måste ytterligare en viktig sak nämnas. Några rader bakåt i denna text står ordet ”upptäcktsresande”. Har läsaren en aaaaning om hur många som stavar det fel? Det har undertecknad, som för några minuter sen var en bland tusende.

* Explorer är engelska för upptäcktsresande. Vilken ordbok är först med explorern?

Ens liv har utgjort ett scenario som inte behövt någon impressario

”Och nu till ett annat scenarie”, sa tv-reportern, och hamnade därvid – kanske mot sin vilja – i ytterligare ett scenario. Nämligen vad saker egentligen heter. Visst är ”scenario” ett uppenbart ”främmande” ord, men det verkar inte ta emot när det gäller engelska. Gamla grekiska, franska och latinska (m fl) ord som funnits i svenskan i evigheter börjar dock ställa till trassel.

”Gymnasium” har inte heller funkat att säga under några decennier. ”Ett gymnasie”, påstår många att det heter. Man undrar hur det gått till. Länge har svenskar kunnat både skriva och säga ”gymnasium” i obestämd form och ”gymnasiet” i bestämd. Pluralen är "gymnasier". Samma öde har ”stadium” rönt, och kallas ofta ”stadie”. Kan det bero på att man oftare använder de bestämda formerna: låg- mellan- och högstadiet? Har det etsat sig fast och dragit med sig vartenda ”stadium” som finns?

Fler -um-ord: kriterium, laboratorium och museum. Det första två blir på samma sätt – och jag vill säga även från s k bildat folk – till ”kriterie” och ”laboratorie”. Men ”museum” fungerar, förmodligen för att det slutar på enbart -um, inte -ium. Men ”museet” får ändå en släng av sleven, då många trycker dit en accent över första e-et. En sådan accent följer bara med ord som finns i grundformen: idé, kafé. Men angående museum tycks istället pluralen jävlas med människorna som då säger ”flera museum”. (Som i och för sig gamla SAOB okejar.)

Jag var ingen stjärna i skolan. I de klasser jag gick var det,  med få undantag, stjärnfritt. Ändå lärde vi oss en hel del ord med främmande ursprung, kanske p g a att samhället i stort ännu behärskade den svenska. (ja, och lite latin och grekiska, då!) som användes.

Vad gäller journalistens ”scenarie” (inledningsmeningen) så behövs inte ens en pappersordbok om man vill kolla: Wiktionary löser problemet! ”Impressario” är inte lika vanligt förekommande, men på synonymer.se får man hjälp med genus. ”Scenariot” är neutrum men ”impressarion” utrum (likt de flesta ord som betecknar personer). Båda får pluralformen -ier, scenario även -n. I fall nu nån skulle bry sig.

Man ska inte peka finger på någon, inte heller över densamme

Allt är inte guld som glimmar. Och allt är inte engelska som låter speciellt. Ibland står språkliga svenska förändringsverksamheter bakom utsagor som är ännu svårare att förstå än utrikiska . Detta sades i en nyhetsrapportering: ”Många människor dödades, bl a kvinnor”. Här är det t o m svårt att tycka något, för det är urkonstigt. Lika bra att avstå.

Nästa är allvarligare, men likaså förvånande. Den rad som följer hade inte förekommit på den tid korrekturläsare, redaktörer eller vem som helst, läste igenom texter innan de publicerades. På en stor tidnings webb stod Live – Kristina Lugn död

Nu finns visserligen ett engelskt ord med, men just här handlar min irritation inte om det ordet som innebär ”breaking news” (så långt har det i alla fall gått att närmsta synonym är engelsk) som i sin tur innebär ”senaste nytt”. Det hade varit respektfullt att använda den svenska motsvarigheten, för i så här allvarliga sammanhang ska man undvika det ofrivilligt komiska. Jag ser det då och då. Vilken känsla är borta? Vilken tanke?

 

Men man kanske får säga som den reporter som någon annanstans yttrade: ”Vi bör inte peka finger över varandras beteenden”. Jag vet att jag tjatar om vad "utbildade journalister" kan få till, men det är märkligt att en sådan säger ”peka finger över”. Felsägningar förekommer hos oss alla, det är mig (tråkigt nog) bekant, men t o m i en sådan är prepositionsvalet konstigt.

Det dubbla språket, nej, det trippla (se upp, ordet är påhittat)

Som alla vet stöter man när som helst på engelska mitt i en mening (och i värsta fall är det man själv som talar). I morse var det nån i radion som gjorde en uppräkning och avslutade den med ”och you name it”. Mycket vanligt i dagens svenska.

Och så hade vi personen som doktorerat i ämnet Outcome efter intensivvård. Jag upprepar: ämnet Outcome efter intensivvård. Slår man i en engelsk ordbok får man betydelser som ”följd” och ”resultat” . Svårt att veta varför ”outcome” är bättre. På svenska, liksom.

Nyligen citerades i bloggen en bankchef som sa: ”Vi gör vad som krävs för att hantera coronakrisen. Whatever it takes.” Och nån (åter i radion, den står på hela dagarna) som sa: ”Det räcker nu, nog är nog”.

Vi svenskar är alltså delvis trespråkiga. Ibland simultantolkar vi. Ofta pratar vi bara svenska. Men så kan det kännas tvunget att slänga in engelska när vi redan sagt det vi vill på svenska först. Och så har vi den tredje varianten, det språk som kallas översättningssvenska (se inlägg 25 maj). Dit hör det sista exemplet: ”Det räcker nu. Nog är nog.” På engelska är uttrycket: ”Enough is enough”. Det kunde vi förr översätta med ”det räcker (nu)”, men det var innan vi samtidigt som vi talar vårt modersmål använder engelska i våra hjärnor. (Brains)