Visst kan man låta alltför säker på sin sak alltför ofta, men flera års arbete på ett korrektur lärde undertecknad att aldrig vara hundraprocentigt tvärsäker. Vi korrekturläsare skulle aldrig ha slagit vad om vad något ”heter/stavas egentligen”. Det som morrar mellan raderna i bloggen är den egna ilskan över tidens vågor som allt fortare drar med sig det man själv lärt sig vara förhållandevis ”rätt”, liksom vreden och vanmakten över det allt torftigare och fulare språket. Det som naturligtvis handlar om smak (Jag: mjaäe).
De gånger vi gamla kolleger satt där med varsin variant på ett speciellt ords stavning och var och en kände oss absolut säkra på vår sak: Ja, då gav de gamla vördnadsbjudande ordböckerna båda alternativen. Utom vad gäller kakofoni (och givetvis några till). Den som hoppas på kakafonin hoppas fel. Förleden ”kako-”kommer från ett ord som betyder dåligt. Och det vill man inte påstå att man misstänker ”kaka” för att göra.
Det här började med en undran över vilket som är ”rätt” av ”bortavaro” och ”bortovaro”. Känner drösvis med människor som gärna skulle sätta några spänn på det ena eller andra. Men här slås, som sagt, inga vad. I stället slår man skyndsamt i den ganska täckande treklöver av ordböcker som ryms inom svenska.se/tre – även om man kan bli syrak på dem ibland (hoppsan, ”syrak” fanns med i alla!).
Till saken: SAOL ger "bortavaro" först. Andra alternativet är "bortovaro". SO svarar överraskande samma sak fast i motsatt ordning. SAOB, slutligen, ger likaså bägge, fast på sitt mer pratsamma vis. I morgon återvänder sbråkbloggen med ett komplicerat fall.
