torsdag 25 juni 2020

Verbet ”tappa” är inte längre så enkelt som man kanske trodde!

En person sa: ”Det kom upp en man bakom ryggen på mig”. För många är en sådan mening helt i ordning, men nog är det svårt att inte undra över om inte detta ”upp” kommer från ett annat språk. ”Upp” brukar ofta betyda just ”upp” på svenska. Men häpnaden sitter kvar från 60-talets engelskundervisning när vi fick lära oss att ”come up to me” vanligen betydde ”kom fram till mig”. Om man nu inte satt på ett berg och ville att någon verkligen skulle ”komma upp” till en.

Sånt här får man kanske aldrig veta hur det står till med, men jag gissar på ett engelskt inflytande beträffande små ord man nästan inte lägger märker till. Om man försöker visualisera, som det väl oftast heter i dag när man menar att man ska föreställa sig något, hur det rimligen ser ut när någon ”kommer upp” bakom ryggen på en, blir det lätt en bild av en man som liksom växer upp ur jorden som en svamp.

Då är det lättare att gissa varifrån alla ”tappade”-meningar kommer. Flera gånger har jag ondgjort mig över ”hon tappade det” eftersom det oftast betyder ”hon blev galen/rasande/utom sig”. Om någon verkligen tappar något får man väl uttrycka sig på ett annat sätt. Vänta, jag vet, man kan säga: ”Du droppade pennan”. Ska den här svenskan ändå bli halvengelsk så är det väl ingen idé att spara på krutet?

En knepigare tappa-grej hörde jag i radio: ”Nu tappade du mig!” Av sammanhanget att döma insåg man att det borde ha hetat: ”Nu hänger jag inte med/Nu förstår jag inte vad du säger”. Riktningen för detta ”tapp” går så här: En person talar och den andra förstår inte. Det låter ju mycket aktivt från den talandes sida att tappa den andre, men det är denne som lite orättvist, kan man tycka, skjuter över tappandet på den intet ont anande stackare som bara pratar.