Menar man specifikt landa eller menar man de facto landa? Tjaa...

Om inte minnet sviker (som ju händer ibland) så var inte himla mycket ”specifikt” förr. Möjligen nämndes något som hette ”specifik vikt” under skollektioner där några av oss var mer kroppsligt närvarande än mentalt. Däremot fanns det mycket ”speciellt” på den tiden.

Beträffande ”specifik” ges synonymerna ”utmärkande” och ”egendomlig” i SAOL. Men SO som flörtar ännu mer med språkförändringar har även ”speciell” som synonym. Liksom Wiktionary som antagligen ligger längst fram när det gäller att ”beskriva bruket”, som det brukar heta.

Det här är som vanligt bara att svälja: ”specifik” kommer nog att käka opp såväl ”speciell” som ”särskild” och några till på sin väg genom språket.

Det tycks som om nya tidens – låt mig vara djärv! – språkmässiga klasskillnad ljuder genom en hel del ord, dit ”specifik” hör: de är mer s k markörer för en modern pseudoklass.

Den ni, med smör på! Då menar jag dem som använder ett språk som kan liknas vid kraftfull makeup: det ser flashigt (jag snodde här ett av deras ord…) ut, men är ytbubbel.

Här är ett par andra ytspråksfavvisar (favvis=favorit). En är ”de facto”, som i de flesta fall kan tas bort utan att det märks – eller så säger man det löjligt enkla ”faktiskt”.

En annan favvo (tror jag singularen heter) är ”landa”. Det ”landas” hej vilt märker man om man öppnar öronen: Folk måste ”landa” efter en resa – ja, de har redan landat på riktigt, men det rör sig här om ”mental landning”. Eller så säger de ”det här landar i…”. Då kan de mena ”resulterar i” eller, det enkla: ”innebär”.

Jag har nämnt att man borde utbilda översättare från ”svenska” till svenska. Den önskan upprepas härmed. Utlyses jobbet söker jag.

När grammatiken halkar runt blir det svårt att veta vad folk vill

Det verkar som om ”hade”, alltså imperfekt/preteritum av ”ha”, börjat tjäna som konditionalis eller nåt. Tänker bespara grammatikhatarna – liksom även mig själv – sådana termer. Det är alltid ett slående i grammatikor och ett slit för att återge de korrekta omständigheterna. Så det struntar vi i.

Dagens ”fall” har säkert noterats tidigare i denna blogg, bloggaren har i alla fall lagt märke till det i några års tid.

Det är mest unga som står för användandet och det kan låta ungefär som vid följande förslag: ”Vi kan väl gå hem och käka hos oss efter bion?” Svaret kan då bli: ”Det hade varit kul”.

Som åldring sitter man och väntar på ett ”men…” enligt äldre svenska. Själv skulle jag kunna svara: ”Det hade varit kul, men nu kommer min moster* på besök”. Om däremot mostern inte kommer skulle mitt svar bli: ”Det låter finfint” eller ”Det skulle vara kul”.

Men i de här fallen är ungdomen ifråga positiv till förslaget och menar: ”Jatack, det låter bra!”.

Man blir inte klok på detta. I början föreställde jag mig att detta ”hade” i ”det hade varit kul” var nån slags konjunktiv (förlåt, det betyder att man uttrycker något önskat, tänkt eller ovisst) som i ”det vore kul”, men riktigt säker kan man inte vara.

Konjunktiviskt eller konditionaliskt? Det är frågan. Än så länge får man nöja sig med att försöka tolka de moderna språkanvändarna och lära sig att om de svarar att något ”hade varit kul” så kan de mena ”ja, gärna det”.


* Det där med mostern är förstås lögn. Vid mina år finns inte så många levande mostrar kvar

Tråkigt när man själv är den som drabbas av sidoeffekter

De som protesterar mot bloggens domedagsspråksyn fäller ofta den där skittråkiga kommentaren om att språk alltid ändra(t)s och att vi lånat massor från andra språk. Det är ett självklart påstående. Vi tar ett exempel från igår, ”piffa upp”: hur svenskt är det då? kanske vän av ordning undrar.

Svensk etymologisk ordbok som gjorts tillgänglig på nätet av Projekt Runeberg säger inget om verbet ”piffa”, medan SAOB, däremot, skriver följande:

Jfr danska "fiffe", uppnå ett resultat med hjälp av ett knep, giva (ngt gammalt o. slitet) ett prydligare utseende, norsk dialekt "fiffa", pryda; sannol. till FIFF; jfr sv. dial. (i Finland)" fips op sä", putsa sig, ävensom PIFFA.

Så utvecklas språk: med lånord av olika slag, som i exemplet ovan, och av andra nybildningar.

Det som skiljer dagens språk från ett äldre är den digitala teknikens snabbhet. Man borde inte nonchalera den enorma amerikanska (engelska) invasion som på nolltid modellerat och modellerar om svenskan. Vem som avses med "man" i förra meningen är oklart.

Här är ett par värstingar som är ganska etablerade och som, på ett oförsvarbart sätt, trycker bort helt fungerande svenska motsvarigheter:

”Medicinen har obehagliga sidoeffekter”. Dessa sidoeffekter har till inte för länge sen hetat ”biverkningar”. Problemet är att den här typen av termer sitter som en smäck på stubberten, eftersom marken för det engelska länge varit förberedd. Jag har själv sagt ”sidoeffekter” ett par gånger och det är oerhört. Det spelar ingen roll att man är observant, man åker dit lika fullt.

”Signa upp dig för vårt nyhetsbrev”. Formuleringen är vanligt förekommande och sbråkmakaren gråter. ”Teckna dig för, skriv upp dig för/på, abonnera, prenumerera” – där har vi ett antal varianter som likaså åker all världens väg!

Det här inlägget innehåller en ny nivå av jobbighet, kan man säga

Sådär tre inlägg bakåt föreslog jag att man börjar utbilda folk som översätter från ”svenska” till svenska. Exempelmeningen då löd: ”Att hacka möbler handlar om att ta det massproducerade till något personligt.” En möjlig sådan översättning lyder: ”Genom att piffa upp massproducerade möbler kan man åstadkomma något mer personligt.”

Här en till mening från samtidssvenskan: ”Det här kommer bli en ny nivå av jobbighet”. Mitt förslag till svenska: ”Det här kommer att bli riktigt jobbigt”.

Googlar man frasen ”en ny nivå av” får man förskräckande många träffar. Och slår man på
”a new level of” så förstår man varför. Vi talar redan nu en i stort sett översatt engelska. De idiomatiska svenska uttrycken försvinner ett efter ett. Konstruktioner som "en ny nivå" av något låter kanske som svenska men är det inte. Det skulle vara glädjande om fler med svenska som modersmål kunde lära sig känna igen den här nya lingot som som låter mycket men blir intigt, plastigt och metalliskt.

Efter några minuter i en svensk tv-serie (inte översatt från något annat språk) har huvudpersonerna sagt ger de numera rätt vanliga ”är du på?” och ”tar du in vad jag säger”.

Den första är intressant. Man hör ofta att någon ”är på”. Lattjo i sammanhanget är att motsvarigheten på engelska är ”I’m in”. Vi säger alltså inte ”jag är i” utan ”jag är på”. Tidigare sa en svensk ”jag är med”. De här prepositionspiruetterna är jag inte kapabel att förstå.

Enklare är det att svensköversätta ”tar du in vad jag säger”. T ex ”förstår du vad jag säger?” Eller ”begriper, hajar, fattar du vad jag säger” eller ”fattar/inser du vad det är jag säger”.

Det försvinner alltså ett flertal idiomatiska uttryck för att man översätter ”take in” så här slött.

Jag kan ha fel, men tror ändå att det finns ett svenskt ”ta in” med en vidare betydelse än bara ”förstår” eller ”begriper” och det är (exempel från mig själv) ”det dröjde innan han kunde ta in den vidunderliga utsikten”.Som vanligt kan jag dock ha fel.

En förkortning är en förkortning är en förkortning

Man vill inte fara med osanningar, eller i alla fall ickekorrekta begrepp. Det gäller akronymerna och initialorden. Vi vänder oss till några av vår tids encyklopedier, först Wikipedia:

 Akronym (grekiska ἄκρος, akros, ytterst, och ὄνομα, onoma, namn) eller initialförkortning är en förkortning som bildats av begynnelsebokstäverna i flera ord eller ordled. Vissa anser att termen "akronym" endast skall användas för de initialförkortningar vilka utläses som uttalbara ord istället för att uttalas bokstav för bokstav. Exempelvis är initialförkortningen Ikea definitivt en akronym, medan CD inte är en akronym enligt den snävare definitionen.

Denna ”snävare” definition visar sig amerikanska Merriam-Webster stå för. För det första skiljer M-W på akronym och förkortning, men det är överkurs (bestämmer jag självsvåldigt*). Däremot uttalar sig den amerikanska ordboken tvärsäkrare (det ordet går väl inte att komparera, nu var jag självsvådlig) och anser alltså att akronymen är en förkortning som går att uttala. Här tas NATO som exempel, det uttalas som ett ord och inte bokstav för bokstav, vilket däremot FBI gör. Denna polismyndighets namn är vad som på engelska heter ”initialism”, säger M-W. På svenska blir det förmodligen ”initialord” eller ”initialförkortning”.

Drar man in ASAP i detta kompliceras saken. Inte nödvändigtvis av rapparen ASAP Rocky, men av det M-W skriver: ”ASAP och appt (appointment) anses båda vara förkortningar, men endast ASAP är en akronym. Akronymer är ett slags förkortning”.

Jahapp. En ros är en ros är en ros. (🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹)

* Undertecknad vet att det heter "självsvåldig". Och stavningsprogrammet har duktigt nog strukit under "självsvådlig" med rött. Men medge att det är en kalasbra och användbar nybildning!

Gör inte kaffeved av din gamla skruttiga stol - hacka den i stället!

I går märktes ordet akronym med en asterisk. Sbråkmakaren suckade över hur långt allt leder så fort man börjar gå på djupet i det ytans paradis vi numera bebor (pust). Därför sparas akronymen till i morgon. Först måste hackandet av möbler göras klart. Och det är motsatsen till att göra kaffeved av dem - något man i förstone frestas att tro.

I äldre tider, för bara några decennier sen, när vi talade en så töntig svenska som man kan skratta ihjäl sig åt, sa man ”renovera möbler”. Löjligt va? Man kunde även säga ”piffa upp möbler”. Ni hör alla att vi går framåt hela tiden, nu "hackar" vi dem! 

Stol med hack (uppe t v)  och som borde hackas

För att skriva ett par helt ironifria meningar: Man drar sig till minnes att prylar för något decennium sedan plötsligt skulle ”pimpas”. Mina sökningar på det världsvida nätet ger ”pimp up” i den ungefärliga (slang)betydelsen ”snygga till”. Det var väl en sådan ”pimp” vi fick in då, och inte den ”hallick” som många lärt sig att ”pimp” betyder.

Men ut med det och in med ”hacka”. Antagligen håller dock ”renovera, piffa upp, snygga till” ytterligare några år. Men säker kan man aldrig vara.

”Newspeak”, för övrigt, en term som också nyttjades i går, är det påbjudna ”nyspråket” i Oceanien, där Orwells roman 1984 utspelar sig. Det är även den svenska som talas i dag, men ingen stat står bakom och tvingar medborgarna till det.

Nu är det de själva som styr sig i den riktning storkonsumismen bestämmer. 

Att hacka sig in i vår språkverklighet är något som leder långt

Sista ”ordet” i går var ICYMI, en av de akronymer* som växer som svampar ur jorden. De flesta är engelska initialförkortningar, men eftersom de direktimporteras likt allt annat i språkväg är det bara att vänja sig! Givetvis betyder just denna ”in case you missed it”. Dock är det inte helt klart om betydelsen enbart är ”ifall du missade det” eller nåt i stil med ”ifall du inte fattade”.

Nå. Det är bara att fortsätta den strid som aldrig når framgång.

Tydligt är i alla fall att det behövs nya slags översättare. Inte bara de gamla vanliga som översätter från franska, ryska, japanska till engelska och tvärtom, utan även såna som översätter ”svenska” till svenska.

Ett annat initialord från gårdagen var DIY som betyder ”gör det själv” eller, för att vara petig, ”do it yourself”. Läste en tidningstext om en DIY-specialist och dennas syssla. En mening löd: ”Att hacka möbler handlar om att ta det massproducerade till något personligt.”

Bakom denna mening ligger mycken engelska, sanna mina ord. Även om hela tiden och i bakhuvudet de språkforskare sitter som anser att engelska inte på långa vägar har så stor inverkan på svenska.

Hacka möbler? Det låter väl inte bra? Men nu betyder ”hacka” detsamma som it-ordet (på engelska) ”hack”. Varför ”hackar” man då möbler, frågar jag en yngre släkting som säger att ”äsch, det är samma som it-ordet fast man lattjar till det och gör ’computor-newspeak’ av det”. Nu börjar det bli knepigt.

Men för att detta inte ska bli en avhandling slutar jag tillfälligt med att försöka förstå det som sattes i gång av ett inredningstips i en tidning. Mer i morgon, samma plats, annan tid.

* Om akronymer finns också mer att säga. Kan bara citera Pred 1:18: "Den som ökar sin insikt ökar även sin plåga."

Behärska trendigt plastspråk är inte samma som "kunna engelska"

Ur programmet Radiofynd i P1: I en inspelning från 50-talets början berättade en man om sin skolgång på 1880-talet. Ca 70 år senare – nu –  var mannen i fråga (från Ångermanland) mycket lätt att förstå.

Här är ett tankeexperiment: Är det möjligt att man om 70 år, 2090, förstår svenska från 2020-talet? Som dessutom handlar om den talandes skolgång på 1950-talet?

Möjligen har det framskymtat att denna blogg handlar om kritik av och ilska över den dåliga och ”allmänna” styrningen av svenska språket. Det är inte nödvändigt att hela tiden behöva säga att det visst går att förstå att språk förändras (men nog tycker jag att omgivningen tjatar om det väl mycket). Så jag säger inte det. Men bl a finns ett växande problem i det faktum att många människor i dag inte kan tillgodogöra sig de nya uttryck som, i drivor, lånats från engelska (företrädesvis amerikansk sådan).

Det är nog inte bara en fråga om att ”kunna engelska”. Vad som importeras via nöjesindustri, datateknik och dito vetenskap är speciella begrepp även för dem som ”kan engelska”.

Detta trendiga plastspråk flyter på vid sidan av affärs/företags/managementfloskler (corporate bullshit på engelska) och är ett slags nöjeskonsumtionssnack. Den 9 oktober skrev jag om det DIY som på svenska fram till nyligen hetat ”gör det själv”. Det inhemska uttrycket borde då rimligen bli GDS, men vi har inte lika utvecklad förkortningsiver som amerikaner.

Om nu vanliga begrepp som i exemplet ovan ska benämnas med – inte sin engelska motsvarighet, utan sin engelska motsvarighets förkortning – ja, då kan läsaren tänka sig!

I en amerikansk film undanbad sig huvudpersonen allt som var PDA (pii, diii, ej, låter det på engelska). Minns inte hur översättaren löste problemet, men på nätet fanns det utskrivet: ”public display of affection”. Wikipedia ger förklaring på svenska: ”fysiskt demonstrerande av sin kärlek till någon, inför andra människor. Hålla händer och pussas offentligt är exempel.”

Om PDA och liknande finns mer att säga. ICYMI.

Kom lyssna till granar som susa, långt inne i skogarnas djup

Den här bloggens läsare är antagligen något mindre till antalet än de framgångsrika influerarnas. Alltså de som skriver om lösögonfransar, foundation och lip plumpers (läppstift som kan ge illusion av plutande läppar utan att man måste spruta in silikon) och därvid får betalt av såna som tillverkar dessa produkter. 

Sbråk får inget pröjs, men här finns ändå ingen tid för bitterhet, här kavlas upp ärmar och tas itu med en annan slags verksamhet, själva det språk med vilket vi samtalar om foundation, lip plumpers och lash-lifts. För den läsare som hamnat här av misstag för att den egentligen googlat på lash-lift vill jag repetera vad bloggen går ut på:

                                                                                                                                  

Här är det osminkade sanningar som gäller. Svenska språket förändras oerhört snabbt. Det här är inget problem, anser många. 

Själv jämför jag det med granbarkborrens framfart i granarna. Och som granarna vet så är det svårt att värja sig. Jag själv är påverkad i hög utsträckning och exemplen i bloggen är inte avsedda att vara taskiga.

Det mest plågsamma är att utbildningen av journalister och andra som tänker ägna sig åt samhällsinformation ofta är undermålig samt att hela samtidsmänniskans värld är undermålig vad gäller verbal kommunikation.

Knepigt, eller hur, när vi faktiskt drunknar i information och reklam. Man skulle vilja inbilla sig att det vore viktigt att allt skrivet och talat vore så nära det mest korrekta som möjligt.

Men det finns inget rätt och fel, lyder signalerna från dem som har hand om’et.

Det här var inledningen till ytterligare några språkapokalyptiska texter.

Knappt så man tror sina ögon när någon sätter ord på ens känsla

Nyhetsuppläsaren sa att inrikes flygresor ”minskat med knappt nio procent” – och undertecknad till att studsa! Det händer stup i kvarten, men orsaken till studsandet är inte alltid helt klar, något säger bara att här finns en hund begraven. Dags att gräva!

Och se där dyker en gammal språknestor (jag använder ordet könsneutralt) upp, nämligen Catharina Grünbaum. I en artikel (i Språktidningen) 2013, slår hon fast detta: ”Knappt kan aldrig vara neutralt”. Denna språkfråga finner hon ”särdeles angelägen, nämligen skillnaden mellan knappt och nästan”.

Hon sätter ord på det många av oss har i ryggmärgen, men förvånas också över att ”allt fler språkbrukare” använder ” knappt i den helt neutrala betydelsen strax under". Hon tar exemplet: "Vd:n har haft en årslön på knappt 16 miljoner kronor (närmare bestämt 15,8)".

Fortsättningen går så här:

Om språkbruket nu vore enhetligt och alla vore överens om att "knappt" står för ett värderingsfritt ’inte fullt’, ’strax under’ vore det inget problem. Men den traditionella betydelsen är just att något inte bara är mindre än sifferuppgiften utan också mindre än väntat, önskat, vanligt eller lämpligt. Med "knapp, knappt" följer en underförstådd kommentar: vd:n med de knappt 16 miljonerna är underbetald, stackars sate.*

(Här måste tilläggas att vd:n under de sex år som gått sen exemplet skrevs antagligen har betydligt mer att köpa falukorv för.)

I stället bör man, anser CG, skriva: "han har haft nästan 16 miljoner i årslön". Flygresorna i inledningsmeningen har minskat med ”nästan nio procent”. För ett annat neutralt språkbruk får man använda konstruktioner med ”strax under” eller ”inte fullt”.



* Ett till belysande exempel från CG är skillnaden mellan "han fick traska en knapp mil till busshållplatsen" respektive "nästan en mil".

Här kommer ett par självklarheter som ett brev på posten*

Sitter man så här och skriver varje dag är det inte risk att enbart läsare blir trötta på en – man blir trött på sig själv också. Men nu är det så att själva grundidén handlar om besatthet och då är det bara att fortsätta på den inslagna vägen.

Lite går det att jämföra med sånt andra gjort. Dit hör korsa stora hav i små båtar ensam, cykla jorden runt eller klättra uppför jättehöga berg. Vad får folk att bete sig vansinnigt?

Men en stund framför datorn (laptopen, telefonen) för att påminna om språkligt fjantiga förändringar i sättet att tala och skriva – det är inget annat än uppiggande.

Omgivningen har svårt att förstå det här. Den vet inte vad helig och sann vrede är. En sådan vrede skiter man inte i, man skriker ut den!

Men mycket blir samma i en daglig spalt. Det mesta skulle kunna placeras under en rubrik som ”Dagens tjat”. Och här kommer dagens ”Dagens tjat”. Först en mening jag bara skrivit av, var den stod vete katten: ”En promenad som är 5-10 minuter lång kommer med många fördelar, inte minst för din kondition”.

Detta satans ”kommer med”! Vad sägs om verbet ”har”? Eller ”innebär”? Eller ”medför”? Orkar inte tänka ut fler synonymer, de måste vara många.

Och så en reklamsnutt för flingor, såna man äter: ”Flingorna kommer i två smaker”.

Hör inte reklammakare hur konstigt detta ”kommer i smaker” är? Vad sägs om ”flingorna finns i två smaker”?

* Man får ändra uttrycket till "som ett brev på posten förr i världen". Sak  samma med "går som tåget"

Siffrorna vänder uppåt och nedåt på sätt som inte är glasklara

”Oj, vad temperaturen stigit”, sa jag en vinterdag på jobbet, varvid en kollega ifrågasatte om jag över huvud taget gått i någon slags skola. Det var alltså ett sånt där typiskt fel – jag sa att graderna gått upp när de i själva verket gått ner. På termometern utanför fönstret läste jag att köldgraderna blivit många.

Vi är en del som har det lite halvdant ställt å huvudets vägnar i likartade sammanhang. Men som vanligt anser jag att folk inom medierna ska tala och tänka bättre.

Men icke! För så här löd en nyhet i radio: ”Nu vänder arbetslöshetssiffrorna uppåt”. Så bra, tänker man först, men det betyder ju att arbetslösheten ökar, vilket inte är bra.

Om det funnes nån rättvisa i världen så skulle siffror som vänder uppå bara beteckna positiva saker. Så har också skett ibland. Till min stora glädje hade tidningen Sydöstran för ca ett och ett halvt år sen rubriken ”Siffrorna vänder uppåt – allt fler arbetar i Sölvesborg.”

Nu är det bara på att vänta på att arbetslöshetssiffrorna generellt vänder nedåt. Och på att siffrorna på termometern inför kommande vinter stiger respektive sjunker på sätt man både förstår och kan uttrycka.

Hur är det egentligen med acceptansen för säreget beteende?

Den läsare som ibland plockar trattkantareller vet hur det är. Man går där och glor ner i vad man anser vara den ”rätta” växtmiljön och ser ingen svamp och ser ingen svamp. Efter tre kvart hittar man tre små krakar, böjer sig ner för att plocka dem och plötsligt ser man trattkantareller i mängder åt alla håll. Det är nåt jätteskumt med detta, som om ögat måste ställas in på rätta trattkantarellseendet. 

Så är det även med språket ibland. Nåja, inte för att man måste söka så länge, det är snarare så här: Har man väl hört eller sett ett särskilt uttryck eller ord så kommer det snart mer av samma sak. För bara en knapp vecka sedan (13 oktober) citerades i Sbråk en knasformulering om att man ska ”omfamna vem man är” vilket på svenska snarare borde heta ”omfamna den man är” (om man bortser från det konstiga "omfamna", förstås).

Och nu var det en föredragshållare som talade om två kända bröder, en slarver och en mer ordentlig. Den ordningssamme, sa föredragshållaren ”accepterade NN för den han är”.

Likartade formuleringar alltså, fast lite skillnad men ändå inte. Va? undrar läsare. Jo, så här menar jag: Låter det inte engelska i botten? ”Acceptera någon för den han är”? Mitt minne bleknar visserligen med hastigheten hos håret på en Hollywoodfru, men lyder inte svensk svenska ”acceptera någon som hon är”?

Man har hört om Njáls saga och Bröderna Grimms men ledsaga?

Det är inte svårt att samla märkliga yttranden, såväl luften (radio, internet, tv) som materien (tidningar, böcker) är fulla av dem. Första exemplet är intressant eftersom sagespersonen använde sig av mobiltelefonens funktioner för att skapa en bild av ett hemskt tillstånd. Det handlade inte om en journalist som talar/skriver slarvigt utan en yngre privatperson som ville uttrycka sin sorg över en död kompis: ”Man hamnade i ett flygplansläge i verkligheten”.

Det är klart, såna beskrivningar har folk alltid fått till när de behövs. Vad denna unga människa beskrev var alltså känslan av att vara avstängd – som en nutidsperson får i dag av att ingen kan nå en i mobilen. Trots den lite absurda liknelsen är det väl ändå ett bevis på att människan behöver ett beskrivande språk, särskilt i krissituationer.

Nu kommer ett par vanliga klagomål på reportrar som får utgöra bevis på att det är ställt lite si och så med deras utbildning och bildning. I ett radioinslag talades (flera gånger, ujujuj) om vad som händer med diverse ”förgripare”. Se där, Word protesterar inte heller, trots att ingen av de tre ordböckerna SAOL, SAOB eller SO har ordet upptaget. Vad reportern menade var ”förövare”. De hade visserligen förgripit sig på sina offer, men detta gjorde dem inte till förgripare. Varför det är så skulle man kanske reda ut om man var en riktig språkforskare, men det här är glada amatörers lilla hörn i en undanskymd del av nätet.

Slutar med den tidningsrubrik som berättade att en äldre person ”nekades ledsaga vid läkarbesök”. Förtydligande: det var alltså inte personen som nekades ledsaga (verb) någon annan, nej ordet skulle förstås som substantiv. Vad som menades var ”nekades ledsagare”.

En snabbkoll på nätet visar att det finns några stycken som tror att den man har med sig heter ”en ledsaga”. Det låter som en ganska vanlig folketymologisk historia och är inte mycket att säga om. Men en skribent på en tidning, hm, jag vet inte, jag.

Språk i rörelse: det är väl själva fanken vad det boostas och lyfts

Vad gjorde vi förr när vi ”boostade” egentligen? Tja, vi ”lyfte, ökade” eller ”förbättrade” vad-det-nu-handlade-om. Hur som helst är ordet flitigt använt. Häromdagen sa en person i min närhet: ”detta var en boost”.

Det behövs bara en så enkel sak så börjar jag grubbla över boosten. Så här går tankarna: Just i detta sammanhang hade personen kanske tio år tidigare sagt ”detta var ett lyft”.

Några decennier dessförinnan var nog dock inte saker ”ett lyft”. Vi kanske bara sa ”det här var en framgång” eller ”det här var riktigt bra”. Vi talade ju så töntigt förr, och var så töntiga innan vi lärde oss att uttrycka oss lite mer omständligt och brodera ut babblet om just ingenting.

Åter till allvaret och lyftandet. Varför kan inte det ordet kvarstå, varför ska plötsligt ”boostandet” in?

För i övrigt ”lyfts” det ju utav h-e. Ta bara det eviga ”lyfta frågan”. Hur kan så många människor med en gång ”lyfta” frågor när de förr bara ”tagit upp” dem? Och dessutom har jag även sett och hört ”lyfta budskapet”.

Jag utgår från att uttrycket kommer från ”raise a/the question” och nu upprepar jag mig nog från nog ett tidigare inlägg. Där sa jag antagligen att egentligen och i analogi med andra uttryck man kopierar direkt från engelska borde det heta ”resa frågan” Det låter lite formellt, kanske, men det gör ju även ”lyfta” jämfört med ”ta upp en fråga”.

Fast denna undran, varför man lyfter och inte reser frågor, får väl ligga kvar och skvalpa i den ocean av oförklarliga språkhändelser eller vad man ska kalla dem.

Sbråkmakaren skalar upp sin kritik mot svensk ”språkvård”

Från ett inslag i radio: ”Det här är ett ekonomiskt program som skalats upp i Indien”.

Visst, det finns fler ”skala”. De vanligaste är ”skala frukt” och då handlar det om ett verb, sen finns substantivet ”skala” i betydelsen ”gradation” – med ett fint ord som jag aldrig använt förr.

Men ”skala upp” i betydelsen ”öka, växa, förstoras” etc etc, är väl inte direkt nödvändigt att ta från engelskans ”scale up”?

Det är nästan löjligt enkelt, kan man tycka, att inte dra in ord från andra (mja, 

annat) språk när vi har flera egna synonymer.

Om svensk språkvård hade samma åsikt vore praktiskt, men i själva verket är det tvärtom. Det verkar som om man inte nog kan proppa svenskan full av främmande ord och slänga ut gamla väl beprövade. Så här skriver en representant för Språkrådet och medarbetare i Språktidningen redan för flera år sen:

Inom näringslivet i engelskspråkiga länder talas det ofta om vikten av att kunna få affärsidéer att växa. Då används verbet scale (up) och substantivet scale-up. De har nu lånats in i svenskan som skala upp och uppskala respektive uppskalning.

Tror jag föreslagit det förr: gör direkta översättningar av alla engelska ord och uttryck och slå ihop med svenska ordböcker på direkten, varför gå denna tröga och långsamma väg?

Ett inlägg där andlighet och spiritualitet riktigt smälter samman

Jag skämtade till det i går, spirituell som jag är. Däremot kan det vara sämre beställt med det andliga (”spiritual” på engelska).

Men bereden nu inte bara en väg för någon herre, utan bereden eder själva på dylika mix-ups. De tvångsmässiga skämten fortsätter uppenbarligen, vad jag menar med mix-up är ”blandning”. Ofta används det i en positiv bemärkelse, särskilt kanske när det gäller blandningar av olika slags musik . Men det kan även betyda förvirring, förväxling. Och man kan givetvis kalla blandningen bara "mix", ett lånord som satt sig i vårt medvetande. Engelska verbet "mix" kan tillsammans med "up", alltså "mix up" utan bindestreck, innebära förvirra/förväxla.

En ganska ny fras i svenskan är ”gnugga in det bara”, som man (fast inte jag) säger när någon plågar en med ett fel man gjort – en förväxling, kan det vara – och tjatar om det. I mitt minne (som i och för sig börjar bli lite ankommet) har inte ”gnugga in det”, direktöversättning av ”rub it in”, funnits så länge. Förmodligen sa man: Jaja, strö salt i såren bara! Försök med det, alla svensktalande, det uttrycket får ni förklara med ”gnugga in”.

Det är precis vad denna blogg gör, den gnuggar och gnuggar. Utan att komma nånstans.

I slutet kan det kännas stressfullt att alltid bejaka det spirituella

Till ens stora förtret har man inte lika många följare som andra feminister på nätet, såna som heter Kardashian, Beyoncé och Ariana Grande och sjunger i underbrallor med ett finger i munnen eller gör andra konster. Alla ser de ut att höra till genrer av tvivelaktiga slag.

I och för sig har undertecknad inte kollat var damerna står i språkfrågor, de är kanhända mycket engagerade. I en värld av konstigt klädda influerare är det svårt att orientera sig. Men man ska inte mäta sig med andra utan man ska göra ”sin grej”, som det heter när man gör nåt.

Plöjer därför vidare i ordmassorna. Så här sa en kulturjournalist: ”Hon är en sån som får killen i slutet”. Jag säger: ”Hon är en sån som får killen till slut”. Uttrycket ”in the end” hette så innan engelskan kröp in under svenskans skinn. Däremot sa man ”Hon är en sån som får killen i slutet av filmen/boken”. Etc.

Inte utan att dessa uttalanden ”kan leda till en stressfull situation” (citatet kommer från en radiointervju). Engelska ”stressful”= svenskans ”stressig”, ja, suck, man blir stressful när man tänker på sakernas tillstånd.

Vände mig om i vrede och hamnade i ett andligt program där programledaren utbrast: ”Vi ska bejaka det spirituella”. Jäpp, det håller man gärna med om: visst vill man vara kvick och fyndig!

Man bör veta vem det är man omfamnar när pressen citerar en

Det är lockande att fortsätta citera språkvetare (har skett på denna plats massor av gånger!) som ansett/anser att svenska språket ”inte påverkas på djupet” av det engelska inflytandet.

Låt oss ta meningen från i går, särskilt dess andra del: ”Jag gillar inte att man ska rätta in sig i ledet, man ska istället omfamna vem man är”.

Den som vill kan googla ”embrace who you are” för att kolla hur vanligt uttrycket är på engelska. Det är kanske inte något man gått jättelänge och sagt på engelska heller, åtminstone inte i Storbritannien (eller några engelskspråkiga länder ytterligare).

Man kan hoppa opp och sätta sig på att frasen är amerikansk och flyter ur miljoner självhjälpsböcker i egenkärlek. ”Omfamna sig själv” låter konstigt på svenska (ett litet, litet tag till, men vänta bara), vi har nog sagt ”tycka om/gilla sig själv”.

Det blir gärna lite av tvångströja över självälskandet

Dessutom har ”omfamna vem man är” råkat plankas direkt från amerikanska. Nog fan borde en svensk – om den nu hör till de viga och smala som når om sin kropp – säga ”omfamna den man är”?

Detta är ett exempel av många på hur språket förvandlas mer än ”på ytan”. När vi ändå går på djupet: Ett pronomen som ”sin” är på väg bort, antagligen för att ordet inte har en motsvarighet på engelska.

Avslutningsvis finns något att säga om den citerade meningens början, något som inte har ett dugg med språkligt inflytande att göra. Det där med att "inte vilja rätta in sig i ledet", att inte vara som alla andra utan väldigt speciell och UNIK – har man inte hört det till leda under loppet av ens liv?

Och just när det gäller kvinnor, särskilt yngre, ser snarare allt fler av dem exakt likadana ut. Läppar som fylls i och ut, solfjädersstora fransar som klistras på ögonen, vinklar dessa kvinnor tar självporträtt ur - hela bunten tycks vara enäggstvillingar!

Men det är väl mig det är fel på som vanligt.

Medierna "underlättar" för läsarna i dag på ett sätt som inte håller

Förr brukade redaktioner – på tidningar, tv, i radio – måna om folk som citerades. Uttryckte sig någon konstigt eller grammatiskt felaktigt korrigerades det – oftast och i bästa fall med den citerades goda minne. Nu verkar principen död och begraven: Ut med vad fan folk än säger!

Här en historia från den tid när undertecknad arbetade som korrekturläsare på en lokaltidning. En person hade skrivit ett ”dagens tack”, riktat till sjukhuspersonal. Texten var inte bara felstavad utan ö h t kryckigt formulerad. Men andemeningen lyste igenom. Den var innerlig.

Ännu längre tillbaka i tidningens historia hade en grafiker eller redaktör kunnat förbättra texten. Det var så uppdraget för tidningsarbetare såg ut. Nu befann vi oss på det sluttande planet (historien utspelade sig vid 90-talets början). Varken grafikern eller redaktören hade längre tid, eller ”mandat”, för  dylika "räddningar".

Jag gjorde mitt bästa. Ett par dagar senare ringde personen som skrivit tacket. ”Det var precis så som jag ville säga det”, sa hon, ”men jag har stora problem med att formulera mig”.

Det samtalet var sjutusen gånger viktigare än att korrigera ord som ”öppenhjärtlig” eller ”frirunkad” (i annonser om t ex hundar, när säljaren menade ”friröntgad”).

Varför finns det inte redaktörer (eller NÅGON) som gör svenska av vad folk säger? T ex det en ung människa sagt och som blev till citat (stora bokstäver) i ett blankt och färgglatt magasin:

”Jag gillar inte att man ska rätta in sig i ledet, man ska istället omfamna vem man är”.

En sån mening kan man tala om länge. Det tänker jag göra i morgon. Och inte i första hand klaga på den som uttalade orden.

En dag vaknar man upp ur sin slummer och historien är borta

För tusende gången: ska det vara nödvändigt, så tala engelska då! Men gör det konsekvent. Varför skriver en affär att deras ”Mid season sale fortsätter”? Det borde rimligen heta att ”The Mid season sale continues/goes on”.

Och så lite upp-klag. Antagligen vore det inte svårt att skramla fram material till en rejäl upp(!)sats om hur ”upp” invaderat svenskan under flera års tid. Det mesta har skrivits förr, men det var ett bra tag sen som bloggen tog upp upp-et i ”vakna upp” (närmare bestämt 5 december 2017).

Man får befara att det redan är etablerat: i medier och i familje- samt bekantskapskretsen säger de unga att de ”vaknar upp” när de i själva verket bara ”vaknar”. Det här är ett typiskt exempel på att det inte alls är människans drift att förkorta ord och uttryck (vanlig förklaring från dem som kallar sig språkvårdare) som förändrar språket. Det är hennes drift att tala så mycket översatt engelska som bara går.

”Vakna upp” avser enligt den snart utrangerade Svenskt språkbruk att man ”vaknar upp ur en djup slummer” eller ”ur funderingar”. Och SO talar om ”vakna upp” ur medvetslöst tillstånd.

Denna språkglidningen sker hela tiden. Svenskan förändras så snabbt att det antagligen redan känns konstigt för yngre att läsa en bok från 80- och 90-talen.

Det skrivs och talas om faran med historielöshet. Om inte det här sabbandet av förhållandevis modern svenska skapar historielöshet så heter jag morfar Ginko. (Går att slå upp.)

Så här låter det när sbråkmakaren befinner sig nära hispan

Hur ska man säga detta utan att kränka mänskligheten?

Följande hade jag tänkt skriva: Om man ser bakåt på det språk, som ansågs vara – ja hjälp, hur ska man säga det här – det mest rätta, blir man ofta förtvivlad.

Nu är det så att undertecknad haft en hel del att göra med skrivna (och för all del även talade) texter och blivit mycket känslig för språket som nu används. Överkänslig, till och med, anser nog många. (Jag är rätt bra på att läsa ögon också…)

Men herregud. Det fanns en skaplig, gemensam, överenskommelse om hur svenska skulle talas och läras ut. Den var vi många som tillägnade oss så gott det gick. Ska vi då nu bara sitta här och förnedra oss själva genom att påstå att vi ”som äldre” är ”rädda för förändringar”?

Att det finns barn  och vuxna, svenska som utländska, som har problem med språket (eller språken, om de behöver flera) är ingen nyhet. Det nya är att man i stället för att försöka lära dem så mycket som möjligt bestämmer att ”det inte är så viktigt hur man säger eller skriver”.

Nu har hon fått rejält ett anfall igen, tänker läsaren. Ja, tänk för att hon nog har det. Medierna uppvisar så många felaktigheter att man baxnar. Hur ska människor kunna förstå varann?

Förutom icke-försumbara fel ljuder vårt samtida samhälles gulliga samförståndsaktivistiska språksmet av Huxley-Orwell-Boye-Bradbury så det bara visslar om det.

FYI: Gör-det-själv-tips finns givetvis under förkortningen DIY

Det har hållit på länge nu detta med att engelska ätit sig in i svenska, så pass att det är svårt att försöka diskutera med sig själv: vilket av språken är detta? Häromdagen var det en fras i ett lite småbyråkratiskt vardagssammanhang som väckte känslan av främlingskap: ”För din information…” stod det.

”För min information”? Jovisst, uttryckssättet är vanligt och innebörden glasklar. Men det känns lite väl plankat* på sin engelska motsvarighet - trots att så också är fallet ibland.

Det kan lätt bli lite småknas när man översätter fraser med ”you” i eftersom engelskan aldrig behövt hålla på att grubbla över duande och niande. För svenskans del har det fenomenet i sig varit märkligt: när vi trodde att allt var klart, när vi slapp nia folk och kunde dua varenda människa slog plötsligt ett motsatt beteende från ungdomar till. De började ”nia” äldre som i sin tur betackade sig för detta.

Förmodligen har svenska (nu är jag på hal is) försökt att undvika pronomen i såna här fall. Det absolut vanligaste sättet vad gäller denna ”informations-fras” har varit ”för närmare information, för närmare upplysning, för kännedom” – ja, lite varierande beroende på hur hela meningen sen lyder.

Men det nya, ständiga, ”för din information” känns ännu inte hemtamt.

Fast skit i det, redan skrivs uttrycket (i svenska texter!) FYI. På samma sätt som gör-det-själv förkortas DIY. För ett par veckor sedan läste jag en artikel i en svensk tidning om en DIY-bok.

* planka är bl a synonym för plagierad. Och så är det kanske regional slang

I dag får Elvis stå för ett känslosamt exempel. En stund i alla fall

Att vi är mycket påverkade av engelska betyder nog inte samma sak som att vi är jättebra på engelska, misstänker jag. Mer är det antagligen en halvspråkighet som brer ut sig över världen. Och, för all del, det finns väl ingen tydligt definierad engelska heller: bortsett från att den kan vara brittisk eller amerikansk så talas den som modersmål i flera andra länder. Med variationer, givetvis.

Vadan dessa funderingar (förresten ska jag säga något om ”vadan” en vacker dag)? undrar läsaren. Jo. När jag läste en rubrik som löd ”Ensam kan ligga bakom bränder” var första tanken ”Oj, så ensam känner sig denne att den går och tuttar på hus!”

Så KAN det givetvis vara, men mer sant är att jag gick i den halvspråkiga fällan och tolkade ”ensam” på ett visst sätt bara för att det finns en medvetenhet om ensamhet på engelska som tränger sig fram från nån punkt bakom skallbenet.

Kollade t o m i SAOB (som har äldst belägg och inte så lättsamt kan trycka in de senaste modeorden i ordlistan) hur ”ensam” används i svenska. Vi kan mena vilken som helst av de två betydelser engelskan har.

Antagligen hoppar ingen med engelska som modersmål högt om en utlänning väljer ”fel” ord, men i såväl brittiska som amerikanska lexikon beskrivs ”alone” innebära ”ensam” i en neutral bemärkelse: det handlar om EN person. "Lonely” har en sorgligare innebörd. Det betyder att den ensamma personen är ledsen för detta faktum, kanske känner hon/han sig övergiven.

”Are you alone tonight?”, kan den undra som ser en chans att vara ensam (fast två!) med pojk- eller flickvännen när denne/a/s föräldrar gått på teater. Vad Elvis menar när han sjunger sin känslosamma ”Are you lonesome tonight?” råder ingen tvekan om. Och apropå den smörsångaren: Det finns väl ingen som missat hans lustmord på låten i fråga, men OM så vore fallet, leta bara efter ”Elvis skrattar”, så rinner sirapen från originalversionen ur öronen.

När man bygger med orden som med klossar blir resultatet olika

Ett språk är som världens största låda med byggklossar. Med orden kan man bygga vilka meningar som helst. De begränsningar som finns går ut på att uttrycka sig så att man blir förstådd av någon som talar samma språk. 

Annars går det att lattja loss, vara poetisk och nydanande, kanske. Många känner sig tilltalade av poesi eller att någon skriver/pratar lite crazy, som vi sa på Povels tid. Man kan komponera ljuddikter som dadaisten Hugo Ball. På en kabaré i Zürich (1916) framförde han ”Karawane”, som slutade: "wulubu ssubudu uluwu ssubudu/tumba ba- umf/kusagauma/ba – umf"

För många av oss är det lättare att läsa, förstå och/eller uppskatta en sådan skapelse jämfört med en konstruktion (varning: växer i antal) på vårt modersmål: ”Så trollar du bort en dålig hårdag”. Man kan även ha en ”bra hårdag”, så det finns i och för sig tröst i eländet.

Glada blir förstås även de influerare som  tjänar pengar på att föreslå vad folk kan göra åt sin ”dålig hårdag”.

Den typen av insikt ovanstående stycke rymmer kan ibland brinna ihop till en fasansfull punkt i mitt inre och jag formar en mening som annars inte är så vanlig när jag bygger med ordklossarna: Gud, giv mig styrka! Ja, giv oss alla styrka! Annars kan vi få en dålig humördag.

I Finland har man en godtagbar anledning att ”göra beslut”

När man kajkar runt och trålar på nätet är det ofta för att finna bekräftelse på att man har rätt i diverse spörsmål. Och som var och en vet lönar det sig, det finns ju nästan alltid flera sidor av det mesta. Själva den totala Sanningen lyser ofta med sin frånvaro, så det är bara att sy ihop sin egen åsikt om världen – eller verben. "Göra", som jag skrev jag om, är ett uppåtstigande verb som sänker en mängd andra på sin färd.

Extra kul då att finna följande fråga på sidan "Institutet för de inhemska språken":

Man ser och hör numera allt oftare uttrycket ”göra beslut” i finlandssvenskan. Är det bara en sedvanlig översättning av finskans ”tehdä päätös”, eller är det så att folk tycker det låter för stelt att säga fatta beslut?

Det skriver signaturen ”Beslutsfattare” och ger en extra dimension åt mina egna undringar. Jaha ja, så kan det också gå. Här i bloggen får vanligen engelskan klä skott för översättningsklant och annat slarv. På finska kan jag, i likhet med många svenskar, räkna till fyra samt säga "tack" – och där upphör finskkunskaperna. Min favorit Mikael Reuter (tråkigt nog pensionerad sen länge), svarade att det nog "med all sannolikhet" främst är 

fråga om ett regelrätt översättningslån från ”tehdä päätös”. I och med att man så ofta stöter på ”göra beslut” i bl.a. politikers och journalisters språk sprider det sig naturligtvis också bland finlandssvenskar som inte i och för sig utgår från det finska uttrycket. 

Det riktiga uttrycket på svenska är i varje fall fatta beslut, och därför heter det också om beslutsfattare och inte ”beslutsgörare”. Man kan också tala om att ta beslut, men det är fortfarande något av ett politiskt modeuttryck som knappast används i allvarlig sakprosa som t.ex. lagtext.

Det finns för övrigt flera andra uttryck där finskans tehdä inte kan översättas med ”göra”. På svenska talar man om att ingå eller sluta eller träffa avtal, begå eller föröva brott, ställa frågor och ta initiativ. 

Har sagt det förr: på andra sidan det lilla vattnet verkar man sköta sina språk bättre. Om det engelska inflytandet i finska vet jag inget, det tycks svårt att söka efter upplysning om det när man inte kan finska. Vad som däremot dyker upp är hur de med finska som modersmål påverkas när de lär sig svenska som numera är bemängd med engelska!

Man är inte ensam om att upprepa sig i dessa dagar

Äldre människor har en talang som omvärlden brukar flina åt lite i lönn. De upprepar sig. Nu menar jag inte den repetition som s a s riktigt dementa står för utan den något mindre tragiska – som i och för sig kan vara början på demens eller alzheimers. Man måste som människa vara beredd på allt. Men inte ens de skonsammare fallen är medvetna om upprepningarna.

Mer bekymmersamt är att unga människor också börjat berätta samma saker om och om igen för en. Att föreslå en anledning till detta vore säkert också en upprepning, kan inte föreställa mig att den inte nämnts under Sbråks tillvaro. (Fast här är en vink: digitala vär(l)den…)

Mycket babbel det här för att använda till att peka finger (och varför hör man det uttrycket i parti och minut sen några år?) på mig själv. En kulturnotis i dagens blad handlade om en av de många kändisar som förutom sin specialsyssla också vill ”göra böcker”. Något för bloggen alltså, tänkte jag först. Men just verksamheten "göra böcker" togs upp för bara nån vecka sen på denna plats. Ja gode tid, varje gång man lägger märke till ett uttryck av den sorten så kommer det allt oftare springande, viftar och ropar: ”Jag är nog här för att stanna!”

"Göra" kanske snart och tamejtusen blir enda verb! Förutom böcker "gör" man självmord, beslut och säkert en massa annat som bara bidar sin tid därute i startgroparna.

Drabbad av substantivsjukan kan man lätt känna ett dåligt mående

Må bra eller väl? Det handlade bloggen om i går. Mer mående kommer nu!

OR hör av sig och klagar över just ordet ”mående”, en presensparticip som används som substantiv. För flera decennier sen klagades på den typen av ordbildningar, ett tilltag kallat substantivsjuka och den skulle man undvika.

OR gav exempel ur en tidning ”…rapporter om utbrändhet och dåligt mående”. Och själv fann jag en text om någon ”som ofta talat om sitt dåliga psykiska mående”. Herregud, googla "mående" och det blir en del!

”Måendet” är poppis. Ofta ser man för övrigt att samtiden älskar ett uppstyltat och formellt språkbruk. Influerare med foundation och andra slags krämer som huvudämne kan även ge kanslisvenskan ett nytt ansikte.

Vilket blir komiskt för de som är äldre i dag eftersom deras skola (för ett halvsekel sedan och ännu längre tillbaka) tyckte att man skulle undvika en gammalmodig och byråkratisk stil. Så t ex min språklära från 1967 som ger en mängd exempel på vad som gör ett stelt intryck.

Språkkonsulten Jenny Forsberg, inte särskilt gammal av fotot att döma, ger bra råd på sidan Klartext. Även hon har stött på det myckna måendet och om det skriver hon:

Ett sätt att göra texter tydliga är att använda verb, gärna enkla och aktiva. Ofta fungerar verbet må alldeles utmärkt. Tänk dig att du träffar en kollega i fikarummet och säger Hur är det med ditt mående idag? Inte så troligt va? Du säger snarare Hur mår du? Visst finns det skillnader mellan tal- och skriftspråk, men i det här fallet tycker jag gott att du kan ta med dig talspråkets enkla verb och använda det även när du skriver.

SAOL har förstås gett efter för "mående" och tagit in det i ordlistan 2015. 😕

Måste man veta om man mår som ett adjektiv och inte ett adverb?

Mer grammatik. Tjosan, vad kul! Själv lite smårenons (se gårdagens klagan) vände jag mig till Wikipedia. Där finns sedan en tid kortkorta förklaringar till ämnet man söker. Finfint i en tid när alla har bråttom och är så bombarderade med information att de gärna slipper ”fördjupningar”. Ni vet det där moderna medier så gärna berättar om att de erbjuder. Det tjatade man inte om förr. Om jag får två papegojor ska jag kalla dem Analys och Fördjupning.

Om grammatik (från grekiska: γραμματική, grammatikí) säger Wikipedia helt kort att det är: 

det regelsystem för språk som beskriver hur morfem (orddelar) kombineras för att bilda ord och dessa i sin tur kombineras för att skapa förståeliga satser och meningar.

Så långt är allt väl. Eller är det bra? Råkade höra följande fras häromdagen: ”Det viktigaste är att man mår väl”. Då skrek korrekturläsaren i hjärnan (kusin till verkmästaren i magen): ”Bra”, heter det väl?

Den samlade åsikten hos de tre ordböckerna SAOL, SAOB och SO är att ”väl” är ett adverb, ”bra” kan vara såväl adjektiv som adverb. Exemplen från lexikonen ska jag inte dra, de står där.

Att säga att någon mår ”väl” är antagligen ett utslag av engelskpåverkan. I engelska kan man känna sig ”well” eller ”good”:  här kan båda kan vara adjektiv eller adverb.

Visst är det en skillnad på ”må bra” och ”må väl” - om nu den senare inte är en uppmaning? 

Tillbaka till regelverket. Så här var det funtat med grammatiken förr i världen: Den fanns där och den satte sig i oss eftersom vår omgivning talade och skrev bra (!) mycket bättre då.

Personer som talar ett språk, vilket som helst, är bärare av en stor uppsättning regler utan att behöva ha en aning om dem. Men i en tillvaro där inte ens medier och/eller myndigheter kan förmedla sitt eget språk till  invånarna blir det inte bra. Och det går inte väl i längden.

Grammatikens gångbarhet gagnar gorillorna gränslöst

Grammatik är det många som ogillar. Undertecknad har alltid hört till dem, förmodligen beroende på en allmän motvilja mot regler.

Mot- och oviljan gör att man blir kass på det mesta: sport, matte, monopol, schack, stickning.

Ensamspel är lättare att fuska i

Däremot kan det vara intressant att stå vid sidan om och se hur regelspelare beter sig. De som är rabiata och bokstavstroende vad gäller en syssla kan ge blanka f-n i en annan, visar min forskning.

Man kan testa genom att fuska i minigolf när man spelar med (mot) en hängiven (dedikerad, på nysvenska) spelare. Förresten, det räcker med att säga ”minigolf” så korrigerar de inbitna detta slarviga ordval. T o m Wikipedia rättar en! Söker man efter ”minigolf” blir resultatet ”bangolf”.

På liknande vis får vissa matlagare raptus när man inte följer recept utan fristajlar (ung släktings ord) för mycket.

Men säg ”grammatikregler” och skåda den betydligt liberalare hållningen! Med tanke på den egna oviljan mot grammatik är det nästan märkligt hur mycket jag uppskattar den. Och även om golfaren skiter i grammatik följer jag regler när jag spelar minigolf med dem som säger bangolf.

Hår är inte i dag vad hår var förr, ej heller spröda bakverk

Crispy. Chunky. Frizzy. Jag säger bara det.

Sen säger jag "frasig, tjock/grovskuren, ostyrigt". Ja, och vad menas med detta? Jo, ”krispig” (crispy) har lånats in från engelska och fått svensk stavning. Innebörden är densamma som i ”frasig”, ibland knaprig. Från och med SAOL nr 12 (1998) finns ordet krispig med, tidigare existerade det icke på svenska.

Vad gäller ”chunky”, har vi synonymer som ”tjock” (trögflytande) eller ”grovskuren”. I svenska texter används ordet mest i recept. Vid sidan av det direktstulna ”chunky” ser man även försvenskningen ”chunkig”. Ingen av formerna finns ännu i någon ordlista, men står väl och stampar i farstun, i alla fall SAOL:s förstuga.

Sen har vi det roliga ”frizzy” som oftast blir ”frissig” på svenska. Det beskriver nästan uteslutande hår och man undrar vad som hänt: förr var folks hår inte ”frissiga”. Man kunde gå till frissan (kort för damfrisörska), det var allt. Själv kallar jag oförväget detta hårfenomen ”ostyrigt” – det har funkat i flera decennier. Banalt nog sa man även risigt eller torrt hår.

”Frissig” finns inte heller i någon svensk ordbok av i dag. I Svensk handordbok som exemplifierar med fraser kan man inte hitta något av de engelska orden. Men den jag har utkom 2003 så den är väl urgammal med den moderna tidens måttstock mätt. Under uppslagsordet ”risig” finns dock det risiga hår med som alltså nu blivit till ”frissigt”.

Detta inläggs första tre ord kommer alla snart att finnas i svenska ordböcker som ju inte längre är normerande så det stör, de anpassas snabbt som attan efter det så kallade bruket. Undertecknad har funderat över hur tjocka (chunky) lexikon blir när engelska ord ska in vid sidan av dem som står i svenska dito. Men snart inser man att det inte är någon fara, för ut åker ”frasig, knaprig, tjock, grovskuren, risig” och ”ostyrig”.

Eller förresten, eftersom pappersboken är på väg att upphöra kan ju hur många ord och uttryck på engelska som helst läggas till svenska ordböcker. Om detta finns mer att säga.