Det är inte svårt att samla märkliga yttranden, såväl luften (radio, internet, tv) som materien (tidningar, böcker) är fulla av dem. Första exemplet är intressant eftersom sagespersonen använde sig av mobiltelefonens funktioner för att skapa en bild av ett hemskt tillstånd. Det handlade inte om en journalist som talar/skriver slarvigt utan en yngre privatperson som ville uttrycka sin sorg över en död kompis: ”Man hamnade i ett flygplansläge i verkligheten”.
Det är klart, såna beskrivningar har folk alltid fått till när de behövs. Vad denna unga människa beskrev var alltså känslan av att vara avstängd – som en nutidsperson får i dag av att ingen kan nå en i mobilen. Trots den lite absurda liknelsen är det väl ändå ett bevis på att människan behöver ett beskrivande språk, särskilt i krissituationer.
Nu kommer ett par vanliga klagomål på reportrar som får utgöra bevis på att det är ställt lite si och så med deras utbildning och bildning. I ett radioinslag talades (flera gånger, ujujuj) om vad som händer med diverse ”förgripare”. Se där, Word protesterar inte heller, trots att ingen av de tre ordböckerna SAOL, SAOB eller SO har ordet upptaget. Vad reportern menade var ”förövare”. De hade visserligen förgripit sig på sina offer, men detta gjorde dem inte till förgripare. Varför det är så skulle man kanske reda ut om man var en riktig språkforskare, men det här är glada amatörers lilla hörn i en undanskymd del av nätet.
Slutar med den tidningsrubrik som berättade att en äldre person ”nekades ledsaga vid läkarbesök”. Förtydligande: det var alltså inte personen som nekades ledsaga (verb) någon annan, nej ordet skulle förstås som substantiv. Vad som menades var ”nekades ledsagare”.
En snabbkoll på nätet visar att det finns några stycken som tror att den man har med sig heter ”en ledsaga”. Det låter som en ganska vanlig folketymologisk historia och är inte mycket att säga om. Men en skribent på en tidning, hm, jag vet inte, jag.
