Den läsare som ibland plockar trattkantareller vet hur det är. Man går där och glor ner i vad man anser vara den ”rätta” växtmiljön och ser ingen svamp och ser ingen svamp. Efter tre kvart hittar man tre små krakar, böjer sig ner för att plocka dem och plötsligt ser man trattkantareller i mängder åt alla håll. Det är nåt jätteskumt med detta, som om ögat måste ställas in på rätta trattkantarellseendet.
Så är det även med språket ibland. Nåja, inte för att man måste söka så länge, det är snarare så här: Har man väl hört eller sett ett särskilt uttryck eller ord så kommer det snart mer av samma sak. För bara en knapp vecka sedan (13 oktober) citerades i Sbråk en knasformulering om att man ska ”omfamna vem man är” vilket på svenska snarare borde heta ”omfamna den man är” (om man bortser från det konstiga "omfamna", förstås).
Och nu var det en föredragshållare som talade om två kända bröder, en slarver och en mer ordentlig. Den ordningssamme, sa föredragshållaren ”accepterade NN för den han är”.
Likartade formuleringar alltså, fast lite skillnad men ändå inte. Va? undrar läsare. Jo, så här menar jag: Låter det inte engelska i botten? ”Acceptera någon för den han är”? Mitt minne bleknar visserligen med hastigheten hos håret på en Hollywoodfru, men lyder inte svensk svenska ”acceptera någon som hon är”?
