Här en historia från den tid när undertecknad arbetade som korrekturläsare på en lokaltidning. En person hade skrivit ett ”dagens tack”, riktat till sjukhuspersonal. Texten var inte bara felstavad utan ö h t kryckigt formulerad. Men andemeningen lyste igenom. Den var innerlig.
Ännu längre tillbaka i tidningens historia hade en grafiker eller redaktör kunnat förbättra texten. Det var så uppdraget för tidningsarbetare såg ut. Nu befann vi oss på det sluttande planet (historien utspelade sig vid 90-talets början). Varken grafikern eller redaktören hade längre tid, eller ”mandat”, för dylika "räddningar".
Jag gjorde mitt bästa. Ett par dagar senare ringde personen som skrivit tacket. ”Det var precis så som jag ville säga det”, sa hon, ”men jag har stora problem med att formulera mig”.
Det samtalet var sjutusen gånger viktigare än att korrigera ord som ”öppenhjärtlig” eller ”frirunkad” (i annonser om t ex hundar, när säljaren menade ”friröntgad”).
Varför finns det inte redaktörer (eller NÅGON) som gör svenska av vad folk säger? T ex det en ung människa sagt och som blev till citat (stora bokstäver) i ett blankt och färgglatt magasin:
”Jag gillar inte att man ska rätta in sig i ledet, man ska istället omfamna vem man är”.
En sån mening kan man tala om länge. Det tänker jag göra i morgon. Och inte i första hand klaga på den som uttalade orden.
