Man bör veta vem det är man omfamnar när pressen citerar en

Det är lockande att fortsätta citera språkvetare (har skett på denna plats massor av gånger!) som ansett/anser att svenska språket ”inte påverkas på djupet” av det engelska inflytandet.

Låt oss ta meningen från i går, särskilt dess andra del: ”Jag gillar inte att man ska rätta in sig i ledet, man ska istället omfamna vem man är”.

Den som vill kan googla ”embrace who you are” för att kolla hur vanligt uttrycket är på engelska. Det är kanske inte något man gått jättelänge och sagt på engelska heller, åtminstone inte i Storbritannien (eller några engelskspråkiga länder ytterligare).

Man kan hoppa opp och sätta sig på att frasen är amerikansk och flyter ur miljoner självhjälpsböcker i egenkärlek. ”Omfamna sig själv” låter konstigt på svenska (ett litet, litet tag till, men vänta bara), vi har nog sagt ”tycka om/gilla sig själv”.

Det blir gärna lite av tvångströja över självälskandet

Dessutom har ”omfamna vem man är” råkat plankas direkt från amerikanska. Nog fan borde en svensk – om den nu hör till de viga och smala som når om sin kropp – säga ”omfamna den man är”?

Detta är ett exempel av många på hur språket förvandlas mer än ”på ytan”. När vi ändå går på djupet: Ett pronomen som ”sin” är på väg bort, antagligen för att ordet inte har en motsvarighet på engelska.

Avslutningsvis finns något att säga om den citerade meningens början, något som inte har ett dugg med språkligt inflytande att göra. Det där med att "inte vilja rätta in sig i ledet", att inte vara som alla andra utan väldigt speciell och UNIK – har man inte hört det till leda under loppet av ens liv?

Och just när det gäller kvinnor, särskilt yngre, ser snarare allt fler av dem exakt likadana ut. Läppar som fylls i och ut, solfjädersstora fransar som klistras på ögonen, vinklar dessa kvinnor tar självporträtt ur - hela bunten tycks vara enäggstvillingar!

Men det är väl mig det är fel på som vanligt.