Ett språk är som världens största låda med byggklossar. Med orden kan man bygga vilka meningar som helst. De begränsningar som finns går ut på att uttrycka sig så att man blir förstådd av någon som talar samma språk.
Annars går det att lattja loss, vara poetisk och nydanande, kanske. Många känner sig tilltalade av poesi eller att någon skriver/pratar lite crazy, som vi sa på Povels tid. Man kan komponera ljuddikter som dadaisten Hugo Ball. På en kabaré i Zürich (1916) framförde han ”Karawane”, som slutade: "wulubu ssubudu uluwu ssubudu/tumba ba- umf/kusagauma/ba – umf"
För många av oss är det lättare att läsa, förstå och/eller uppskatta en sådan skapelse jämfört med en konstruktion (varning: växer i antal) på vårt modersmål: ”Så trollar du bort en dålig hårdag”. Man kan även ha en ”bra hårdag”, så det finns i och för sig tröst i eländet.
Glada blir förstås även de influerare som tjänar pengar på att föreslå vad folk kan göra åt sin ”dålig hårdag”.
Den typen av insikt ovanstående stycke rymmer kan ibland brinna ihop till en fasansfull punkt i mitt inre och jag formar en mening som annars inte är så vanlig när jag bygger med ordklossarna: Gud, giv mig styrka! Ja, giv oss alla styrka! Annars kan vi få en dålig humördag.
