Om grammatik (från grekiska: γραμματική, grammatikí) säger Wikipedia helt kort att det är:
det regelsystem för språk som beskriver hur morfem (orddelar) kombineras för att bilda ord och dessa i sin tur kombineras för att skapa förståeliga satser och meningar.
Så långt är allt väl. Eller är det bra? Råkade höra följande fras häromdagen: ”Det viktigaste är att man mår väl”. Då skrek korrekturläsaren i hjärnan (kusin till verkmästaren i magen): ”Bra”, heter det väl?
Den samlade åsikten hos de tre ordböckerna SAOL, SAOB och SO är att ”väl” är ett adverb, ”bra” kan vara såväl adjektiv som adverb. Exemplen från lexikonen ska jag inte dra, de står där.
Att säga att någon mår ”väl” är antagligen ett utslag av engelskpåverkan. I engelska kan man känna sig ”well” eller ”good”: här kan båda kan vara adjektiv eller adverb.
Visst är det en skillnad på ”må bra” och ”må väl” - om nu den senare inte är en uppmaning?
Tillbaka till regelverket. Så här var det funtat med grammatiken förr i världen: Den fanns där och den satte sig i oss eftersom vår omgivning talade och skrev bra (!) mycket bättre då.
Personer som talar ett språk, vilket som helst, är bärare av en stor uppsättning regler utan att behöva ha en aning om dem. Men i en tillvaro där inte ens medier och/eller myndigheter kan förmedla sitt eget språk till invånarna blir det inte bra. Och det går inte väl i längden.
