De som protesterar mot bloggens domedagsspråksyn fäller ofta den där skittråkiga kommentaren om att språk alltid ändra(t)s och att vi lånat massor från andra språk. Det är ett självklart påstående. Vi tar ett exempel från igår, ”piffa upp”: hur svenskt är det då? kanske vän av ordning undrar.
Svensk etymologisk ordbok som gjorts tillgänglig på nätet av Projekt Runeberg säger inget om verbet ”piffa”, medan SAOB, däremot, skriver följande:
Jfr danska "fiffe", uppnå ett resultat med hjälp av ett knep, giva (ngt gammalt o. slitet) ett prydligare utseende, norsk dialekt "fiffa", pryda; sannol. till FIFF; jfr sv. dial. (i Finland)" fips op sä", putsa sig, ävensom PIFFA.
Så utvecklas språk: med lånord av olika slag, som i exemplet ovan, och av andra nybildningar.
Det som skiljer dagens språk från ett äldre är den digitala teknikens snabbhet. Man borde inte nonchalera den enorma amerikanska (engelska) invasion som på nolltid modellerat och modellerar om svenskan. Vem som avses med "man" i förra meningen är oklart.
Här är ett par värstingar som är ganska etablerade och som, på ett oförsvarbart sätt, trycker bort helt fungerande svenska motsvarigheter:
”Medicinen har obehagliga sidoeffekter”. Dessa sidoeffekter har till inte för länge sen hetat ”biverkningar”. Problemet är att den här typen av termer sitter som en smäck på stubberten, eftersom marken för det engelska länge varit förberedd. Jag har själv sagt ”sidoeffekter” ett par gånger och det är oerhört. Det spelar ingen roll att man är observant, man åker dit lika fullt.
”Signa upp dig för vårt nyhetsbrev”. Formuleringen är vanligt förekommande och sbråkmakaren gråter. ”Teckna dig för, skriv upp dig för/på, abonnera, prenumerera” – där har vi ett antal varianter som likaså åker all världens väg!
