Det verkar som om ”hade”, alltså imperfekt/preteritum av ”ha”, börjat tjäna som konditionalis eller nåt. Tänker bespara grammatikhatarna – liksom även mig själv – sådana termer. Det är alltid ett slående i grammatikor och ett slit för att återge de korrekta omständigheterna. Så det struntar vi i.
Dagens ”fall” har säkert noterats tidigare i denna blogg, bloggaren har i alla fall lagt märke till det i några års tid.
Det är mest unga som står för användandet och det kan låta ungefär som vid följande förslag: ”Vi kan väl gå hem och käka hos oss efter bion?” Svaret kan då bli: ”Det hade varit kul”.
Som åldring sitter man och väntar på ett ”men…” enligt äldre svenska. Själv skulle jag kunna svara: ”Det hade varit kul, men nu kommer min moster* på besök”. Om däremot mostern inte kommer skulle mitt svar bli: ”Det låter finfint” eller ”Det skulle vara kul”.
Men i de här fallen är ungdomen ifråga positiv till förslaget och menar: ”Jatack, det låter bra!”.
Man blir inte klok på detta. I början föreställde jag mig att detta ”hade” i ”det hade varit kul” var nån slags konjunktiv (förlåt, det betyder att man uttrycker något önskat, tänkt eller ovisst) som i ”det vore kul”, men riktigt säker kan man inte vara.
Konjunktiviskt eller konditionaliskt? Det är frågan. Än så länge får man nöja sig med att försöka tolka de moderna språkanvändarna och lära sig att om de svarar att något ”hade varit kul” så kan de mena ”ja, gärna det”.
* Det där med mostern är förstås lögn. Vid mina år finns inte så många levande mostrar kvar
