Ur programmet Radiofynd i P1: I en inspelning från 50-talets början berättade en man om sin skolgång på 1880-talet. Ca 70 år senare – nu – var mannen i fråga (från Ångermanland) mycket lätt att förstå.
Här är ett tankeexperiment: Är det möjligt att man om 70 år, 2090, förstår svenska från 2020-talet? Som dessutom handlar om den talandes skolgång på 1950-talet?
Möjligen har det framskymtat att denna blogg handlar om kritik av och ilska över den dåliga och ”allmänna” styrningen av svenska språket. Det är inte nödvändigt att hela tiden behöva säga att det visst går att förstå att språk förändras (men nog tycker jag att omgivningen tjatar om det väl mycket). Så jag säger inte det. Men bl a finns ett växande problem i det faktum att många människor i dag inte kan tillgodogöra sig de nya uttryck som, i drivor, lånats från engelska (företrädesvis amerikansk sådan).
Det är nog inte bara en fråga om att ”kunna engelska”. Vad som importeras via nöjesindustri, datateknik och dito vetenskap är speciella begrepp även för dem som ”kan engelska”.
Detta trendiga plastspråk flyter på vid sidan av affärs/företags/managementfloskler (corporate bullshit på engelska) och är ett slags nöjeskonsumtionssnack. Den 9 oktober skrev jag om det DIY som på svenska fram till nyligen hetat ”gör det själv”. Det inhemska uttrycket borde då rimligen bli GDS, men vi har inte lika utvecklad förkortningsiver som amerikaner.
Om nu vanliga begrepp som i exemplet ovan ska benämnas med – inte sin engelska motsvarighet, utan sin engelska motsvarighets förkortning – ja, då kan läsaren tänka sig!
I en amerikansk film undanbad sig huvudpersonen allt som var PDA (pii, diii, ej, låter det på engelska). Minns inte hur översättaren löste problemet, men på nätet fanns det utskrivet: ”public display of affection”. Wikipedia ger förklaring på svenska: ”fysiskt demonstrerande av sin kärlek till någon, inför andra människor. Hålla händer och pussas offentligt är exempel.”
Om PDA och liknande finns mer att säga. ICYMI.
