Nej, nu får det bli lite mera bruk i baljan, boys. Och girls.

Man kanske skulle intressera sig mer för deskriptiv grammatik? Och då ens egen. När det nu går så trögt med den preskriptiva (normativa) grammatiken, alltså. Och det skulle kunna bli slut på gnället om dagens språkvårdare som inte gärna befattar sig med den senare utan hänvisar till brukarnas bruk (apropå bruk kommer ett låttips senare).

Hur får man en sån idé? Jo, genom medierna, som vanligt. I samband med den stora coronapaniken blir vi ju varse varje smittad världsmedborgares status. Senast var det en göteborgare, tror jag, som sas ”må väl”. Och samtidigt satte igång min inre grammatik. Inte skulle väl jag säga att nån ”mår väl”? Däremot ”mår bra”.

Lite ovan vid att vara enda grammatiska auktoritet slog jag ändå i Svenskt språkbruk. Mitt exemplar gavs ut 2003, det finns en ny från 2015. Nu är sidantalet exakt detsamma så om boken uppdaterats är frågan. Och allvarligt talat är det svårt att förstå hur det skulle gå till eftersom vi är ännu fler i dag med inre grammatikor. Då skulle sidantalet vara mer än de 1433 som dessa båda upplagor har. Hur som helst ger min handordbok endast varianten ”må bra”. Den andra, ”må väl”, existerar inte.

Skulle man säga ”jag mådde inte väl igår”? En liten misstanke smyger sig in, kanske har engelska ”well” börjat tråckla sig in bland måendeorden. Å andra sidan har engelska också två saker man kan må: ”good” och ”well” . Och ”fine” samt säkert många fler. Vi kan även må ”utmärkt, skit” och diverse annat. Håller vi oss till de två basala säger min inre grammatik att ”good” betyder ett utsträckt ”bra”, medan ”well” inskränker sig till friskhetskänsla.

Googlade en fras som ”patienten mår bra”. Den fick ca fem gånger fler träffar jämfört med den patient som ”mår väl”. Men googlar man /någon/ ”mår efter omständigheterna väl” och ”…efter omständigheterna bra” är inte skillnaden lika stor.

Den kanske dock visar sig i uttryck som ”lev väl”, där man önskar någon ett ”vidsträckt” välmående medan ”lev bra” (om man nu fick för sig att säga en sån sak) låter mer som en sundhetsuppmaning. Lever man väl kan man gärna trycka i sig chokladtryfflar och likör, men lever man bra ger man fan i det!

Och så låten om bruk med inslag av språkkritik (Babels torn) :

https://www.youtube.com/watch?v=1rVaXXbDuvo

Fördjupning och analys som berör, griper tag samt berikar

Nu blir det åter ett litet avbräck beträffande de rent språkliga klagomålen! ”Men vad säger människan?” tänker den alerte läsaren, ”avbräck???” Nej, jag skojar, förstås. Det är bara det att många verkar ha fått för sig att ”avbräck” är detsamma som ”avbrott”. Det kan det förstås vara, men det första blir vanligen lite dyrare.

I alla fall får ytspråket stryka på foten för djupspråket en stund till förmån för ett vilt filosoferande. Om jag minns rätt (säker kan man aldrig vara) så var det inte ett sånt jädrans tjat om ”analys och fördjupning” tidigare. Däremot är det svårt att släppa känslan av att det fanns mer av den varan innan man började snacka om den.

Det här ingår i ett tankebygge som inte funnit sin absoluta och rena form – formel – ännu, men har att göra med det faktum att babblet får ersätta den egentliga förekomsten av något. Eftersom det är en massa tomt snack måste det kunna gå att hitta något i stil med E=mc².

Det var helt enkelt mer verkstad förr och mindre tugg. ”Verkstad” i den bemärkelsen finns inte ens på Slangopedia, så det är bara att hoppas på att man blir förstådd. Vad gäller tugget, alltså ordvalet, så finns det även besvärande många ”berör, griper tag” och ”berikar” i omlopp.

När den här känslan slår till brukar jag försöka med analys och fördjupning av minnets beskaffenhet. Då brukar jag komma fram till att just de här orden är nästan oanständigt mycket använda i vår tid. I recensioner, intervjuer och vilka sammanhang som helst dyker de upp och gör hela samtalet ointressant. Kanske är det bara jag, som man brukar säga, men har de inte något politrukaktigt över sig?

Här görs ett försök att slå larm om allt alarmistiskt i samtiden!

Alarm. Se där ett gammalt militärt ord som nästlat sig in i vardagliga sfärer. Fler än en gång har man sett engelska ”alarm clock”, som betyder ”väckarklocka”, översättas med alarmklocka. Möjligen har engelskspråkiga varit mer vana vid andra innehåll i ordet ”alarm” men här i landet har detta inte varit fallet.

En radiojournalist sa: ” När jag hörde om denna stora alarmism…” och sekunden efter ställde han frågan ”Är vi för alarmistiska?” För egen del svarar jag ja. Inte så mycket för innehållet som för det alarmistiskt ofta förekommande användandet av orden.

För sådär en tjugofem år sedan fanns inte ”alarmism” i SAOL. Vad sa vi då? Förmodligen talade vi om att vara ”överdrivet rädda, drabbas av panik” eller liknande. Min stora engelsk-svenska ordbok från 1969 har med ordet ”alarmist” och ger som svensk översättning ”alarmist” eller ”panikmakare”. Slår man åt andra hållet, svenska till engelska, finns vare sig alarmist eller panikmakare.

Nu kommer en liten känsla här, sticker fram sitt huvud och säger att ”alarm” länge och över huvud taget varit ett mycket starkare ord i svenska. Vilket i och för sig bevisas av SAOL:s definition (2015) av det osammansatta eller icke-avledda ordet ”alarm”, nämligen apparat som ger varnings- el. utrycknings­signal; o­ro, upp­ståndelse.

Det går undan nu. Med såväl viruset som alarmismen.

Rapport från ett tjurskalligt kioskbiträde utan fallenhet för ekonomi

Den som läste gårdagens inlägg kanske finner bloggaren oartig, skrev jag. Men bakom kärvheten inför tomma fraser ligger en erfarenhet som satt spår. I ungdomen arbetade jag i pressbyråkiosker. Efter några års småtrivsamt jobb – stå i kiosk kan vara riktigt kul – blev vi expediter föremål för ett visst intresse som nog varit ovanligt i branschen dessförinnan.

Nu uppmanades vi ge säljförslag till kunderna. Något slags inspektörer skickades runt i kiosker för att ”undervisa” oss i det nya beteendet. Förutom enkla saker som ”i dag är det bra pris på den här chokladen” skulle vi anknyta till något aktuellt: ”Ska det inte även vara en påse chips till kvällens fotbollsmatch i tv?”

Jag och kollegerna hade tidigare skött jobbet som man gjort sedan urminnes tider. En kund bad om en vara, vi tog fram den. Kunden betalade och vi utbytte de artigheter situationen krävde.

För undertecknad var det omöjligt att pressa fram de här onaturliga förslagen, men jag blev inte avskedad trots att inspektören vid några tillfällen stod bakom ett draperi för att kolla om vi yttrade de föreslagna töntigheterna. Det fanns dock en sak som var värre än att få sparken. Vi skulle själva skriva upp hur många gånger försäljningsknepen gick hem: en markering för varje förslag och en som visade om kunden nappat.

Den kiosk som (på varje ort) visade bästa resultat kunde vinna en Mallorcaresa (stort av attan på den tiden). Övriga priser var kaffepaket. Märkligt nog litade man på våra noteringar. Men vi var ärliga och eventuellt var det mitt fel att vi inte kom till Mallorca.

Detta skedde för ca femtio år sedan. Det plötsliga (i min värld) inflytandet från det stora landet i väster vad gäller kommersiella vär(l)den är inte ett minne blott i dag. Det utgör den värld vi bor i och som folk anser vara den enda raka.

Goddag! Vad får det lov att vara? En kopp kaffe, tack. Tack! Adjö!

Visserligen kan man sällan helt skilja den språkliga dräkten från språkets innehåll, men låt oss göra ett försök och gå rakt på det psykologiska eller sociologiska eller vad det nu blir.

Tänkte här på ett antal beteenden där själva orden inte är fel utan resten. Nu kommer en hel massa människor att inte hålla med mig utan ropa: Tråkigt ohövligt, rudimentärt ohyfsat! Tur att denna blogg inte är försedd med kommentarsfunktioner.

Eftersom undertecknad levt större delen av sitt liv i en miljö där man ännu inte hade börjat bete sig som en nordamerikansk lydstat, känns mycket främmande i dag. Så t ex tv-nyheter där s k nyhetsankare, andra journalister, meteorologer m fl eventuella andra yrkesgrupper lämnar ordet till varandra med ett artigt uppfordrande: "Stina! George! Tomas! Lisa! Kari!"

Vi brutala sällar tycker att det låter skitlarvigt. Det har funkat fint med de tidigare spartanska: "Och nu över till sporten". Eller "vädret". T o m ”och nu kommer Lasse med vädret” skulle låta bra. Men det här nydramaturgiska namntjatandet känns fjantigt. (Och jadå, det finns värre problem i världen, som vänner av ordning brukar påpeka när man nämner sånt här.)

Detsamma gäller det pålagda ”ha en trevlig dag” eller, värre, ”ha en fortsatt trevlig dag”, som affärsanställda tvingas säga. Vi har i det här hörnet av världen under eviga tider knappast varit särskilt ytligthjärtliga men heller inte otrevliga. Tvärtom har det känts finfint att vara artig och hälsa när man kommer in i mindre butiker, fik och liknande ställen. Man köper något och expediten säger ”varsågod”. Själv säger man ”tack”. Sen går man ut och säger ”hej då”. Längre tillbaka sa man ”goddag” när man kom och ”adjö” när man gick. Den förändringen i språkbruk är sådan som sker av sig självt och med tiden.

Men om det ändrade beteendet går ut på att man snor artighetsfraser från andra kulturer låter det falskt. På besök i andra länder med andra artighetsvanor är det bra att kunna dessa så att man inte låter otrevlig. Lätt, va?

Bildspråk i all ära, men jag vill hellre uträtta saker än räta ut dem

I ett av alla försök att räta ut frågetecken vände jag mig till just dessa tecken, eller snarare själva den frasen som är en av tusentals man kan både vara trött på och själv använda när inte vaksamheten är som bäst. Att städa sitt eget språk är inget för latmaskar, det ska gudarna veta.

Nå. Nu hampade det sig så att jag plötsligt insåg att mycket annat än frågetecken ”rätas ut”, och det behövde naturligtvis undersökas! Som vanligt får man genast bistånd av radio och tidningar. Samt tv, förstås.

Här fanns yttranden som ”journalister strävar efter att räta ut saker”. Likaså meningar med en hel massa missförstånd som ska ”rätas ut”. Underligast var någon som ville ”räta ut länkarna i en kedja”. Det handlade inte om en verklig kedja utan en släktdito, så där får väl uträtningen skrivas på ett fantasifullt språk. Vilket egentligen ingen kan klaga på (inte ens undertecknad). Trump, i sin tur, visade sig vilja ”räta ut orättvisa handelsavtal”. Så där håller det på.

I Svenskt språkbruk, boken som tar upp konstruktioner och fraser i svenska, är det enbart konkreta saker man ”rätar ut”, fingrar och hästskor, t ex. Den enda abstrakta betydelse som tas upp är de där frågetecknen (se inledningen) som många vill göra utropstecken av.

Det tycks handla om ett vanligt fenomen. Svenskar rätar ut det ena och det andra för att man på engelska ”straightens out” det ena och andra. Däremot tycks bara en sak inte rätas ut i någon större utsträckning på engelska: frågetecken. De allra flesta googleträffarna på ”straighten out /the/ question marks” verkar ha svenskt ursprung.

Det borde rimligen drälla av engelskbråkiga: tänk att se och höra alla dessa människor från hela jorden som skojar till ens modersmål å det grövsta.

Mår man dåligt är det bara att citera Mao Zedong: 百花運動

Lite halvdeppig blir man av den moderna världen. Och yppar man sådant för omgivningen brukar delar av den berätta om hur kanoners det är med alla möjligheter att kommunicera, utbyta idéer samt mötas.

Ändå får man sig till livs dagliga rapporter om människor som inte förmår ingå i sociala sammanhang för att de enbart kan umgås med hjälp av mobiler och liknande apparajter.

Det psykiska välbefinnandet, måendet, som det brukar kallas, är åt skogen. Särskilt tycks unga flickor ”må dåligt”. Nu går det inte att minnas om jag tänkte eller skrev det nyligen, men i min ungdom brukade man kräkas om man mådde dåligt. Eller mådde illa, och de båda uttrycken beskrev kroppsliga och ganska triviala åkommor. De allvarligare tillstånden som depression och liknande minns jag inte längre vad man kallade.

Och som ett brev på Posten (haha, vi får ta bort det uttrycket) återkom nu tanken på den "verklösa" medicin gårdagens inlägg handlade om. Oförmögen att släppa en sån slapphänt hantering googlade jag rubriken och fann att de flesta av landets tidningar låtit den passera. Något enstaka blad, såsom Svenska Dagbladet, har tydligen anställda som läser igenom texter – i det här fallet från TT, som skippat en hel del av sitt tidigare kvalitetstänkande (eller ”kvalitetstänk”, som svensken säger)

Detta fåtal tidningar har alltså anställda (vi talar om journalistiskt arbete) som vet att ordet ”verklös” inte existerar. Ännu. Om några år är ”bruket”, som svensk språkvård kallar det, sådant att ”verklös betyder ”verkningslös” och då åker det in som en synonym i Svenska Akademiens Ordlista.

Men man är ju bara bra beng i huvet som inte fattar att språk förändras (ett vanligt yttrande från nyssnämnda språkvård). Frågan är bara hur in i helvete man ska få in alla individuella ordvarianter i framtidens ordböcker? Men för all del, på nätet finns det ju plats. Får väl citera Mao Zedong: 百花運動 Eller, som vi skulle uttrycka saken, ”låt hundra blommor blomma”.

Det finns så många brott att begå: knarkbrott och stenbrott, t ex

Rubriker. En gång i världen, låt oss säga för sådär fyrtio år sen, hade man riktigt roligt när Tryckfelsnisse (känd sedan 1875, påstår Wikipedia) klippte till. Då uppstod grodor som man skrattade åt, utom om man var den korrekturläsare som missat något och således var skyldig till ”lustigheten”. Ibland blev felen så bra, eller vad man ska kalla dem, så att de nästan verkade ha uppstått med flit. Det gällde den snickare som i en dödsruna sades sörjas "närmast av två bräder och tre dörrar”.

Men felaktigheterna var mer sällsynta än i dag. Och nu har det tillkommit en stor mängd av ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. När otydligheter blandas med rena fel blir ofta rubriker rätt kassa, även om man fortfarande ”förstår vad som menas”, mediernas förklaring och ursäkt inför fenomenet. Och det kommer att gå så länge som det går.

Här ett par rubriker ur en stor och, som det heter, renommerad blaska: Medicin testad mot alzheimer var verklös. Dåligt formulerad plus fel. Verklös?

Att använda ett citat som rubrik i följande fall var ingen bra idé: ”Tiden på väg att rinna ut för att stoppa spridning”.

Några lokaltidningars rubriker: 17-åring hävdar att han rökte i Danmark. Det gällde cannabis, men så här formulerad blir rubriken ofrivilligt komisk. Eller vad vet jag? Det kanske är avsett att vara roligt?

Hur som helst tycks de gamla experterna på rubriker ha slutat för länge sen. Lite småknasigt är även det här exemplet: Man misstänks för knarkbrott – bar luftgevär.

Och vad sägs om Lantbrukare anmäld för stenbrott?

Kan någon ringa polis, ett pågående kalkbrott!

Nu tar jag tagelskjortan på, nu tar jag tagelskjortan på*

Det är trist när folk skriver långt och ännu tristare när det är man själv. Så här kommer en kortis om svensksvenska uttryck som håller på att blandas ihop, ett fenomen som likt mycket annat blir vanligare och vanligare.

⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡

Men här avbryter jag genast mig själv. Det exempel jag tänkt skriva om som ”modernt påfund” alternativt ”fel” fanns i ordböcker långt bakåt i tiden.

Det var alltså jag själv som hade mest fel. Och om det här ska vara en realistisk – för att inte säga naturalistisk – språkblogg, måste tyvärr även sådant redovisas. Fan också.

Passar på att travestera den franske författaren Emile Zola (som egentligen skrev om ”ett konstverk): Den här bloggen är ett hörn av verkligheten sedd genom ett temperament.


*Travesti nr 2, här på en melodi från en annan tid och värld, Casinorevyns (1941-80)

Det tycks som om någon snart kommer att bli massivt galen

Tar tillbaka gårdagens optimistiska hållning. Några timmar med radio och man känner hoppfullheten inför den språkliga framtiden (läs: mångfalden) glida bort.

Vad är det egentligen för fel på en? Större delen av omgivningen är ju inte på långa vägar så här känslig angående det mest basala verktyget vi har för vår kommunikation.

Kan det jämställas med en allergi, kanske? En sådan föreställning skänker viss tröst. Eller förklaring. Säg att man blir jättesjuk av ett visst födoämne, man måste undvika det till varje pris. Andra sitter och vräker i sig av samma mat, frukt, dryck eller vad det kan vara och de märker ingenting.

Och hur såg då allergenen ut i dag? Jo, det började med ”massiv”, jag skrev inte upp exemplen men innebörden var i alla fall ”stor, oerhörd, gigantisk, enorm”. Fram till åren runt millennieskiftet betydde ”massiv” antingen ”alltigenom av samma ämne, gedigen” eller ”större bergmassa”. Nu betyder det "stor" (och andra synonymer som slås ut) efter engelska ”massive”.

Fler exempel från dagen är ”lämna”. I dag ville nån att Stefan Löfven skulle lämna. Jag anser att det svenska ”lämna” kräver objekt, även om de flesta vet VAD man tycker att Löfven ska lämna.

Och så var det det jädrans ”kommer” som i Livsmedelsverkets informationstext: ”Den moderna tallriksmodellen kommer i två olika versioner”. Kommer? Hur kommer den? Gående? Nerramlande? Jag har skrivit om dessa exempel förr, men de hördes inte varje dag. Man kunde se enstaka ”kavajen kommer i blått och brunt”, exempelvis. Vad det var för fel på gamla ”finns” vet jag inte. Tallriksmodellen finns i två versioner. Kavajen finns i blått och brunt. Låter det fel?

Är det bara jag som kräks (eller i alla fall skrattar ihjäl mig) åt en tallriksmodell som ”kommer” i olika versioner?

Den här bloggen kommer (!) snart att övergå till att vara sjukjournal. Nej, så här: den här bloggen kommer dels som språkkritisk textmassa, dels kommer den som sjukjournal.

En massa ord som står mitt i meningar och uttalas som de låter

Tänk om man skulle chocka sina läsare med en positiv blick på framtiden? Vi börjar som vanligt i moll. Av en redan glömd anledning googlade jag ordet saga och fick bl a en träff på sajten ”TypKanske” med underrubrikstillägget ”Språket är gott”. Typ kanske inte jättegott, vill man tillägga, efter att ha läst följande upplysningar (för uppslagsordet ”saga”):

Ordet saga används oftast mitt i en mening och uttalas precis som det låter.

 
För det första och hm, hm: något ”uttalas som det låter”? Möjligen har man fått det om bakfoten och tänkt på frasen ”ordet låter som det stavas” – även det en sanning med modifikation hos de flesta språk.

Då googlade jag ”gisten”, som i en gisten dörr, planka och annat gistet jox. Så här sa TypKanske: ”Ordet gisten används oftast mitt i en mening och uttalas precis som det låter.”

Huruvida ”saga” eller ”gisten” oftast används mitt i en mening och uttalas som det låter – tja, läsaren ombeds att tänka över den förklaringen som f ö tycks gälla mängder av svenska ord. Dessutom – jag prövade även med ”hoj” – står även om ordet att ”det kan även användas i mer formella sammanhang”.

De synonymer som ges är inget att anmärka på, men används sidan av folk som vill lära sig svenska (och har ett annat modersmål) är mycket missvisande. Man bör i stället vända sig till synonymer.se som kan också kan uttala gisten (som det låter, 😁).

Mitt i denna självpåtagna undersökning hamnade jag på ett kommentarsställe. Folk var inte överförtjusta i TypKanske. DET ÄR HÄR DETTA BLOGGINLÄGG GÅR ÖVER I DUR.

Där fanns kommentarer som visade att synonymsamlingen ansågs lite sisådär. Där fanns dessutom ganska avancerade frågor (på engelska) om betydelsen av svenska ord (synonymer, homonymer etc), och de lika avancerade svaren från folk som ger sig tid att hjälpa medmänniskor i språkbryderier gladde mig mycket. Bl a ville en person få hjälp med ordet ”bena” som i ”mittbena” och sambandet med ”bena” som i ”bena ur fisk”.

I dessa långa förklaringar av kompetent slag (det fanns förstås några mindre kompetenta varianter också) slog det mig – som i ett snabbheurekaögonblick – att det möjligen finns hopp för språkens framtid.

Som äldre är man givetvis mer fäst vid de konkreta boksidorna i ett lexikon, men i bästa fall blir framtidsmänniskorna inte viljelösa mähän. I alla fall inte alla.

En sbråkmakare vet inte vilken stol att sitta på av många olika

Många stolar. Inte olika. Inte samma heller.

Vi kör väl vidare med exempel ur pappers- och etermedier. I en notis som handlade om övergrepp på barn stod: ”Två olika flickor under 15 år ska ha utsatts.” I förstone kanske man inte reagerar, men om man skärskådar meningen framstår det märkliga: två olika flickor?

Och så fort en strålkastare riktats mot en språkkonstighet som denna ser man plötsligt flera. Här en liknande som dessutom har en felaktig plural: ”Han har drivit gym under tre olika decennium”. Mer än den uteblivna pluralen måste jag tillstå att ”tre olika” decennier är det som sysselsätter tanken mest. Tre ”lika” decennier är också svårt att smälta.

Utan att ha en aning om vad språkvetenskapen (eller filosofin!) säger om dessa ”olika” flickor resp decennier måste det rimligen vara så att de bägge "olika" är redundanta!

Anna-Malin Karlsson vars språkspalt i Sv D hänvisats till förr i sbråkbloggen skriver om detta dubbelbubbel här

https://www.svd.se/dubbleringar-som-skapar-irritation 

och det är mer intressant än vad undertecknad kan få till!

Ska det hålla på så här får vi allt svårare att förstå varandra

Allt är inte engelska som irriterar! En som läst tidningar i flera decennier kan konstatera att – bland mycket annat i språkväg – rubriksättandets konst är på dekis. Så här löd en rubrik i en morgondrake: ”Ingen slump att Greta är svensk”. Visst klarar jag ännu av att uppfylla (eller vad man nu ska välja för ord) det allt vanligare mantrat från medievärlden: ”Huvudsaken är ju att man förstår”! Detta utrop används för att slippa ta itu med dåligt språk, ska tilläggas.

Artikeln om Greta Thunberg antog att svenska barn har blivit mer kompetenta p g a förebilder som Pippi och Bamse. Andemeningen förstod jag, som sagt, men nog kan rubriken skapa filosofiska irrgångar: ”Ingen slump att Greta är svensk”. Efter timmar av funderingar över slumpen i detta fall – att Greta är svensk – kan jag ännu inte finna något svar på frågan.

Lika svår var följande rubrik: ”57-åring hävdar att han bara drack en öl”. Enligt undertecknads ringa åsikt måste rubriken förklara lite mer, bara det faktum att mannen var 57 år räcker inte. Eller ”hävdar att han bara drack en öl”. En 57-åring kan i princip hävda vad som helst. Själv känner jag folk i alla åldrar som hävdar allt möjligt. Dessutom kan de vara svenska av en ren slump. Eller tvärtom.

Däremot är det ingen slump att jag skriver lite svårbegripligt om det språk som nu befinner sig på glid och är fransigt i kanterna.

”Vi normerar inte nåt annat än standarden”. Ja, det låter väl bra?

I det program jag hänvisade till i går (Språket, från 10 februari), berättades om den store språkmannen, får man nog kalla honom, Bertil Molde (1919–1995). Hans språksyn benämns funktionalistisk vilket innebar att han mest ville beskriva hur språket funkar. Andan var att förklara, inte fördöma, sa Birgitta Agazzi som stod för presentationen av Moldes arbete.

Trots beskrivningen av honom som mer liberal än föregångarna framgick ändå att han stod för större tydlighet beträffande regler och rekommendationer än dagens språkvårdare frambringar.

Just rekommendationer är det längsta dessa sträcker sig till, förstod man av en representant för Språkrådet. 

Hon förklarade det man redan vet: det finns inga rätt och fel i språket. Man tar även numera större hänsyn till annan forskning: om makt, identitet m fl honnörsområden. Anledningen till en omformad kurs inom språkvården var den förändring som skedde 2006 när ”språkvården omorganiserades för att bättre motsvara kraven i ett mångspråkigt Sverige” (citat från https://www.sprakbruk.fi/-/svenska-spraknamnden-upphor-1-juli-sprakradet-startar-)

Språkrådets representant: ”Statliga språkvården utgår från statliga värdegrunden/…/ som bygger på demokratiska värderingar.”

Intressant var att hon först beskrev Språkrådets verksamhet som icke-normerande, för att sedan säga ”vi normerar inte nåt annat än standarden”. Denna standard ska man tydligen uppfatta som en grund, ett gemensamt språk, och något som ska finnas tillgängligt för alla.

Det här inträffar ofta: språkfolk säger sig vilja precis samma sak som undertecknad, nämligen att vi ska ha stadiga språkregler så att varenda medborgare kan komma i åtnjutande av dem.

Så varför bråkar jag?

Påminnelse om den eviga naturen hos meningsskiljaktigheter

Man skulle kunna tro att ett radioprogram som Språket vore något för sbråkmakaren. Men mja, det blir till att lyssna försiktigt när det programmet börjar ljuda ur radiolan. Nu ljuger jag igen, i radion skrapar det som fan, så jag lyssnar i datorn. Tyvärr gör det inte saken bättre för just det programmet. Programledarna vill väl, men inte det ”väl” jag önskar.

I senaste avsnittet ställdes dock frågor om nuvarande språkvårds mjäkighet, men resultatet av diskussionen påminner om i stort sett alla frågor där folk intar motsatta ståndpunkter. Båda sidor anser sig företräda de bästa tankarna och idéerna och allt slutar i ”bovägga”.

För att utöva lite självkritik, eller självbeskrivning, kan vi kalla det: I en diskussion med någon som företräder modern s k språkvård skulle undertecknad ha två saker (minst) mot sig om man bara tar denna text som utgångspunkt. ”Radiola”, ovan, antyder en viss ålder hos skribenten. Egentligen är det reklam, för Radiola var ”ett varumärke för radio- och TV-mottagare från Svenska Radioaktiebolaget (SRA) cirka 1924-1964, därefter AGA-Baltic” (Wikipedia).

”Bovägga” antyder geografisk hemvist. Ett antal träffar på nätet visar att denna ”bodvägg man kör skallen i” (?) är vanligast förekommande i Östergötland.

Nå, Radiola och bovägg till trots, här skriver jag precis vad jag vill. Men det försvinnande och förstörda språk som denna blogg mest handlar om är vårt gemensamma. Och följaktligen det språk medier och myndigheter bör bemöda sig om.

Nu är det helgsmål, jag lägger ner gåsfjäderpennan. I morgon blir det mer om De Språkmesiga.

Om man nu tar fyra ägg och adderar, hur många har man då?

Man är inte ensam vad gäller det sammanbitna raseriet mot språkets förvandling till en babbelhög bestående av engelska, på ett eller annat sätt, samt konsult- och affärsfloskler. 

”Vi har successivt adderat XXX som ett nytt innehav till portföljen.”

Meddelandet från en aktieförvaltare hamnade hos en gammal besvärlig gubbe, en matematiker med ursprung i en annan tid än denna. Han svarade: 

Här adderas fyra ägg och en tulpan 

Du menar förmodligen att ni har lagt till XXX som nytt innehav. "Addera" är väl en matematikterm som inte är relevant i detta sammanhang (3+5 = 8, det är addition!). Jag beklagar invändningen, och jag vet inte om du förstår den, men urartningen av svenska språket (mitt modersmål) är något som bekymrar mig mycket mer än utvecklingen av mitt fondinnehav. 

Denne vredgade man kommer att få se många ”addera”, bl a i recept: "Blanda mjöl och vaniljsocker i en skål. Addera 4 ägg, vispa och häll i mjölk".

Fler exempel på hur engelska ord tar bort svenska fungerande motsvarigheter är frasen ”stoppa från”, som kommit att ersätta det kortare ”hindra”. (Trots att man vanligen månar om ”det kortaste” uttrycket!)

Vad gäller det nya bruket av ”addera” – förr sa man ”lägga till”. Eller i recept ”tillsätta”. Addera kommer från engelskans ”add”, alltså: ”add four eggs”.

”Stoppa från”. Ja, man måste inte vara språkforskare för att misstänka en konstruktion som ”they stop him from teaching" ("de hindrar honom att undervisa").

Vi kanske även kan säga "förbjuda någon honom att undervisa". Det finns exempel på ett s k bubblarbruk, ett hiskeligt ett: ”förbjuda någon från..." 

Gode gud. Allt detta tyder egentligen på subtraktion!

Nu är det inte utan att det skulle smaka gott med ett glas tjianti!

Apropå vad som kan hända (se igår) när folk inte har någon förståelse för språk är det också intressanta saker som sker om man verkligen kan sina saker.

Den här historien kan även kopplas till stormen Ciara vars uttal tröskades igenom i förförrgår. Italienska har det som sagt så ordnat med uttalet att ch uttalas k. Däremot uttalas ett c framför mjuka vokaler (e och i, ”våra” y, ä, ö är det ont om…) tj, som i engelska change.

Det hände för många år sedan medan man ännu köpte vin och sprit över disk hos Systemet. En svensk man som kunde italienska - i alla fall uttalet - bad att få en flaska ”kianti”. Expediten tvekade en stund och sa sen: okej, en ”tjianti”.

Kunden, en person av den envisa sorten upprepade och sa: ja, en ”kianti”. Expediten hämtade flaskan, ställde ner den framför kunden och sa i en lite uppfostrande ton: En ”tjianti” var det, ja. Att hon möjligen fått uttalet om bakfoten föll henne inte in. Hon var ju den som sålde vinet.

Ganska nyligen (17 nov 2019) beskrev jag ett vykort jag fick en gång. Bilden föreställde en man som klistrat fast ett par hemgjorda vingar på ryggen och i full fart sprang mot ett stup. Under stod texten ”The more sure you are the more wrong you can be”. Fattar jag rätt är det tecknaren Ashleigh Brilliant som står bakom kortet.

Tänk, förresten, att heta Brilliant.

🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷🍷

Tur för dem med det enda rätta och välljudande språket i världen

I går citerades Fredrik Skavlan, trött på svenskars skämtande om Norge och norska. Han undrade även vad som skulle hända om detsamma hände invandrare från andra länder! Man kan gissa att det skulle bli ett jädrans liv. Men norrmän ska tåla. I den berömda backspegeln ser jag tecken på liknande icke-önskvärda beteenden från eget håll i ungdomen. 

Den här saken bör skärskådas, beteendet är mentalimperialistiskt. Man säger att det är på skämt, men skämten blir lätt enahanda och bottenlösa. Vanligen sker härmarattacker när tungomål ligger nära vårt eget, såväl i geografi som uttal. Å andra sidan KAN språkskämt vara roliga, men fingertoppskänsla är bra att ha.

En radiojournalist med bakgrund som korrespondent i bl a USA och Tyskland, har svårt med just Fingerspitzengefühl. Obegripligt, har man ”bott” i språket ett tag försvinner lusten att skämta på rudimentära sätt. Denne journalist vrålar ut alla eventuella ord han behöver säga på tyska. Talar han om spårvägar uttalar han ”die Strassenbahn” på hitlerskt vis. Påfallande ofta gör sig folk lustiga på detta sätt. Har man begränsade kunskaper i vad är språk är kan det ursäktas, men man hör även ytterst välutbildade hemfalla åt de töntigaste språkfjantigheter.

Sitta bland kompisar och lattja är en sak, offentligt basunera ut konstiga fördomar en annan. Särskilt som samma personer annars är nästan överdrivet empatiska inför mänskligt beteende.

Svenska låter också kul för många med andra modersmål. När jag lärde känna några italienare i ungdomen hade de svårt att hålla sig för skratt när undertecknad pratade svenska. Sen dess har en av dem lärt sig svenska själv och flinar inte så fort en svensk öppnar munnen!

Det är samma sak när någon skrattar åt och härmar ens egen dialekt lite för ihärdigt. Allt sånt här visar tyvärr på en mänsklig brist av ett djupgående slag: man ser sig själv som en av dem vars språk borde vara norm. De andra skulle kunna skärpa sig och prata som folk.

Snören, stora rep och banden mellan de nordiska landen*

Laccio, nämnt i går, kan också betyda ögla. Men vad sjutton, tänker man, är det kanske samma ord som ”lasso”? Jadå. Lasson liksom ”laccio” går tillbaka på latinets ”laqueus”.

Wikipedia förklarar ”lasso” så här: ”ett rep knutet i en snara, gjord för att snärja föremål på avstånd - framför allt boskap.”

Jag säger då det, även nätet är som gjort för att snärja saker på avstånd, en själv, t ex. Det är himla lätt att komma in i ett sökande som kanske har en början men ingen ände. Hör bara: Om lasson beskrivs som ett rep så gäller detsamma hjärtmedicinen, också nämnd i går, cordarone.

Italienska ”corda” betyder rep. Och (här ska tilläggas att undertecknad inte har på fötter direkt) beträffande ändelsen -one, så betecknar den motsatsen till diminutiv** som heter augmentativ och är ett ”förstoringsord". När ”corda”, rep, får -one på slutet (och man stoppar in ett binde-r mellan vokalerna) kommer ordet att betyda ”stort rep”.

Så kan man gräva ner sig på mer eller mindre seriösa vis.

Nu till något annat som har med ”band” och ”bundenhet” att göra. Med dessa ord beskrivs ofta känslor de nordiska länderna har för varandra. Historien och geografin binder ihop oss och i den högkulturellaste av tider röstar länderna ofta på varann i Melodifestivalen.

Men hur tjusigt är det egentligen? Fredrik Skavlan berättade (i radio) om hur det är att vara norrman i Sverige. De friheter svenskar tar sig för att skämta om norrmän och Norge är gränslösa, ansåg han. Man härmar norska – d v s det man tror är norska – och tjatar om saker som: Nåå, var har du lusekoften din? Ska du ikke ta på dej lusekoften? Det här får ange tonen beträffande morgondagens (och kanske flera) inlägg om språkmarodörer av diverse slag.


* Gammal plural

** (ett s k förminskningsord, t ex engelska booklet, liten bok, svenska sjalett, liten sjal)

Det börjar med några prickar och slutar med en maffiaboss

Apropå gårdagens remmare påminner TG om att det även är beteckning på ”en typ av prick, alltså ett sjömärke. Därför hette också lunchsyltan vid Sjöfartsverket Remmaren”. Ja, och det var nog inte så att man satt och hinkade vin ur vackra glas i verkets personalrestaurang, namnet är den sjöfartsterm som SAOL kallar ”större ut­sjöprick”.

Nu till en ännu större prick, solen. Fast allt började så här: ett samtal med en kompis handlade om nutidens fasor, Corona och Ciara. Deras innehåll är inte lika tjusigt som de vackra namnen. Corona, av latinska ordet för krona (huvudkrona, knappast en spänn!), är också beteckningen på solens yttersta atmosfär. 

Ciara, den pågående stormens namn, uttalas i många språk med k-ljud i början, i romanska (om alla är mig obekant) förmodligen med tj som i engelska chair, alltså ”tjara”. Av okänd anledning har tyskarna ett annat namn för stormen, Sabine, som lär betyda ”den som kommer från Sabina”, i sin tur en region i Italien mellan Rom och Neapel.

Lattjo, tänker man (så uttalas förresten laccio, italienska för snara, band), men även om Ciara – uttalat med k – låter italienskt för oss, så vill nog italienare (se ovan) säga ”tjara”. Det är för övrigt ont om ord på tjar- i det språket, alltså sådana som stavas "ciar-". De få man finner i ett vanligt lexikon har alla betydelsen av något pladdrigt, något som låter, bluffar och har sig. Ciarlatano, t ex, behöver inte förklaras. Uttala som tjar- i början och innebörden ger sig.

Snygga namn på farliga saker var det, och kompisen berättade om sin hjärtmedicin vars namn låter som en gubbe i Sopranos: Cordarone. Medicinen är nödvändig men har besvärliga biverkningar, sana som idag kallas ”sidoeffekter”. Ursprunget till detta är nog inte italienska.

Det skulle ha varit roligt att se fiskarena dricka ur remmarena*

”Remmarna ärvde jag efter farmor”, skrev en krönikör. Det tar någon sekund att fatta vad arvet bestod i. Det måste vara fråga om remmare och inte remmar, även om man säkert kan ärva sådana också.

Hm, tänker då den ordintresserade, borde det inte heta remmarena? Fast det låter märkligt, det gör det. Å andra sidan kan man börja tänka på den bestämda formen av ”fiskare” som man sett skrivas ”fiskarena”.

Ämnet har tagits upp i Hallands Nyheter 2008 (det krävs kanske ett fiskelän för glöden i diskussionen):

Om nu Korrekturet hade lagt sig minsta vinn om sökning på begreppet "fiskarena" via nätet (!, mitt uropstecken) hade man funnit följande: Sveriges Riksdag använder ordet fiskarena på ett eller flera ställen i minst 880 dokument Svensk Författningssamling sammaledes i 40 dokument Fiskeriverket och Fritidsfiskarena använder sig av samma stavning och likaledes jordbruksminister Eskil Erlandsson i en artikel.

Fortsättningen är ännu livligare och kul att läsa (https://www.hn.se/nyheter/fiskarna-och-fiskarena-1.3663129), men svaret insändarskribenten får handlar om de ord vi har som slutar på -are och i bestämd form blir -na: lärarna, domarna (pl av domare), ankare, passare.

I SAOB som har längre perspektiv på språket finns ofta den här ålderdomliga pluralen i bestämd form kvar: ”ankarena, fiskarena”.

* Seriös efterforskning (😉) visar att det inte hetat "remmarena" nån gång

Postflickorna sänder tanken till efterställda possessivpronomen

Min mor brukade ofta tralla på klämmiga (eller sorgliga) låtar. En av dem var Fiolen min, komponerad av Jon-Erik Öst (1885-1968), med text av Tord Wetterberg (1912-1986) som även var körledare för Postflickorna. Det är just de som sjunger på den första (?) inspelningen av låten, 1953. Hör så vackert: https://www.youtube.com/watch?v=Gw6Y8-Z42Wo=

Nu är det dock slut på gammal musikfolkloristik, nu blir det bokstäver och ord igen.

Något besynnerligt inträffade när jag läste lokalblaskan min. Nu skojade jag lite, för så brukar jag inte tala. Eller skriva. Men det gjorde en krönikör som skrev om en handkirurg som i sin tur skrivit en bok, Handen i den mediala världen: ”Han (författaren) menar att nävarna våra vantrivs i den digitala kulturen.”

På samma sida fanns en notis om Petra Mede som ger ut sin självbiografi. ”Nu är boken min snart här!” utbrister hon.

Det här får en naturligtvis att sjunka ner i penséer. Vadan dessa efterställda possessiva pronomen? Tja, vad vet man. I nutida öron låter de lite ålderdomliga eller möjligen dialektala. Norskan har denna ordföljd i talspråk och där heter det, t ex, ”huset mitt”.

Det senare vet man om man tänker efter, men jag hittade även en text med titeln Bestämdhet i de nordiska språken i dialektgeografiskt perspektiv av Harry Perridon (avdelningen för skandinavistik, Amsterdams universitet), där fenomenet togs upp. Det är glädjande att sådan forskning ännu finns!

Och allt detta kommer sig av att en flådig gammal melodislinga tog sig in i – eller bröt sig ut ur – hjärnans minnesarkiv.

För många passar inte dagens galoscher: så har det alltid varit!

Många förfasar sig över dem som förfasar sig. Till förbannelse har man hört om dansbaneeländet, om hur jazzen skulle förstöra ungdomen, om videovåldsdebatten. De med dagens tolkningsföreträde fnissar åt hur trångsynta och korkade folk var förr. Jag säger, och det på det enda språk vår tids tolkningsföreträdare förstår: You just wait and see!

Det här gäller beteenden, skeenden, språk och allt möjligt där den samtidsmänniska det är fråga om anser sig vara den klokaste. Allt tidigare timat är s a s bengpropperi, tycker hon. 

Av allt undertecknad inte begriper p g a dumhet och p g a hög ålder finns tjatet om berättelsen, narrativet. I allt enkelhet lyder min undran: Va?

Berättelse har jag ansett mig känna till innebörden av, liksom för all del även narrativ – om än mest som ett främmande ord med samma innebörd som berättelse (eller ”berättande”).

I en rapport från USA:s politiska röra säger journalisten: ”Det är en strid om narrativet, berättelsen, alltså vad som hänt”. Meningen lyser av tydlighet. Den kan alltså även uttryckas ungefär så här: ”Det pågår en strid om vad man anser ha hänt”.

Jag vill tillägga att den även ger en bild av hur man går över ån efter vatten.

PS För nästan exakt tre år sedan skrev Anna-Malin Karlsson i ämnet under rubriken ”Varför kan man inte berätta utan konstiga ord?” (Sv D)

Och hur underligt är det inte att fortsätta eländet utan att fatta?

De två meningarna i går som började med ”hur inbjudande” och ”hur mysigt” låter svenska och ändå inte. Här kommer en privatpersonlig undersökning som inte gör anspråk på SANNINGEN, haha, men jag kör på som vanligt!

Googlar man på engelska meningar som konstruerats på samma sätt – ”how inviting doesn’t that look” – så är de flesta från Sverige, d v s det är svenskar som skriver på engelska.

Det är alltså inte frågan om den vanliga sortens direktöversättningar (engelska till svenska) utan tvärtom! Vad jag förstår kanske inte ens konstruktionen med negationen ”inte” finns på engelska i någon utsträckning. Däremot tycks det vanligt att utbrista sådant som ”how sad/beautiful/nice is that” i vissa sammanhang. På svenska utropar man inte ”hur vackert är det!” – om man inte avser att vara ironisk (jämför med det numera vanliga: ”hur kul är det?”). På engelska tycks man kunna vara antingen uppriktig ELLER ironisk.

Här kommer nu min kanske vilda tes: Eftersom många svenskar är bombarderade med engelska känns det lockande att utbrista något med ”hur” som inledning och då blir innebörden den rätta först om man trycker dit ett ”inte”: ”Hur inbjudande ser inte det där ut?”

Antagligen är det mer svensksvenskt att inleda med ett ”så” eller ett ”vad” och meningarna från i går bör alltså lyda ”Så inbjudande det där ser ut!” respektive ”vad mysigt det är att sitta på en buss i höstrusket!”

Och, som sagt, meningar som börjar ”how cosy/sad/nice” och fortsätter med ”isn’t that/he/” (el likn), är alltså i de flesta fall skrivna av svenskar. Hur underligt är inte det?

Amatörspråkforskaren har talat. Roligt om nån fattar, jag gör det inte helt själv.

Hur konstigt är det inte med främmande meningsbyggnader?

Än så länge är vi några som märker konstig svenska när den uppträder, men hur länge?

I en tv-reklam syns först en vara ihop med ett produktnamn och sedan lyder fortsättningen 

”– får det roliga att hända”. Utan att vara alldeles säker kan man misstänka att det som ligger bakom stavas ”makes the fun happen”.

I en av de ofta mycket bedrövliga översättningarna på textremsor till filmer och serier sa en rollfigur det konstigt osvenska ”jag kan inte vänta för det att hända”. Inte bara en gång – utan många – har jag skrivit irriterat om hur jag hört/sett ”jag kan inte vänta på…” Det är bara att googla denna fras och man finner "Jag kan inte vänta på att få komma tillbaka till Sverige och spela". Det är Robbie Williams som utbrustit detta, vilket inte är konstigt eftersom originalmeningen sannolikt låtit något i stil med: "I can’t wait to come back to Sweden…”

Det gör han helt rätt i att säga på sitt språk, men när en svensk fotbollslirare säger ”jag kan inte vänta på att få spela ute i Europa” är det snicksnack. Klart att spelaren kan vänta, däremot kanske hon/han ”inte kan bärga sig” inför en sådan händelse. *

Här nu ett par exempel till som den gode läsaren (och alla andra) kan fundera över. Kanske därvid också ställa sig frågan om huruvida det kan finnas influenser från ett annat språk:

Hur inbjudande ser inte det där ut?

Hur mysigt är det inte att sitta på en buss i höstrusket? 

Om det känns svårt kommer ett förslag till svar i morgon.


*En helt annan femma är den mening som lyder ”jag kan inte vänta på henne varje dag”

Spåren förskräcker när man ser vilken riktning de tar

Fastställa, bestämma, ringa in, sätta fingret på, peka ut, precisera.

Det där var några – fast långt från alla – möjligheter att översätta det engelska ordet "pinpoint".

Likafullt har jag (av alla!) påfallande ofta låtit det undslippa mig, då med svensk böjning: ”det är svårt att pinpointa det här fenomenet” (eller likartade meningar).

Det borde vara genant och är det också, men det är ändå intressant vad som får oss alla att plötsligt adoptera vissa främmande ord. Eller alla, förresten, jag kan komma på en handfull personer som inte vore lika lättledda.

Dagar med insikter som denna är hemska. De ord man kan tänka sig att använda på detta vis varierar givetvis från individ till individ, ty alla har inte samma preferenser. Det innebär att en mängd random-ord (jag skojar*) i en mycket snar framtid kommer att förvandla svenskan till en lokal och märklig variant av engelska. 

Man ser redan spår av språkliga otydligheter  men vart det hela kommer att ta vägen vet ingen.

* Det är inte bara skoj, "random" är ett ytterligare ett ord jag strör omkring mig utan eftertanke

Mellan hägg och syren och mellan mota och möta Olle

Här sitter en och hoppar högt hela dagarna. Plötsligt läser man nåt, plötsligt hör man nåt och måste haja till och hamna i ett upprört tillstånd. Ur radion hör jag en person säga att något tar ”mellan sex till åtta dagar”. Hur är det möjligt? ”Mellan–till?”

Korrekturläsarjobbet är bakgrund till dessa smärtsamma pisksnärtar från folks tal och skrift. De här uttrycken var som budord för oss: det heter ”mellan kl 11 och 16”. Eller så heter det ”kl 11 – 16” och DÅ UTLÄSER MAN DET LÅNGA STRECKET (TANKSTRECK) SOM TILL! 

Angående detta slarv kan inget skyllas på engelskt inflytande. Detsamma gäller den som sa att en person skulle sluta arbeta ”någon gång runt hägg och syren”. Runt? Beträffande den här trädblomningsangivelsen finns en historia, sann eller ej, som de flesta känner till, men ordvalet bör nog vara det gängse: ”mellan hägg och syren”.

Mer roligt än förargelseväckande var den tabbe någon fick till i en radiointervju: ”Men här möter vi inte Olle i grind…”

Fast fel blir det förstås. Att ”mota Olle i grind” respektive ”möta” honom där låter som diametrala motsatser, höll jag just på att skriva. Sen kom jag på att ”diametrala motsatser” måste vara en tautologi.


PS Klang och jubel, pukor och trumpeter! Word reagerar när man skriver ”mellan–till” och korrigerar till ”mellan och”!

Vad vi slutligen landar i är okänt, styr gör vi inte, sanna mina ord!

England har inte lämnat. England har lämnat EU.

Den här drapan ska repetera en del av de uttryck som på kort tid förändrat svenska språket. I går skrev jag om det jobbiga ”se något komma” som förr hette ”vara beredd på”. En annan knasgrej är verbet lämna som varit utan objekt en längre tid. Jag envisas: det bör sägas eller skrivas ut VAD som lämnas. EU, partiet, jobbet, föreningen. Förstå hur ansträngande det är för dem som varje dag upptäcker hur mycket av svenskan som lämnats!

Sådant jag personligen minns som exempel (från skolan, bl a) på hur man uttrycker sig på engelska kommer farande som bumeranger och trycker in sig – fast översatta – och trycker ut svenska motsvarigheter.

”I can’t take it any longer!” kunde någon plågad människa utbrista på film eller i verkligheten. ”Jag står inte ut längre! Jag klarar inte det här längre!” Sa vi i det här landet. Nu hör man detta ”tagande” i parti och minut: ”Han kan ta det här” efter ”he can take this”. Samma här, vi sa ”stå ut med”. Å andra sidan fanns även kombinationer som ”hon tar det här mycket bra”.

Jag är ledsen över att behöva tråka ut läsaren, men den här pågående språkglidningen är inget som gynnar dem med svenska som modersmål eller dem som vill lära sig svenska bra.

Ett annat ta-exempel är det vanliga ”ta din tid” som bör heta ”ta tid på dig” eller möjligen ”ta den tid /på dig/ som du behöver”.

Det översatta vinner alltid. Och ändå har vi i evigheter kunnat formulera meningar med samma betydelser. Vilken är vitsen?


Detta oförklarliga är vad vissa kallar ”hänga med.” Svårt att vet veta var allt detta ska landa. Det enda man vet är att helt andra saker landade förr. Flygplan, insekter och fallskärmshoppare.

Språkvårdare brukade hjälpa brukare, nu är det stjälpa som gäller

Ett av alla uttryck man tvingas ge upp inför är ”vi såg det /inte/ komma”. Men man kan låta bli att säga så själv och välja det gamla beprövade ”vi var inte beredda på det här”. Fast det är trist när nyhetsankare i tv, duktiga ena,  använder översatta och egentligen engelska haranger.

”Vi såg inte det här komma”, sa en politiker på besök i nyhetsstudion och journalisten svarade ”blabla, men du säger att ni inte såg det här komma…” Det är så här man förstår att allt är kokt och kört (två ord som säkert även de importerades relativt nyligen).

Och så finns det andra komman man ibland ser komma – som Oxfordkommat i gårdagens inlägg. I jakt på eventuella svenska kommakommentarer, finner jag några från Ola Karlsson (Språkrådet) ur en intervju i Språktidningen 2013:

Det kan bli en generationsfråga hur man kommaterar mellan huvudsats och bisats. Jag kan tänka mig att för väldigt många försvinner den här känslan för grammatisk kommatering mer och mer. Det står och vacklar lite. 

Undertecknad misstänker att känslan för grammatik över huvud taget försvinner mer och mer. Intervjun fortsätter med något än mer graverande:

Ola Karlsson är redaktör för Svenska skrivregler och just nu diskuteras utformningen av nästa utgåva, som kommer 2014 eller 2015. Kanske kommer råden att formuleras på ett betydligt försiktigare sätt, vilket inte lär hjälpa den vilsna kommateraren mer på traven.

– Vi diskuterar om vi ska ge mindre direktiv – ”skriv så här” – och övergå från en normativ till en mer deskriptiv språkvård. Vi kanske ger ett råd och argumenterar för det, men påpekar att ”bruket ser ut så här”. Vi får granska formuleringar som ”Några vanliga fall där komma sätts ut”. Är det verkligen så folk skriver? Det blir en balansgång, för vi måste leda bruket också, säger Ola Karlsson.

Leda bruket? Ja, det var så man gjorde förr och det kallades normativ språkvård. Den var tänkt som hjälp och stöd, men antagligen kränktes och förnedrades ”brukarna” om man gav dem regler för sitt modersmål. Det här är en av de många felriktade mesigheter man tror är snällhet. Fy tusan vad det ska slå tillbaka.