Lite halvdeppig blir man av den moderna världen. Och yppar man sådant för omgivningen brukar delar av den berätta om hur kanoners det är med alla möjligheter att kommunicera, utbyta idéer samt mötas.
Ändå får man sig till livs dagliga rapporter om människor som inte förmår ingå i sociala sammanhang för att de enbart kan umgås med hjälp av mobiler och liknande apparajter.
Det psykiska välbefinnandet, måendet, som det brukar kallas, är åt skogen. Särskilt tycks unga flickor ”må dåligt”. Nu går det inte att minnas om jag tänkte eller skrev det nyligen, men i min ungdom brukade man kräkas om man mådde dåligt. Eller mådde illa, och de båda uttrycken beskrev kroppsliga och ganska triviala åkommor. De allvarligare tillstånden som depression och liknande minns jag inte längre vad man kallade.
Och som ett brev på Posten (haha, vi får ta bort det uttrycket) återkom nu tanken på den "verklösa" medicin gårdagens inlägg handlade om. Oförmögen att släppa en sån slapphänt hantering googlade jag rubriken och fann att de flesta av landets tidningar låtit den passera. Något enstaka blad, såsom Svenska Dagbladet, har tydligen anställda som läser igenom texter – i det här fallet från TT, som skippat en hel del av sitt tidigare kvalitetstänkande (eller ”kvalitetstänk”, som svensken säger)
Detta fåtal tidningar har alltså anställda (vi talar om journalistiskt arbete) som vet att ordet ”verklös” inte existerar. Ännu. Om några år är ”bruket”, som svensk språkvård kallar det, sådant att ”verklös betyder ”verkningslös” och då åker det in som en synonym i Svenska Akademiens Ordlista.
Men man är ju bara bra beng i huvet som inte fattar att språk förändras (ett vanligt yttrande från nyssnämnda språkvård). Frågan är bara hur in i helvete man ska få in alla individuella ordvarianter i framtidens ordböcker? Men för all del, på nätet finns det ju plats. Får väl citera Mao Zedong: 百花運動 Eller, som vi skulle uttrycka saken, ”låt hundra blommor blomma”.
