Trots beskrivningen av honom som mer liberal än föregångarna framgick ändå att han stod för större tydlighet beträffande regler och rekommendationer än dagens språkvårdare frambringar.
Just rekommendationer är det längsta dessa sträcker sig till, förstod man av en representant för Språkrådet.
Hon förklarade det man redan vet: det finns inga rätt och fel i språket. Man tar även numera större hänsyn till annan forskning: om makt, identitet m fl honnörsområden. Anledningen till en omformad kurs inom språkvården var den förändring som skedde 2006 när ”språkvården omorganiserades för att bättre motsvara kraven i ett mångspråkigt Sverige” (citat från https://www.sprakbruk.fi/-/svenska-spraknamnden-upphor-1-juli-sprakradet-startar-)
Språkrådets representant: ”Statliga språkvården utgår från statliga värdegrunden/…/ som bygger på demokratiska värderingar.”
Intressant var att hon först beskrev Språkrådets verksamhet som icke-normerande, för att sedan säga ”vi normerar inte nåt annat än standarden”. Denna standard ska man tydligen uppfatta som en grund, ett gemensamt språk, och något som ska finnas tillgängligt för alla.
Det här inträffar ofta: språkfolk säger sig vilja precis samma sak som undertecknad, nämligen att vi ska ha stadiga språkregler så att varenda medborgare kan komma i åtnjutande av dem.
Så varför bråkar jag?
