”Remmarna ärvde jag efter farmor”, skrev en krönikör. Det tar någon sekund att fatta vad arvet bestod i. Det måste vara fråga om remmare och inte remmar, även om man säkert kan ärva sådana också.
Hm, tänker då den ordintresserade, borde det inte heta remmarena? Fast det låter märkligt, det gör det. Å andra sidan kan man börja tänka på den bestämda formen av ”fiskare” som man sett skrivas ”fiskarena”.
Ämnet har tagits upp i Hallands Nyheter 2008 (det krävs kanske ett fiskelän för glöden i diskussionen):
Om nu Korrekturet hade lagt sig minsta vinn om sökning på begreppet "fiskarena" via nätet (!, mitt uropstecken) hade man funnit följande: Sveriges Riksdag använder ordet fiskarena på ett eller flera ställen i minst 880 dokument Svensk Författningssamling sammaledes i 40 dokument Fiskeriverket och Fritidsfiskarena använder sig av samma stavning och likaledes jordbruksminister Eskil Erlandsson i en artikel.
Fortsättningen är ännu livligare och kul att läsa (https://www.hn.se/nyheter/fiskarna-och-fiskarena-1.3663129), men svaret insändarskribenten får handlar om de ord vi har som slutar på -are och i bestämd form blir -na: lärarna, domarna (pl av domare), ankare, passare.
I SAOB som har längre perspektiv på språket finns ofta den här ålderdomliga pluralen i bestämd form kvar: ”ankarena, fiskarena”.
* Seriös efterforskning (😉) visar att det inte hetat "remmarena" nån gång
