Det börjar med några prickar och slutar med en maffiaboss

Apropå gårdagens remmare påminner TG om att det även är beteckning på ”en typ av prick, alltså ett sjömärke. Därför hette också lunchsyltan vid Sjöfartsverket Remmaren”. Ja, och det var nog inte så att man satt och hinkade vin ur vackra glas i verkets personalrestaurang, namnet är den sjöfartsterm som SAOL kallar ”större ut­sjöprick”.

Nu till en ännu större prick, solen. Fast allt började så här: ett samtal med en kompis handlade om nutidens fasor, Corona och Ciara. Deras innehåll är inte lika tjusigt som de vackra namnen. Corona, av latinska ordet för krona (huvudkrona, knappast en spänn!), är också beteckningen på solens yttersta atmosfär. 

Ciara, den pågående stormens namn, uttalas i många språk med k-ljud i början, i romanska (om alla är mig obekant) förmodligen med tj som i engelska chair, alltså ”tjara”. Av okänd anledning har tyskarna ett annat namn för stormen, Sabine, som lär betyda ”den som kommer från Sabina”, i sin tur en region i Italien mellan Rom och Neapel.

Lattjo, tänker man (så uttalas förresten laccio, italienska för snara, band), men även om Ciara – uttalat med k – låter italienskt för oss, så vill nog italienare (se ovan) säga ”tjara”. Det är för övrigt ont om ord på tjar- i det språket, alltså sådana som stavas "ciar-". De få man finner i ett vanligt lexikon har alla betydelsen av något pladdrigt, något som låter, bluffar och har sig. Ciarlatano, t ex, behöver inte förklaras. Uttala som tjar- i början och innebörden ger sig.

Snygga namn på farliga saker var det, och kompisen berättade om sin hjärtmedicin vars namn låter som en gubbe i Sopranos: Cordarone. Medicinen är nödvändig men har besvärliga biverkningar, sana som idag kallas ”sidoeffekter”. Ursprunget till detta är nog inte italienska.