Laccio, nämnt i går, kan också betyda ögla. Men vad sjutton, tänker man, är det kanske samma ord som ”lasso”? Jadå. Lasson liksom ”laccio” går tillbaka på latinets ”laqueus”.
Wikipedia förklarar ”lasso” så här: ”ett rep knutet i en snara, gjord för att snärja föremål på avstånd - framför allt boskap.”
Jag säger då det, även nätet är som gjort för att snärja saker på avstånd, en själv, t ex. Det är himla lätt att komma in i ett sökande som kanske har en början men ingen ände. Hör bara: Om lasson beskrivs som ett rep så gäller detsamma hjärtmedicinen, också nämnd i går, cordarone.
Italienska ”corda” betyder rep. Och (här ska tilläggas att undertecknad inte har på fötter direkt) beträffande ändelsen -one, så betecknar den motsatsen till diminutiv** som heter augmentativ och är ett ”förstoringsord". När ”corda”, rep, får -one på slutet (och man stoppar in ett binde-r mellan vokalerna) kommer ordet att betyda ”stort rep”.
Så kan man gräva ner sig på mer eller mindre seriösa vis.
Nu till något annat som har med ”band” och ”bundenhet” att göra. Med dessa ord beskrivs ofta känslor de nordiska länderna har för varandra. Historien och geografin binder ihop oss och i den högkulturellaste av tider röstar länderna ofta på varann i Melodifestivalen.
Men hur tjusigt är det egentligen? Fredrik Skavlan berättade (i radio) om hur det är att vara norrman i Sverige. De friheter svenskar tar sig för att skämta om norrmän och Norge är gränslösa, ansåg han. Man härmar norska – d v s det man tror är norska – och tjatar om saker som: Nåå, var har du lusekoften din? Ska du ikke ta på dej lusekoften? Det här får ange tonen beträffande morgondagens (och kanske flera) inlägg om språkmarodörer av diverse slag.
* Gammal plural
** (ett s k förminskningsord, t ex engelska booklet, liten bok, svenska sjalett, liten sjal)
