Min mor brukade ofta tralla på klämmiga (eller sorgliga) låtar. En av dem var Fiolen min, komponerad av Jon-Erik Öst (1885-1968), med text av Tord Wetterberg (1912-1986) som även var körledare för Postflickorna. Det är just de som sjunger på den första (?) inspelningen av låten, 1953. Hör så vackert: https://www.youtube.com/watch?v=Gw6Y8-Z42Wo=
Nu är det dock slut på gammal musikfolkloristik, nu blir det bokstäver och ord igen.
Något besynnerligt inträffade när jag läste lokalblaskan min. Nu skojade jag lite, för så brukar jag inte tala. Eller skriva. Men det gjorde en krönikör som skrev om en handkirurg som i sin tur skrivit en bok, Handen i den mediala världen: ”Han (författaren) menar att nävarna våra vantrivs i den digitala kulturen.”
På samma sida fanns en notis om Petra Mede som ger ut sin självbiografi. ”Nu är boken min snart här!” utbrister hon.
Det här får en naturligtvis att sjunka ner i penséer. Vadan dessa efterställda possessiva pronomen? Tja, vad vet man. I nutida öron låter de lite ålderdomliga eller möjligen dialektala. Norskan har denna ordföljd i talspråk och där heter det, t ex, ”huset mitt”.
Det senare vet man om man tänker efter, men jag hittade även en text med titeln Bestämdhet i de nordiska språken i dialektgeografiskt perspektiv av Harry Perridon (avdelningen för skandinavistik, Amsterdams universitet), där fenomenet togs upp. Det är glädjande att sådan forskning ännu finns!
Och allt detta kommer sig av att en flådig gammal melodislinga tog sig in i – eller bröt sig ut ur – hjärnans minnesarkiv.
