Den som läste gårdagens inlägg kanske finner bloggaren oartig, skrev jag. Men bakom kärvheten inför tomma fraser ligger en erfarenhet som satt spår. I ungdomen arbetade jag i pressbyråkiosker. Efter några års småtrivsamt jobb – stå i kiosk kan vara riktigt kul – blev vi expediter föremål för ett visst intresse som nog varit ovanligt i branschen dessförinnan.
Nu uppmanades vi ge säljförslag till kunderna. Något slags inspektörer skickades runt i kiosker för att ”undervisa” oss i det nya beteendet. Förutom enkla saker som ”i dag är det bra pris på den här chokladen” skulle vi anknyta till något aktuellt: ”Ska det inte även vara en påse chips till kvällens fotbollsmatch i tv?”
Jag och kollegerna hade tidigare skött jobbet som man gjort sedan urminnes tider. En kund bad om en vara, vi tog fram den. Kunden betalade och vi utbytte de artigheter situationen krävde.
För undertecknad var det omöjligt att pressa fram de här onaturliga förslagen, men jag blev inte avskedad trots att inspektören vid några tillfällen stod bakom ett draperi för att kolla om vi yttrade de föreslagna töntigheterna. Det fanns dock en sak som var värre än att få sparken. Vi skulle själva skriva upp hur många gånger försäljningsknepen gick hem: en markering för varje förslag och en som visade om kunden nappat.
Den kiosk som (på varje ort) visade bästa resultat kunde vinna en Mallorcaresa (stort av attan på den tiden). Övriga priser var kaffepaket. Märkligt nog litade man på våra noteringar. Men vi var ärliga och eventuellt var det mitt fel att vi inte kom till Mallorca.
Detta skedde för ca femtio år sedan. Det plötsliga (i min värld) inflytandet från det stora landet i väster vad gäller kommersiella vär(l)den är inte ett minne blott i dag. Det utgör den värld vi bor i och som folk anser vara den enda raka.
