Det är trist när folk skriver långt och ännu tristare när det är man själv. Så här kommer en kortis om svensksvenska uttryck som håller på att blandas ihop, ett fenomen som likt mycket annat blir vanligare och vanligare.
⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡⚡
Men här avbryter jag genast mig själv. Det exempel jag tänkt skriva om som ”modernt påfund” alternativt ”fel” fanns i ordböcker långt bakåt i tiden.
Det var alltså jag själv som hade mest fel. Och om det här ska vara en realistisk – för att inte säga naturalistisk – språkblogg, måste tyvärr även sådant redovisas. Fan också.
Passar på att travestera den franske författaren Emile Zola (som egentligen skrev om ”ett konstverk): Den här bloggen är ett hörn av verkligheten sedd genom ett temperament.
*Travesti nr 2, här på en melodi från en annan tid och värld, Casinorevyns (1941-80)
