Hur går det till när man tillskanskar sig det ena och det andra?

Gårdagsinlägget handlade om det felstavade ”tillskanska”. Verbet "tillskansa sig" är reflexivt och måste alltså användas med speciella pronomen enligt följande: jag tillskansar mig, han tillskansar sig, vi tillskansar oss.

Ordet är en smula ovanligt och ber nästan om att bli felstavat och missuppfattat. Själv satt jag länge i villfarelsen att ”urskulda sig” hette ”urskuldra sig”. När ett ord känns obekant tar man något bekant eller liknande och stoppar dit till den dag man undrar vad fanken en ”skuldra” har med det hela att göra.

Folk får fel saker för sig, de tänker inte på det, är dyslektiska eller ger blanka sjutton i hur ord stavas. Är det många som skriver tillskanska", undrar förstås en undersökande sbråkmakare och letar på nätet.

 
Jo, nog går det att hitta ”tillskanska sig”. Förutom träffar från privatpersoner finns även ett antal från universitet, regeringen, Arbetslivsinstitutet och, nästan mest skrämmande, från diverse sidor som heter t ex glosor.eu (där man även får uttalet av tillskanska med talsyntes), Quizlet (med underrubrik Svenska-orden) och How to pronounce Swedish.

 
Ett svenskt universitet (och dess institution för svenska språket) beskriver hur studenterna ska tillägna sig ett visst sätt att skriva: "Akademiskt skrivande faller i stort sett alltid tillbaka på vad andra har skrivit i relation till den text man själv skriver, och då kan man inte bara tillskanska sig andras teorier, hypoteser och resultat utan måste redogöra för vilka personer de tillhör". 

Och en teknisk högskola, med gott renommé, vad jag vet, skriver (övergripande ämnet är arkitektur) att "studenterna ska tillskanska sig fördjupad kunskap i byggnadens olika element och delar". 

Det finns ytterligare universitet och utbildningar som önskar att studenterna tillskanskar sig ett och annat. Men i (den snart uttjatade) rättvisans namn måste sägas att det även tillskanskas i betydligt äldre texter än vår samtids.

 
SAOB, SAOL, SO och diverse andra ordböcker (liksom stavningskontrollen i Word) känns inte vid detta ord som antagligen blandats samman med ett f d cementgjuteri. Denna blandning är dock inte lika hållbar som man hoppas att rätt hopjoxad cement varit, är och blir.

Vi är inte framme vid det värsta än, det som ska leda bortom skärkötterier.

En del vill, hur underligt det än må låta, öka antalet tågstopp

Det finns tågstopp och det finns tågstopp. Här följer en (1) variant med tre exempel hämtade ur kommunstrategier, tidningar och tidtabeller:

Strängnäs har två tågstopp, ett centralt och ett i Läggesta, och det är ganska många tågstopp per invånare. Nyköping diskuterar också hur många tågstopp som ska finnas där. På samma sätt ser vi att ett tågstopp vid logistikparken, som kommer innehålla flera tusen arbetsplatser, inte är orimligt. Det jobbar vi för. 

Öka antalet tågstopp på linjen Alingsås – Stockholm. 

Linjen 520 buss (Riktning: Holmboda) har 22 stopp, avgår från Sollentuna Station och slutar Holmboda. 

Med de ovanstående stoppen avses egentligen ”hållplatser”, vilket i sin tur betyder ”ställen där tåg (bussar o dyl) stannar”. Detta ”stanna” heter ”stop” på engelska vilket i sin tur alltså plötsligt stoppar vårt stanna. Med den putslustiga formuleringen vill jag säga att man i dag allt oftare använder verbet ”stoppa” i stället för ”stanna”.

Förr i världen sa man ”hålla” för ”stanna” och därför säger vi ännu hållplats, ett ”ställe där tåget håller”. Ordet ”håller” var bloggens ämne 19 juli i år. 

Däremot betyder ”tågstopp” i dag vanligen något avsevärt tråkigare än hållplatser/stationer, nämligen att tågen står stilla och ingenstans kommer. För dessa stopp finns en massa skäl, bekanta för alla dem som åker tåg emellanåt. 

År av petigt och insnöat tänkande har givit insikter och jag säger som en kirurg som jobbat åt Försvarsmakten: 

Jag har lärt mig mycket som hade varit svårt att tillskanska sig på annat sätt.

Kirurgen själv ligger säkert inte bakom den stavningen, citatet var skrivet så i en av Försvarsmaktens rekryteringsannonser. Och detta skrivfel – tillskanska – ska leda vidare till en hel massa elände, visar det sig. Sbråkmakaren säger bara: Missa inte nästa avsnitt!

Flagga "för, med, ut, upp för" och kanske även "hit" och "dit"

Stelbent ända in i ryggmärgen har sbråkmakaren haft svårt med det bildliga uttrycket ”flagga för” i andra betydelser än ”flagga för mamma i dag när hon fyller år”. 

Förvirringen är stor för den som letar efter alla ”flagga” (verb, alltså) plus diverse prepositioner och adverb. Förutom den nyss nämnda med ”för” finns även ”flagga ut”, som även en icke båtvan tolkar som ett maritimt uttryck. (Eller vad vet jag, förresten?) 

Hur ramlar man in i alla dessa uttryck? Omgivningen undrar ibland och svaret är som vanligt: via radio, tv och skrivna publikationer. Häromdagen var det en privatperson i radio som flera gånger sa ”jag flaggar upp för”. Det som ”flaggades upp för” var olika äppelsorter.  Och visserligen får privatpersoner säga vad de vill när jag är domaren, men nog fick man roliga bilder i sin lilla hjärna av alla äpplen det flaggades upp för. För att föregripa missförstånd: det är klart att man förstår, men varifrån kommer plötsligt upp-et? Nu när man ändå lärt sig stå ut med att folk flaggar ”för” äpplen? "Flagga med (med är betonat) äpplen" är dock ett tips till språkliga förnyare.

På en rastplats i Göteborg hade någon inte flaggat upp, men väl ner.

Och då avses vifta med äpplena på ett semaforiskt vis. Betydelsen? undrar någon. Äsch, det kan man hitta på själv, som numera är brukligt. 

"En flagga med äpplen" (äpplen betonat) är en annan sak. Som man sällan ser.

Många sitter inne med den rätta bildningen, jojo!

Vad ”allmänbildning” är kan diskuteras. Liksom den litterära kanon folk (jag också då och då) hoar om. De flesta vill att nästa generation ska läsa samma böcker som de själva eftersom de blivit så kloka av det. (Givetvis är jag ironisk. Det känns dumt att påpeka, men missförstånd uppstår så lätt, så lätt.) 

Med detta klargjort måste ändå sägas ut högt och ljudligt att jag hoppade högt när en radiojournalist kallade sitt intervjuoffer (inte bara en gång av misstag utan flera) professor emerita, med betoning på i-et.

Det här är ännu en vanlig akademisk titel. Professor emeritus för en man, professor emerita för en kvinna. Den som letar efter något skrivet om titeln finner, som så ofta, en text från Institutet för de inhemska språken (Helsingfors). Det verkar (som nämnts flera gånger) som om finlandssvenskar värnar sin svenska mer än Sverigesvenskar sin. Så här skriver Mikael Reuter:

Två ord som ofta (kanske främst i Finland?) uttalas med felaktig betoning är emeritus och prostata. Orsaken är uppenbarligen att många främmande ord i svenskan uttalas med tryck på nästsista stavelsen (penultima), och följaktligen lägger många trycket på i i emeritus och det första a i prostata. Det korrekta är emellertid här betoning på stavelsen före den nästsista (antepenultima), alltså eme´ritus och pros´tata.
Den som vill ha hjälp med uttal kan för vanliga svenska ord i första hand ty sig till Svenska Akademiens ordlista.

Att människor i allmänhet uttalar dessa ord på annat sätt är inte konstigt, men nog bör väl journalister och/eller andra akademiskt utbildade känna till uttalet? Det är själva vitsen med utbildning och bildning att man lärt sig sånt.

Men här sitter väl som vanligt en annan och är sträng, enögd och dum. (De två sista är inte ens ironiska, här finns självkännedom!)

När man inte bara vill ägna sig åt munväder

Inför valet hör och ser man en uppsjö av stejtments (kan även stavas ”påståenden” eller ”utsagor”, m m). I en tidningsintervju (eller – interjuv, som interjuvarna själva säger ibland) yttrar en politiker sitt kraftfulla ”Vill du stanna här och bo här och bli medborgare, då ska du lära dig svenska. Sedan är det många som lär sig detta ändå i dag. Men det är en tydlig markering av språkets betydelse”.

 
Så rätt politikern har. Språkets betydelse kan inte överskattas, det har denna blogg ibland berört. Det senaste var ett skämt, förstås, det handlar ju inte om annat här. (Fast så himla roligt var det inte, vid närmare eftertanke.)

Att lära sig ett språk är ingen barnlek. Eller förresten, det är väl tvärtom precis vad det är: barn har vanligen inte så stora problem med saken. Är man vuxen blir det en annan femma. 

I trettioårsåldern vistades jag ett par år i ett land vars språk jag lärde mig skapligt. Egentligen gjorde jag inte mycket annat på dagarna. Nu är det väl möjligt att man är en slö och trög typ, men som jag minns det tog det inemot ett år (hade förkunskaper, men det var det lilla) innan det gick att tala om lite mer komplicerade saker än hur dagens väder var, huruvida man ville ha kaffe med socker eller ej och varifrån man kom.

Det kräver en rejäl ansträngning och anspänning att som vuxen lära sig ett språk – och ändå låg det jag hade att göra med rätt nära svenska. 

Hur som helst: vad som har en väldigt stor betydelse är hur invånarna i landet ifråga hanterar sitt modersmål. Ju tydligare regler de har för det, desto lättare är det för en utlänning att kunna språka om mer än kaffe och solsken. Det kan givetvis vara olika från år till år, 2018 har det varit rätt mycket vädersnack oavsett varifrån man kommer.

Inga palmer, inga berg, inga meloner eller paraplydrinkar

🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🌄😎

Och nu blir det ännu fler symboler att tolka. Det verkar vara semester på gång. Dock inte riktigt den typ av sol-, bad- och drinkresa det tycks som om sbråkbråkmakaren ska ut på, symbolerna för grått - eller i alla fall ostadigt -  väder, regn och rusk var svåra att hitta.

I vilket fall som helst får bloggen stanna hemma. I bästa fall är den åter 26 augusti med nya friska tag. D v s samma gamla gnäll och gnöl som vanligt!

Vem HÄNGER med vem och vem hänger MED vem, man undrar

Nu fortsätter den språkapokalyps (1-5) som frammanades nyligen i bloggen. Nu dock med ett lite lättsammare tonfall. De flesta vill ju bli roade och här är man inte sen att ge folk det folk vill ha. T ex vill de ha allt slags tidsfördriv. De vill alltså fördriva tiden så att den går fortare och försvinner. Just det är anledningen till att tidsfördriv inte är undertecknads favoritsyssla. Lär man barn att ”det är bra att ha tråkigt” så måste man föregå med gott exempel! F ö är det inte per definition tråkigt att INTE fördriva tiden.

Men åter, som sagt, till röstkloningen. Förutom att få rösten att låta exakt som den person man vill kopiera måste också denna kopia hantera mängder av skitsaker. D v s lösryckt ur större sammanhang kan betoningsfrågan låta som en skitsak men få konsekvenser för förståelsen. Ta rubriken (ur verkliga livet): ”Löfven på lyxbröllop – hänger med USA:s elit”.

Av erfarenhet vet jag att det inte är klart för alla att betoningen ska ligga på ”hänger” (detta har skrivits om tidigare, jaja). Det kan bero på att detta "hänger" (umgås) inte ingår i deras språkbruk. Det är sånt man hoppas att klonerna klarar den dag det är dags: förstå innehållet så pass att de vet om någon hänger med eller hänger med någon.

Det är förresten inte bara Löfven som hänger, i radion berättades nyligen om hur Lady Gaga hängde med påven. Då sa (den ännu mänskliga) radiorösten att sångerskan hängde med påven. Det är man ändå tacksam för, även om man inte gillar det nya hängandet, för hade hon hängt med påven hade det kunnat bli hallabalaj i medievärlden.

🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏

(Tolkning av symbolerna: först är det påven i bön, sen Lady Gaga, sen påven osv)

Den som skrivit valaffischen borde ha kuggats!

Skolan, ni vet, den är viktig, säger de flesta politiska partier. Inför valet är det väl mest L som talar om detta. Lattjo då, kan man tycka, att de själva har en valaffisch med texten ”Kugga eller plugga. Framtiden börjar i klassrummet”.

Till affischmakarna vill jag säga att "kugga" inte finns i den betydelse de tror. Bara att slå upp SAOL som skriver att ordet betyder ”underkänna i examen el dyl”. Den andra innebörden är ”gripa in med kuggar i hjul”, som i sin tur kan användas bildligt i betydelsen ”gå väl ihop” vilket väl är motsatsen till den innebörd L använder sig av. ”Man” kuggar någon, d v s denne ”man” är examinator (och kan vara kvinna är bäst att tillägga i det här j-a landet som märker ord på annat vis än undertecknad). En student kuggar inte, den kuggas, blir underkänd, missar tentan. SAOB har ”underkänna (ngn) i examen”, Svenskt språkbruk anger likaså verbet som transitivt, ”kugga någon”, alltså med ett objekt som är ”utsatt för handlingen”. Man kan även använda passiv form: eleven kuggas.  

Grammatik vore bra att lära sig i Liberalernas skola, även om det inte är direkt livsavgörande. Men om man fått lära sig att grammatiska begrepp existerar kan man slå upp dem senare i livet vid behov. Vad skolbarn i Sverige bör manglas i är svenska, språket är grunden för alla andra ämnen. Helst ska man behärska det innan man skriver valaffischer om skolan.

Lite sent för Liberalernas ideologer, men välment

Att avskaffa människan utan att hon lägger märke till det 5

Lyckas man klona röster (gårdagens inlägg) så att det låter bra lovar jag att den dagen yttra ett stort antal mea culpa, lika stor mängd mittåt samt göra samma kvantitet pudlar.

! Wikipedias beskrivning av ordet talsyntes nämns svårigheten att ”hantera språkets prosodi, det vill säga tempo, betoning och satsmelodi”. Problemet exemplifieras med hjälp av att man föreslås betona orden olika i en vanlig sats. De flesta av oss har skojat med detta som barn. Man kommer på – eller rättare sagt: någon hjälper en att upptäcka – hur en enkel mening förändras beroende på vilket ord som betonas. Ta t ex ”han cyklade hem i går kväll”. Man får då minst fem olika innebörder i samma mening. Betonar man ”han” meddelar man att det inte var ”hon” (som man kanske också just talat om) som cyklade. Dessutom cyklade han – d v s tog inte bilen som han först tänkt. Etc. Etc. Etc.

Allt som skrivs har en stil präglad av författaren. Någon kan få för sig att skriva en mening som ”Stina hämtade Kalle utanför bion”. Säg nu att det var Stina och inte Rosmarie han hämtade. Läs meningen högt med det i skallen. Eller var det Kalle som hämtades av Stina? Läs nu meningen med den innebörden och lägg märke till det finliriga i uttalet.

En god uppläsare gör att man fattar vem som hämtar vem. Det kan tyckas kryckigt att skriva en sån mening och avse den första innebörden, men detta kallas konstnärlig frihet och kan vara ett stilistiskt knep.

Få en maskin att förstå hur den ska läsa mänskligt frambragt text: tillåt mig tvivla!
Och nu ber jag om ursäkt för att jag gör våld på egna principer, men det känns på sin plats att skriva ett litet skämtscenario på engelska:

Sbråkmakaren: HAL, do you read me?
HAL: I am sorry, Sbråkmakaren, I can’t do that.

(Man måste ha sett filmen ”År 2001 – ett rymdäventyr” för att förstå något av skämtet, förlåt även för det.)

Att avskaffa människan utan att det märks så himla mycket 4

Allt var inte bättre förr, bara det mesta. Människorna hade tid för eftertanke, vilket var bra. Nu hör/läser folk nåt och presenterar det för sin omgivning som en sanning (jodå, jag känner mig träffad av mina egna ord!).

Nyligen var det en snutt på radion om röstkloning. Sedan länge finns den datorgenererade rösten, talsyntes, men detta är något annat. 

Ett företag i litteraturkrängarbranschen jobbar på att kunna klona röster eftersom folk vill ha sina ljudböcker inlästa av favoriterna (som vanligen är skådespelare). Eftersom var och en av dessa skådisar inte kan läsa in allt som ljudbokskonsumenterna önskar sig så klonar man helt enkelt Johan Rabaeus och Helena Brodins röster. Bland andras. Sen kan dessa så småningom tidigare verksamma uppläsare sitta och rulla tummarna medan klonmaskinen tar sig an världslitteraturen. 

Det pågår en förstörelse av språket i sig: folk kan inte skriva, ej heller proffsskribenter. Man undrar också om folk kan läsa. Kunde de det skulle fler vara arga och en annan slippa sitta här och ta hand om hela klabbet.

 
Det språk som blir kvar ska klonade röster läras att läsa. Det blir korvstoppning för de pratapparaterna får man förmoda, ty det är inte gjort på en kvart att programmera in allt en människa kan tänkas säga och skriva. För att inte tala om alla människor. 

Återväxten av bra uppläsare kommer att avstanna och antalet klonade röster kommer att vara lika stort i evighet amen. Man kan förstås hitta på nya röster, men de tillhör då inte några speciella människor. 

Å andra sidan specialsys – på grund av allt detta – den språkdräkt människan i framtiden kommer att använda. Och dessutom är förstås också människan själv klonbar.

Den dan blir det bara att ta ledigt från själva människovarandet och flytta in bland ettor och nollor.

Att avskaffa människan utan att hon direkt märker det 3

Maskinerna som nämndes i går skapade människan till sin avbild. Den meningen går att uttyda på två sätt: ”Maskinerna skapade henne till sin avbild” eller ”hon skapade maskinerna till sin avbild”. I första meningen är maskinerna subjekt (människan objekt). I andra är människan subjekt (objektet går att gissa). Och det är ungefär där vi är i dag (nu pratade jag nog översatt engelska, förr hade man antagligen sagt ”och i den situationen befinner vi oss nu”). Det kan som bekant sedan länge diskuteras vem som styr vem när det gäller maskinparken.

Just allt avbildande, kopierande, är riktigt rysligt. Det jobbas utav fanken på att få maskiner att utföra mänskligt arbete. De ska kopiera oss. Minns jag rätt började det med maskinrobotar som skulle ”befria oss” från tråkigt* och hårt* arbete. Nu ska vi befrias från det mesta: maskiner ska vårda äldre, vara passopper i hemmen, sexpartner och - ja, här ser man inget slut på sysslorna.

Och vi i vår tur jobbar hårt på att avhända oss det vi brukat kalla mänskligt och går maskinerna till mötes med raska steg. Det är så pass att man vill kalla en sammansmältning människa-maskin nära förestående.

Det kanske inte gör något, det vet vi ju inte. Den dagen som våra färdigheter, sinnen och hjärnor flutit ihop är vi ju ett! Och då slutar sbråkmakaren att gnälla i en blogg och kan ägna sig åt att tralla ”livet är stenkul, tro på mej jag är tjej!”

(Den som först trallade på den var Gunwer Bergkvist i början av 1960-talet.)


* Vem som nu bedömer hur "arbete" ska vara: personligen har jag inget emot monotona sysslor, en del har sådan läggning. Det finns även de som gillar hårt arbete. Talar förstås om den rika delen av världen...

Att avskaffa människan utan att hon i förstone märker det 2

En längre tid har det stått klart att människan inte är nöjd med sig som hon är. Ändå har hon kämpat på länge med en massa konster: måla, springa, skriva, räkna, göra musik – ja, det finns ingen hejd på allt hon kan skapa. Men räcker det? Nej. För nu ska det raseras. Sen ska det kopieras – men inte av henne själv, utan en maskin som hon fått till i all sin skaparglädje.

Richard Swartz (igår i DN) sa att ”skriften är vårt mest komplexa och sofistikerade uttrycksmedel”. Det måste INTE innebära  att man INTE beundrar annat som folk gör. Det viktiga är  orden ”komplext” och ”sofistikerat”.
Det går naturligtvis att säga att fotboll kan vara sofistikerad och komplex, men den är däremot inte lika tydlig som kommunikationsmedel. Detta gäller dock skriften och ordet, om man använder dem till att beskriva och tala om fotboll. Och allt möjligt.
Låt oss lämna denna sport, den kan knappast göras rättvisa av undertecknad.

 
Däremot är det svårt att fatta varför så mycket allt-möjligt tillåts ta plats och utvecklas medan skrift och tal avvecklas. Inte många kan skriva läsligt för hand (jag, t ex) längre. Tekniken har vant oss av med den konst som skolbarn för inte så länge sen tränades i rejält. Somliga lyckades bra, andra inte. Nu är övande i väl- och rättskrivning något som inte står högt i kurs. Det är svårt att förstå hur man kan nonchalera den färdigheten.

Jag har haft släktingar som inte varit några ljus i skolan men haft förbluffande vackra handstilar. De gick i skolan när välskrivning var ett ämne som inte slarvades bort. Tvärtom var det med ett par riktiga smartskallar vilkas handstilar liknade egentolkade varianter av runskriftens spretiga tecken. 

När man ser gamla dagböcker, annaler, kassaböcker o s v från flydda dagar måste man beundra den möda som lagts ner på det många nutidsmänniskor kallar onödigt.

 
Fler moraldrapor att vänta.

 ᚦᛖᛏ ᛗᛖᛊᛏᚨ ᛇᛉ ᛊᚴᛁᛏ ᚦᛖᛏ ᛗᛖᛊᛏᚨ ᛇᛉ ᛊᚴᛁᛏ ᚦᛖᛏ ᛗᛖᛊᛏᚨ ᛇᛉ ᛊᚴᛁᛏ ᚦᛖᛏ ᛗᛖᛊᛏᚨ ᛇᛉ ᛊᚴᛁᛏ ᚦᛖᛏ ᛗᛖᛊᛏᚨ 

Att avskaffa människan utan att hon märker det 1

Om ordens allvar skriver författaren Richard Swartz i dagens DN. Där motsäger han bl a den gamla ”sanningen” att ”en bild säger mer än tusen ord” och fortsätter en bit in i texten: ”Skriften är vårt mest komplexa och sofistikerade uttrycksmedel och kan sägas motsvara ett högre stadium i mänsklighetens historia än bilden.

Det kan hända detta retar en del, men i så fall är det deras eget fel! (Även den meningen är ett citat, en smula omgjort - tror det är minst andra gången Edvard Persson dyker upp i bloggen.)

 
Och evangelisten Johannes börjar sin historia med ”I begynnelsen var Ordet". Det hjälper förstås inte heller de klentrogna. Läser dessa nya bibelöversättningen blir de inte mer övertygade för där har man mesat till samma bibelställe och skriver ”i begynnelsen fanns Ordet”. 

Bibelöversättningen från 1917, lajkad av konungen, skriver vidare att ”Ordet vart* kött och tog sin boning ibland oss”. Där klämmer Bibel 2000 i med att ”Ordet blev människa och bodde bland oss”.
Nu har jag inte äldre bibelöversättningar att jämföra med, men antagligen håller det på så här ända sen Gustav Vasas bibel, nämligen att Ordet, sanna mina ord, håller på att gå rakt motsatt väg. Det håller på att sluta vara kött och bli mera höliknande**. 

Detta var bara inledning till fortsättningen

* 1917 kunde man säga så, "vart" betydde "blev". Moderna språkmänniskor hävdar ofta att om "man sagt så 1878" (m fl årtal), så det är bara att använda "jag vart glad".  Men var beredd på att korrigeras. 

** "Allt kött är hö"är en förgänglighetsbild. Som höet (moderna översättningar "gräs") växer allt levande upp och vissnar sen. Frasen förekommer i "En vänlig grönskas rika dräkt" (psalm 476 i psalmboken från 1937) Just den här sommaren skulle man kunna spinna vidare på ämnet gräs och hö, men antagligen har det gjorts tillräckligt.

Någon eller några dagars uppehåll

tänker nu sbråkmakaren ta. Det gäller att komma ut lite i verkligheten och höra hur folk talar och skriver, inte bara sitta i hemmets vrå och fräsa vid radio- och tv-apparater samt tidningar i olika former.

Och här under klichéernas kliché som denna sommar inte framkallar exakt samma känslor som den brukar:

Hålla på och skriva sånt här är bara så jag!

Ibland undrar jag hur många som blundar med öronen. Det sägs en massa underligheter och ofta när jag drar dem för jämnåriga kan de säga: "Näe, sånt där har jag aldrig hört".

 Här står jag ofta i min kammare, slår mig för pannan och frågar dem: Är du hörselskadad din gamla åldring?

Ja, det kan de faktiskt vara, vi som utsätts för åldringsbrott (se i går) är ju lite i farozonen för både det ena och andra. 

Men ändå. 

De måste ju ha hört folk utbrista fånigheter som: ”Det är så jag!” På svenska kan man säga ”det är typiskt mig”. På modern amerikanska säger man ”this is so me!”.

👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴👵👴

Tack och lov, eller till lyckan, som tysken säger (zum Glück) och därmed menar nåt annat än danskarna när de i sin tur säger "til lykke", finns det åldringar som ser och hör sånt här. En av dessa skickade följande citat ur en tidning (av det mer icke-seriösa slaget, visserligen…):

”Det var inte bara vi som var besatta av Spice girls under 90-talet, även en viss Blake Lively. I helgen fick hon sin barndomsdröm uppfylld och vi kan så relatera till hennes reaktion.” 

Det skulle kännas mycket bättre om det var fler som kunde så relatera till min situation och reaktion.

Blogginlägg man kan kalla modus åldring

För många år sedan när engelskan var ny i svenskan hade en kollega snappat upp att det fanns något nytt på jobbet som kallades "meeting". Antagligen hade folk i hans närhet använt ordet om "möten" och mannen ifråga blev väl så till sig av denna nya slags möten att han talade om de "meetingmöten" han varit på. Under årens lopp har jag hört fler göra samma sak, de säger först något på engelska, eller någon slags direktöversättning, för att sen även upprepa ordet på svenska.

De senaste dagarna har det talats en del om åldringsbrott. Då är offret över 65 år. Med rätt många tänder i behåll och bara någon enstaka protes går det att konstatera att om man (d v s jag) blev bestulen på min plånka skulle jag vara utsatt för ett åldringsbrott. 

Till saken. Bland dessa åldringsbrott finns ett som kallas ”modus barnbarn”. Då påstår skurkarna att de vill något på uppdrag av gamlingarnas barnbarn. Men här blir det dags för oss åldringar att agera. 

Av engelskspråkiga kriminalserier får man lära sig att brottslingar har för sig något som snuten kallar MO.  Det står för modus operandi och om uttrycket skriver Wikipedia att det är en latinsk fras som (ungefär) betyder tillvägagångssätt. Modus barnbarn betyder då – ungefär – sätt barnbarn. 

Ska man använda det här uttrycket bör man nog säga "MO barnbarn" eller "modus operandi" barnbarn. Eller så gör man som en polis, citerad i en tidning: "Men det finns olika modus och tillvägagångssätt som bedragarna använder". 

Hängslen och livrem, kallar jag det. Eller dubbelbabbel.

Ständigt denna anpassning - kan man aldrig få slappna av?

Har man väl börjat med randanmärkningar (se i går) så är man fast. Här är en till.

Att komma från ett analogt liv gör en ganska ängslig beträffande nätet.
Det räckte fint med den gamla existensen: som barn hade man ett vad som skulle komma att heta kontaktnät som omfattade kvarteret. 

Nu sitter man och bor inne i en världsvid organism. Kravet på anpassning är oerhört. Uppkopplad måste man vara beredd på att få flera miljarder människors liv och händelser rakt i plytet. Minns en diskussion med ett par unga journalister (sent 80-tal, möjligen tidigt 90-tal). Den digitala revolutionen hade startat med en smäll och tabloidpressen var snabb att vaska fram ohyggligheter. 

"Måste vi verkligen få detaljer från en massmördares verksamhet i Ukraina?" undrade jag. Kommentaren var tänkt som ett exempel på allt som går att leta fram ur mänsklighetens alla vrår på hela klotet och under varje sekund. Ungdomarna stirrade på mig: ”Menar du att du inte vill veta vad som händer?”

Slaget var förlorat och jag var något som låg längst ner i en kökkenmödding.

 
Nu sitter jag och skriver ord som porrsurfare hamnar på bara för att vi talar olika språk. Det var inte min avsikt. Inte heller det faktum att det varje gång jag skriver ett i mitt tycke fasansfullt felaktigt ord (använt som exempel i bloggen!) gör att mängden av just detta ökar. Skulle nån vilja ”kolla på nätet” när denne känner sig osäker så ligger det där mer som ett tecken på att det ”visst går att säga så” eller "användas av andra". 

Det här resonemanget går att utöka till alla områden. Har man paranoida eller liknande läggningar mår man inte kanonbra.

Det som nu ligger och vänta på att hugga har inga likheter med allt man lärde sig se upp för i forna tiders djungler...

Sbråkmakaren expanderar, men är det en fjäder i hatten?

Och nu en randanmärkning. Det är ett ord man inte använder ofta. Synonyma är ”anmärkning i marginalen” eller ”anmärkning i förbigående” – den förra en kanonbra bild från den tid när ord skrevs på papper med marginaler.
Å andra sidan och vid närmare eftertanke är detta inte bara en liten anmärkning i en osynlig marginal, nej, det handlar om förändringen av hela vårt varseblivande (tänk på den en stund, Platon och Heisenberg och Foucault!)

 
Vad har jag lärt mig av att skriva denna slutna blogg vars läsare till antalet underskrider (med råge, vad det nu heter när man menar under-råge) det som följer botoxfillers- och sminkbloggare och andra med agendor som inte i mycket liknar undertecknads? 

Jo, att jag antagligen skriver en massa fula ord på andra språk. 

Det är nämligen så att det går att se hur många som tittat på bloggen. Det är allt. Sällan överskrider antalet 125 000. Jag skämtar, det är kul att komma upp i tvåsiffriga tal. Det går också att se vilka ”trafikkällor” tittarna/läsarna använt sig av. Dessa ”källor” heter ”google.se” och ”google.com” med antingen ”http” eller ”https” framför. Några gånger har en helt annan sådan ”källa” angivits och den har en del av det engelska ordet för kamera i namnet. På den tryckte jag, min jubelidiot, och fram hoppade en mosaik av kvinnliga könsdelar. Raskt tryckte jag bort den, men faktum lämnar mig ingen ro. 

Vill alltså be om ursäkt för eventuella snuskigheter jag skriver på serbiska, flamländska, spanska, franska, danska ja, ta vilket språk som helst med samma bokstäver. För då – jag kan inte tolka det på annat vis – går siffrorna för bloggvyer upp. Just nu verkar jag ha skrivit något som är poppis sökord på ryska, där har jag många träffar. Det gäller även Frankrike, Chile och Nederländerna.

 
Kanske fattar jag allt helt fel, men just pornografi tycks vid sidan om vapen och knark vara gångbara varor för den varelse som kallas människa. 

Just nu räcker inte hjärnan till för att processa allt detta. Men skriver jag "processa" i stället för "bearbeta" så kan det hända att jag håller på att transformeras (omskapas) till nåt annat.

Våga vara vågad och använda använda!

Gårdagens litania slutade med det lite väl ofta använda ”säkerställa”. Ett annat ord som stört mig sedan det dök upp i samtidens spridda managementska (på engelska kallat corporate bullshit) är ”efterfråga”. Man kan se exempel som ”barnen efterfrågar sagor vid måltiden”. Det var inte länge sen folk på sitt simpla vis bara ”frågade efter” eller ”bad om” saker. Den här tendensen – vid sidan om att kapa så mycket amerikanska som bara går – har pågått en tid: även barn talar som byråkrater i vardande.

Ytterligare ett liknande ord som fått för stor uppmärksamhet är ”applicera”. Och då avses inte det man gör med lim, nagellack och salvor, utan det applicerar som betyder ”tillämpar”: I en filosofisk tidskrift hittar jag ”man kan konstruera modeller som man sedan går ut och applicerar på verkligheten”. 

 
Vi säger att sbråkmakaren är på sitt generösa humör och går med på att folk applicerar sina modeller och annat hej vilt. Men när en representant för en stor intresseorganisation säger: ”Det beror på hur det här applicerar på vår verksamhet”. Då blir det svårt.

Menar sagespersonen ”Det beror på hur det här tillämpas i vår verksamhet”? Eller menar hon: "Det beror på om det här är tillämpbart i vår verksamhet"? Ordet kommer säkert från engelska apply, gissningen kan inte ses som djärv. Slår man upp det finner man många svenska ord att nyttja i stället. Förutom "tillämpa", kan man bl a använda – just det! – ”använda”. 

Ta gärna denna enkla modell, gå ut och använd den i verkligheten!

Där mycken vishet är, där är också mycken grämelse, lita på det!

Så där ja, nu är man återhämtad från gårdagens självkritiska utbrott. Men man blir inte precis säkrare av att dyka ner i språkets undervegetation – som om det funnes något annat, förresten? Att försöka förstå vad folk gör med språket och tvärtom – ja, det skapar filosofiskt grubbel och trubbel.

Säkrare och skarpare blir man alltså inte av språkharvandet. Men det står redan i bibeln (och detta används för minst andra gången i bloggen): "Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga". (Predikaren 1:18)

Det där bibelcitatet är knepigt att ta till. Även om man bara vill använda det som förstärkning när man suckar över världens ordning hamnar man mot sin vilja i de riktigt visas klubb. Får fundera på att gå med i Mensa, den förening som välkomnar medlemmar bara de har över 135 i IQ. Men det passar inte den som vill förhålla sig ödmjuk inför världsordningen som den ser ut, så just i dag blir det bara kaffe med A.

 
Det är inte så bara, förresten, utan ett bra alternativ till Mensa, A är vis på ett sätt som går att begripa. Inte heller talar hon så konstigt som omvärlden har för vana. 

Och på tal om att begripa: I ett radioprogram i morse sa sig en dam ur folkdjupet ha tröttnat på ordet ”säkerställa” som används i parti och minut. Kan man inte bara säga att man ska ”se till” vad-det-nu-är man ska utföra eller ta hänsyn till, tyckte damen.

Sbråkmakaren jublar: ”säg inte ’säkerställa’, säg ’se till’, det är tidernas synonym!”

Rättarting, räfst och rättning i ledet såväl som i texter

När man är sin egen mall och sitt eget rättesnöre händer det att man åker på pumpen.
Tvärsäkerheten firade triumfer en stund. I tidningen stod att en person ”anträffats död”.
Under en tidsrymd om ca två minuter skrev jag egna regler i skallen för vad det SKA heta och varför:

 
Någon som ”anträffas” är inte död. Om denne någon varit borta, man har sökt och hittar personen, då "anträffas" den, och är vid liv. Däremot om någon ”påträffas” död, ja, då är den verkligen död. 

Ungefär så lät de på egen hand hoptråcklade regler som – det hör man ju! – inte tål djupare prövning.

 
Tack och lov tror jag inte alltid på mig själv. Den gamla Svensk handordbok (upplagan från 1988) har under uppslagsordet ”anträffa” exemplet ”den försvunne anträffades död”. Hoppsan.

Detsamma har tidigare hänt med ordet ”populism” som hemsökte mig under lång tid. Det verkade innebära "något som var mycket lättfattligt och populärt". Detta något var i själva verket så till den grad lättfattligt att det innebar skräp: skvaller, kändis- och sexjox, avklädda tjejer (sånt som mindre nogräknade medier lever på). Allt i den vägen – när det skamlöst används för att locka tittare/läsare – kallade jag populism. 

Tycker fortfarande att ordet är som gjutet när det gäller braskande excesser: Populistisk skit.

Det är svårt att finna ordet före 1986 då det (i SAOL nr 11) beskrivs som ”rörelse som bygger på utbredd politisk missnöjesopinion utan helhetsprogram”.

Det här är inte bra för karriären som sbråkmakare.   ✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔✔                         

Nu är förstås inte public service här och kan försvara sig

Radioprogrammet Sommar har ändrat karaktär, skrev jag i förrgår. Det tycks inbyggt i samhället, låt oss kalla det ”konsumtionsvärlden”, att inget lämnas i fred. Allt ska ”förbättras”, även sådant som år ut och år in varit succéer. 

Det här skedde för tiotalet år sen med äldre tv-program som ”Allsång på Skansen” och ”Bingo-Lotto”. Trots höga tittarsiffror pillades de här två sönder, samt ändrades sändningstider som passat dem som utgjort en stor och trogen publik.

Tänk om det ändå nån gång gick in i huvudet på alla ”nya kvastar” att de inte MÅSTE sopa bort vad som vår tid kallar "vinnande koncept". Nu kan det verka som om just de här programmen lyckats -  fast man förändrat det som var grundidén. Allsången är nu mera en angelägenhet för tonåringar och tvångsinfantiliserade äldre - den publik man lyckats slimma till så att den gillar ”allt”. De äldre entusiasterna är väl snart avdöda. (Visst är det ett kraftfullt ord! Kan något vara dödare än dött?)

I radion har man pajat ”Sommar” och åt samma håll har Ring P1 gått. Det har likaså blivit en orgie i den moderna tidens public-service-pk-ism och de som ringer in kan inte säga ”folkvagn” utan att programledaren tillägger "det finns fler bilmärken”. 

Man får inte reta sig på rallyförare eller arborister då de inte ”är där och kan försvara sig”. 

Public service har i stället för sin forna pålitligt gedigna roll blivit en uppfostrare vars kommentarer gör att lyssnare känner sig dummare än tåget. 

Det måste påpekas att det också finns fler kommunikationssätt än tåg.