Maskinerna som nämndes i går skapade människan till sin avbild. Den meningen går att uttyda på två sätt: ”Maskinerna skapade henne till sin avbild” eller ”hon skapade maskinerna till sin avbild”. I första meningen är maskinerna subjekt (människan objekt). I andra är människan subjekt (objektet går att gissa). Och det är ungefär där vi är i dag (nu pratade jag nog översatt engelska, förr hade man antagligen sagt ”och i den situationen befinner vi oss nu”). Det kan som bekant sedan länge diskuteras vem som styr vem när det gäller maskinparken.
Just allt avbildande, kopierande, är riktigt rysligt. Det jobbas utav fanken på att få maskiner att utföra mänskligt arbete. De ska kopiera oss. Minns jag rätt började det med maskinrobotar som skulle ”befria oss” från tråkigt* och hårt* arbete. Nu ska vi befrias från det mesta: maskiner ska vårda äldre, vara passopper i hemmen, sexpartner och - ja, här ser man inget slut på sysslorna.
Och vi i vår tur jobbar hårt på att avhända oss det vi brukat kalla mänskligt och går maskinerna till mötes med raska steg. Det är så pass att man vill kalla en sammansmältning människa-maskin nära förestående.
Det kanske inte gör något, det vet vi ju inte. Den dagen som våra färdigheter, sinnen och hjärnor flutit ihop är vi ju ett! Och då slutar sbråkmakaren att gnälla i en blogg och kan ägna sig åt att tralla ”livet är stenkul, tro på mej jag är tjej!”
(Den som först trallade på den var Gunwer Bergkvist i början av 1960-talet.)
* Vem som nu bedömer hur "arbete" ska vara: personligen har jag inget emot monotona sysslor, en del har sådan läggning. Det finns även de som gillar hårt arbete. Talar förstås om den rika delen av världen...
