Att komma från ett analogt liv gör en ganska ängslig beträffande nätet.
Det räckte fint med den gamla existensen: som barn hade man ett vad som skulle komma att heta kontaktnät som omfattade kvarteret.
Nu sitter man och bor inne i en världsvid organism. Kravet på anpassning är oerhört. Uppkopplad måste man vara beredd på att få flera miljarder människors liv och händelser rakt i plytet. Minns en diskussion med ett par unga journalister (sent 80-tal, möjligen tidigt 90-tal). Den digitala revolutionen hade startat med en smäll och tabloidpressen var snabb att vaska fram ohyggligheter.
"Måste vi verkligen få detaljer från en massmördares verksamhet i Ukraina?" undrade jag. Kommentaren var tänkt som ett exempel på allt som går att leta fram ur mänsklighetens alla vrår på hela klotet och under varje sekund. Ungdomarna stirrade på mig: ”Menar du att du inte vill veta vad som händer?”
Slaget var förlorat och jag var något som låg längst ner i en kökkenmödding.
Nu sitter jag och skriver ord som porrsurfare hamnar på bara för att vi talar olika språk. Det var inte min avsikt. Inte heller det faktum att det varje gång jag skriver ett i mitt tycke fasansfullt felaktigt ord (använt som exempel i bloggen!) gör att mängden av just detta ökar. Skulle nån vilja ”kolla på nätet” när denne känner sig osäker så ligger det där mer som ett tecken på att det ”visst går att säga så” eller "användas av andra".
Det här resonemanget går att utöka till alla områden. Har man paranoida eller liknande läggningar mår man inte kanonbra.
 |
| Det som nu ligger och vänta på att hugga har inga likheter med allt man lärde sig se upp för i forna tiders djungler... |
