Med detta klargjort måste ändå sägas ut högt och ljudligt att jag hoppade högt när en radiojournalist kallade sitt intervjuoffer (inte bara en gång av misstag utan flera) professor emerita, med betoning på i-et.
Det här är ännu en vanlig akademisk titel. Professor emeritus för en man, professor emerita för en kvinna. Den som letar efter något skrivet om titeln finner, som så ofta, en text från Institutet för de inhemska språken (Helsingfors). Det verkar (som nämnts flera gånger) som om finlandssvenskar värnar sin svenska mer än Sverigesvenskar sin. Så här skriver Mikael Reuter:
Två ord som ofta (kanske främst i Finland?) uttalas med felaktig betoning är emeritus och prostata. Orsaken är uppenbarligen att många främmande ord i svenskan uttalas med tryck på nästsista stavelsen (penultima), och följaktligen lägger många trycket på i i emeritus och det första a i prostata. Det korrekta är emellertid här betoning på stavelsen före den nästsista (antepenultima), alltså eme´ritus och pros´tata.
Den som vill ha hjälp med uttal kan för vanliga svenska ord i första hand ty sig till Svenska Akademiens ordlista.
Att människor i allmänhet uttalar dessa ord på annat sätt är inte konstigt, men nog bör väl journalister och/eller andra akademiskt utbildade känna till uttalet? Det är själva vitsen med utbildning och bildning att man lärt sig sånt.
Men här sitter väl som vanligt en annan och är sträng, enögd och dum. (De två sista är inte ens ironiska, här finns självkännedom!)
