Lyckas man klona röster (gårdagens inlägg) så att det låter bra lovar jag att den dagen yttra ett stort antal mea culpa, lika stor mängd mittåt samt göra samma kvantitet pudlar.
! Wikipedias beskrivning av ordet talsyntes nämns svårigheten att ”hantera språkets prosodi, det vill säga tempo, betoning och satsmelodi”. Problemet exemplifieras med hjälp av att man föreslås betona orden olika i en vanlig sats. De flesta av oss har skojat med detta som barn. Man kommer på – eller rättare sagt: någon hjälper en att upptäcka – hur en enkel mening förändras beroende på vilket ord som betonas. Ta t ex ”han cyklade hem i går kväll”. Man får då minst fem olika innebörder i samma mening. Betonar man ”han” meddelar man att det inte var ”hon” (som man kanske också just talat om) som cyklade. Dessutom cyklade han – d v s tog inte bilen som han först tänkt. Etc. Etc. Etc.
Allt som skrivs har en stil präglad av författaren. Någon kan få för sig att skriva en mening som ”Stina hämtade Kalle utanför bion”. Säg nu att det var Stina och inte Rosmarie han hämtade. Läs meningen högt med det i skallen. Eller var det Kalle som hämtades av Stina? Läs nu meningen med den innebörden och lägg märke till det finliriga i uttalet.
En god uppläsare gör att man fattar vem som hämtar vem. Det kan tyckas kryckigt att skriva en sån mening och avse den första innebörden, men detta kallas konstnärlig frihet och kan vara ett stilistiskt knep.
Få en maskin att förstå hur den ska läsa mänskligt frambragt text: tillåt mig tvivla!
Och nu ber jag om ursäkt för att jag gör våld på egna principer, men det känns på sin plats att skriva ett litet skämtscenario på engelska:
Sbråkmakaren: HAL, do you read me?
HAL: I am sorry, Sbråkmakaren, I can’t do that.
(Man måste ha sett filmen ”År 2001 – ett rymdäventyr” för att förstå något av skämtet, förlåt även för det.)
