Världens crush på akten?

Som sagt - och det mesta säger jag massor med gånger - så har jag inget emot  engelska ord som saknar direkta svenska motsvarigheter. ”Hashtag” och ”selfie” – låt gå för dem, även om f a islänningarna visat att det går att hitta på inhemska ord.

Men att helt vanliga svenska ord försvinner till förmån för underligheter, ja, det är en annan femma.

Ta t ex alla dessa ”akter” som uppträder på scener i dag. Ordet ”akt” leder mig till tankar på helt andra uppträdanden än dem som Håkan Hellström och Miss Li brukar utföra. Varför det inte går att kalla artister ”artister, sångare, grupper, band” m m är ett mysterium.

                                                                      🎸🎺 🥁

En radiopersonlighet (vad använder jag själv för jädrans ord, förresten?) sa om en artist (ja, eller ”akt” då, men det heter de bara på scenen, tror jag): ”Jag hade världens crush på honom!”

Sånt har hänt folk förr och då har de sagt ”Jag var jättekär/störtkär/jätteförälskad/störtförälskad, dökär (det finns fler) i honom”.

Och nu är det risk för följetong (eller "följetång", som många föredrar att stava den gripande genren) igen. Kan man låna så glatt från engelskan för att man MÅSTE, så har jag tips på lån från ett geografiskt och släktmässigt mer närliggande språk.

Men läsaren får sjå sig. "Sjå" är norrländska (vet inte närmare region) och betyder ”ge sig till tåls, vänta”.

Gör processen kort!

Här ska bara ösas ur min rika samling ord och uttryck som inte direkt har med svenska språket att göra. Än.

Sagespersonerna är som vanligt proffs, de är journalister, kommunikatörer. De kan även vara politiker eller annat folk med en smula ansvar, kan man tycka, för vad de meddelar pöbeln.

En av dessa sa: ”Jag har tagit stolthet i det här”. Vafalls? Jag skulle nog säga: ”Jag är stolt över det här” på mitt bonnfolkliga vis. Intresserad kan leta efter det engelska uttrycket ”take pride in” och få sig en jahaja-upplevelse.

En tidskriftsartikel illustrerades med bilden av en en skylt uppsatt utanför en utländsk park. Översättningen löd ”Inträde förbjudet”. Det heter ”tillträde förbjudet”. ”Inträde” är vanligen vad man betalar för att gå in nånstans.

”Entrance”, ett engelskt ord, betyder, hör och häpna, bägge.

Här ryker synonymer igen på känt maner. På nyspråk kallas det dock att vårt modersmål berikas.

Jag har sparat det bästa för sist (där skämtade jag till det, men vänta bara, så heter det snart på svenska mä). En person  recenserade en bok i ett radioprogram och utbrast: ”Blodet splattrar på väggarna”. Det är alltså inte "sprattlar" som avses. Vilket ju också vore konstigt.

Inte för allt smör i Småland hade jag trott att jag skulle instämma i vad Marian Radetzki, professor i nationalekonomi, föreslog i en DN- artikel på för nästan dagen tio år sedan: att vi bör övergå till engelska som huvudspråk. ”Behövs svenskan över huvud taget?” undrar han.

Ja, det vete fanken om den svenska som nu håller på att utformas behövs.  Kanske vore en styrd och strikt språkövergång det bästa, som det nu är kommer vi alla att prata ett individuellt skräddarsytt språk som vi snart bara själva förstår. Om ens.

Falla i penséer

Här är fortsättningen på förra inlägget om bl a verbet ”lämna” som nu ofta saknar objekt p g a det tvångsmässiga härmandet av engelska förlagan.

Man undrar över en mening som ”Stina lämnar”. Lämnar hon jobbet, pojkvännen, affären, jobbet, biblioteket? I bästa fall finns ett sammanhang som gör att man förstår. Men vi har även ”lämna” i fasta prepositionsuttryck: ”lämna på, till, över, bort, in, av” o s v. Då MÅSTE det följa ett objekt (utom i uttrycket "lämna in" som är nåt annat) som fyller meningen med mening: ”Jag lämnar paketet på bordet” eller ”…till Nisse”. Det kan bli än mer lajbans. ”Lämna” plus preposition plus objekt plus preposition igen! Och allt säger man utan att blinka och veta varför!

”Jag lämnar över arbetet till Alma, lämnar bort undulaten till faster, lämnar in pälsen till kemtvätt, lämnar av Sture vid gallerian”.

Man uttalar de tidigare exempelmeningarna med  en särskild satsmelodi/betoning. Lyssna på ”Jag lämnar paketet på bordet” och ”Jag lämnar av Sture vid gallerian”. I första meningen betonas "lämnar", i andra "av". Här spelar även den svenska melodiska accenten in, men nu börjar det bli knepigt för en som glömt vad hon lärt sig 77 gånger.

Utbildat språkfolk som sysslar med sånt här jämt skulle förklara det med korrekta benämningar: mina trevande försök är halvmesyrer (konstigt att det bara är ett s i det ordet, förresten).

Människor måste inte bara kunna stapla ord på rad, de måste betona rätt också för att bli förstådda. Det är med andra ord mycket viktigt att barn, unga, gamla och människor med andra modersmål lär sig detta finlir som ett (d v s alla) språk erbjuder.

Man faller lätt i penséer* av det oerhört komplicerade och tjusiga instrument ett språk är. Vårt främsta kommunikationsmedel, helt enkelt.

*Pensée är franska för ”tanke”. Svensken skriver den helt fräckt med bara ett -e (fast é) på slutet i singular, däremot – och förstås – blir det penséer i plural. Blomman är av släktet ”viola” (det finns, säger Wikipedia, mellan 400 och 500 violarter i världen) och var tidigare en symbol för den fria tanken.

Jag unnar mig och läsaren kanske undrar vad?

För inte så länge sen ondgjorde jag mig över verbet ”lämna” som numer jazzar runt utan objekt.

Folk ”lämnar” till höger och vänster och ofta undrar man: vad? Men det verkar betyda ”sluta” eller ”avgå”, som i ”sluta jobbet” eller avgå från det. Bakom ligger förstås engelska "leave" som inte alltid haft några objekt. Vad nu det har med saken att göra.

Det finns fler verb som tappat objekten.

Det senaste (eller kanske är fenomenet gammalt redan?) är att det sitter folk, likaså till höger och vänster, och ”unnar sig”. Min natur är inte den nyfiknaste i världen (det finns de som har starkare nyfikenhetsdrift, har jag noterat), men det är inte utan att man i alla fall undrar VAD de unnar sig.

Det låter ju annars högst ointressant: ”Man ska unna sig”. Ja, man ska ju äta och klä sig och göra allt möjligt.

Nyss unnade jag mig en Napoleonbakelse. Såna hör till det där som är både gott och äckligt på samma gång. Unnar-objekt har gärna den egenskapen.

Men vad de andra som bara "unnar sig" unnar sig får man gissa. Medan jag åt bakelsen tänkte jag lite på verb med objekt och/eller prepositioner. Det är kul, för tänker man till (”tänka till”) kan man komma på (”komma på”) regler. Mja, regler och regler, man kanske inte vet hur man ska uttrycka dem, men man märker att de finns där på nåt vis.

Här är ännu en klipphängare: kan någon bärga sig till imorgon när verb-, objekts- och prepositionsfunderingarna fortsätter?

En av alla dessa dagar när man tänker :"Jag tror bestämt att  jag ska unna mig"

Steppar inte direkt

Det finns de som tror att sbråkmakare inte "har ett liv" som man säger i dag och inte sa förr. Man snackade inte så mycket om ingenting då (jo, kanske ibland, men man hade bättre ord för det).

Men så här är det, har jag märkt: lär man känna nördar så har de ofta även annat för sig än att kunna alla tågtidtabeller. Ja, nu går det inte längre att vara just en sådan nörd, men se det som ett exempel!

De kan ha en massa släkt och vänner. De kan ha fiender och sköldpaddor och solskyddskräm med olika siffror på. De kan äta fläskränger och meloner med enbart grönt fruktkött.
De kan också vara friska, ha sjukdomar eller råka ut för trista grejer.

De kan t ex ha knän med proteser där plastflärpar lossnar och måste sättas på plats.
Ja, det finns så mycket.

Steppa upp

Ja, nu minns jag inte hela meningen men när radioreportern sa att vem-det-nu-var borde ”steppa upp” så tolkade jag det som ”skärpa sig” eller ”ta sig i kragen” eller i alla fall ”ta tag” i saken. Man hamnar i diskussion med sig själv och frågan jag alltid ställer mig vid såna här tillfällen är: Vad sa man förr när folk steppade upp och ingen kunde säga så för att vi ännu inte tagit över det engelska uttrycket?

Har man nått en viss ålder – ungefär min – så är det lätt att minnas en tid när steppa enbart var något som Fred Astaire och Ginger Rogers gjorde. Och även om de hade kläm på dansandet (”kläm på” betyder: dansade bra) och skorna klapprade av rörelser så var knappast upp det håll de steppade åt.

Det var snarare så att de nästan gled i sidled. Stepp är en märklig dans, den går både fort och långsamt på samma gång. Dansarna glider runt som på skridskor ungefär, men det är klipplappklippklappet som förflyttar dem.

Som språkförändringar, kan man tycka. Förr gled de också långsamt och nu säger de klipplappklippklapp.

Inget nytt direkt

Tro inte att jag tror att det jag sitter här och klagar på är nya företeelser,  nej, de är gamla. Ska inte folk lägga av med det där konstiga corporate bullshit-snacket, kan en sbråkmakare tänka, de har ju hållit på i flera decennier nu.
Men det är väl som med allt annat. Det ska tröskas, harvas, skördas, bråkas, häcklas och 😈 vet allt innan det blir färdigt. Om det nu blir det.

Man kan tänka tillbaka till tiden när golf (maxi-, inte minigolf) var något överklassen (låt oss för enkelhets skull använda det ordet) ägnade sig åt. Den provade också viner så det stod härliga till. Sen sjönk dessa intressen ner till pöbeln och det är allt svårare att visa sig som tillhörande det ena eller det andra. Då tar man gärna till ett språkbruk för att skilja sig som agn från vetet.
Så har bl a britterna gjort länge och gör väl än: så fort folk öppnar munnen skriker deras hemvist ut sitt namn.

Ack.

Vet faktiskt inte vad det utskiljningsspråk kallas längre, det som hetat kanslisvenska, byråkratiska, corporate bullshit eller Norrmalmstorgska. Det senare begreppet har förmodligen språkforskaren Lars Melin som upphovsman, och det redan i början av 2000-talet.
Men det håller på och håller på, folk fortsätter trampa runt i sumpmarken av ett språkligt ingenting. Som Lars Melin också uttryckt det: "Om vi inte har något att säga så är det inget hinder".

Svenska institutet (med ansvar för statligt stöd till svenskundervisning i utlandet för icke-svenska medborgare) skriver på sin hemsida att det "sedan 1970-talet pågått en utveckling mot ett alltmer informellt språk". 😈 (där var han igen) tro't!

SI beskriver även problemet med "domänförluster". Det blir resultaet när "man bara använder engelska inom ett område". Dessutom, skriver institutet, ges just engelska prestige inom områden som reklam och ungdomskultur. Trots att SI tror att "parallellspråkigheten" kommer att öka, anser man att svenskan i stort står stark.

😈 tro't igen.

Så länge människor måste markera sin högre status gentemot andra slafsputtar lär inget ändras. Någonsin.
Det är synd, men personligen känner jag mig ändå skapligt fajn (och det går ju lika bra att skriva "bra")

Lyfts det förenklade?

Överhörde* någon säga: ”Hon är alltså med i alla delar av processen”. Rysningarna går längs ryggraden. Det är klart att man förstår vad som sägs, men visst låter det som om den stackars människan är en maskin?

Vissa roliga uttryckssätt kommer inte ens från byråkratspråket utan byggbranschen: Så många frågor som numera ”lyfts”! Även en berättelse hörde jag ”lyftas” häromdan och det går säkert att göra detsamma med annat . Vad hände med det enkla ”ta upp” eller ”uppmärksamma” eller andra möjliga varianter?

Vill även passa på tillfället (eller pissa på tallfället, som kollegan brukade säga) att ta upp innebörden av ”initial”. Det är så simpelt som att något är ”först”.

”Jag hade en initial känsla av oro.” Visst, men man kan även säga: "Först hade jag en känsla av oro". Behändigt, va?

Åhejåhå, här lyfts en fråga! Och en berättelse därtill 

Kanske var känslan även ”momentan”? Och sen ”final”?

Grr och morr för sådant språk till vardags!

Tänker ofta på något (nämnt i ett nyligt inlägg) man ville åstadkomma på 70- och 80-talen: förenkla språket.

Festligt att det nutida, tillkämpat tillknycklade, modemodersmålet har så stora likheter med det man för några decennier sedan skydde: kansli- och byråkratsvenska

Morr en gång till.




* ”overhear” är ett engelskt ord som betyder "råkade (få) höra". Jag använde inte den svenska direktöversättningen på allvar. Är lite skämtsam sådär...

Med andra ord går det att använda andra ord

Här fortsätter gnället om den kanslisvenska som tycks uppleva en pånyttfödelse. Det här språket låter känslor och annat mänskligt beskrivas med ekonomiskt, tekniskt eller byråkratiskt lufttugg*.

När man plötsligt och ofta började använda "inkludera" och "exkludera" tänkte jag bara på mervärdesskatt. Jag har "moms" för evigt ristat i hjärnbarken tillsammans med dessa ord.
Försöker bortse från denna skada och kollar synonymer för ”inkludera”. Där finns uppräknade bl a ”medräkna, inbegripa, omsluta, innefatta, omfatta”.
För "exkludera", kommen ur samma språkligt tvivelaktiga mylla, kan man använda ”utesluta, utestänga, utelämna”. Det finns med andra ord många andra ord man kan välja.

Och så har vi det likaså överanvända ”implementera”. Ett jättebra ord för samma sak och som vi övermogna brukade säga/skriva, var ”införa”. Men det hörs ju att allt som förr "infördes" var fjuttigare än det som i dag "implementeras".

Tidigare nämnda SO, Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademien, ger som första betydelse av ”implementera” det lite skojigt föråldrade ”göra (programsystem) körbart på data­maskin”. Ett andra alternativ i, som det heter, en mer allmän betydelse, är ”in­föra”.

Så här är går det till att skapa ett språkligt gungfly: få folk förtjusta i modeord som "implementera" och raskt försvinner ”genomföra, införa, förverkliga, utföra, tillämpa, uppfylla, fullgöra” och flera.

Att släppa in nya ord berikar språket, det får jag ofta berättat för mig. Att det ska vara så svårt för mig att fatta!

Får väl implementera ett nytänk.

* Ordet lufttugg är förstås påhittat i stunden. Jag har inget emot att stavningsprogrammet bråkar, det kan vara bra att tvingas tänka efter när man sitter och lattjar så där, men det förslag som ges är "luftsug". Inte så pjåkigt heller, vid närmare eftertanke, nog för att man suger såväl luften som musten ur språket.

Kan "cringe" översättas med "hurves"?

Hade tänkt fortsätta med den byråkratsvenska som blivit folkligt uppskattad, men nåt annat kom emellan: ”cringe”.

Sedan ett par år finns det på många ungdomars (mest flickors?) läppar. Samt används av coola äldre, mest för att visa hur coola de är.

Cringe kommer snart att ligga i samma halvt bortglömda hög som ”cool, skitfrän, lajbans, ball, vicken röta,ha knäck i lurarna och tusentals andra.

Cringe är förstås engelska. Ordet används ibland även som ett utrop av typen: "Nääääe" eller " å guuuud". Det här pips ofta fram: "Criiiinge".

I ett engelsksvenskt lexikon från 1960-talet sägs det betyda ”krypa ihop (liksom av fruktan), huka sig ner”. Första träffen på Google är Urban dictionary (skapad av användarna, om jag förstått rätt) som säger man använder ordet t ex när någon är så pinsam att man själv känner sig skamsen av att se och höra eländet.

Det gamla engelska cringe tycks alltså ha försetts med en vidare - eller annan - betydelse nu.

Det här fenomenet lägger man annars märke till i svenskan när nya ord som tas in – nästan uteslutande från engelska. En person säger "yadayadayada" och jag undrar: Varför säger du inte "blablabla" som vi brukat använda på svenska?  Då uttrycker personen i fråga ofta en känsla av att det utrikiska täcker mer, säger något annat, har en betydelse utöver den svenska översättningen.

Jadå, så kan det vara ibland. Men det är ändå intressant att se i vilken utsträckning en språklig exotism verkar lockande och - tja, vad ska man kalla det? - mystiskmytisk, kanske.

"Cringe" skulle, tror jag, lätt kunna ersättas av ”rysa”: "Å gud så pinsamt, jag ryser". Vill man frambringa ett onomatopoetiskt läte går det nog bra att kvida ett :”ryyyyys”.

Norrlänningarna har annars ett finfint ord man skulle kunna dra söderut: "hurves". 

"Men o ändå, man som hurves". Och ryskvidet skulle kunna bli: "huuuurrrv!"

PS Onomatopoetisk betyder ungefär "ljudhärmande". Bland "pang, plaff, tjoff, blä" m fl går det säkert att dra in "huuuurrrv!"

Sånt som är svårt att relatera till

Plötsligt är man ett stycke språkhistoria. När man öppnar munnen tycker sig nog dagens yngre människa höra en resenär som kommit från tidernas gryning.

Då min språkliga medvetenhet växte till sig rejält – säg på 60-, 70- och 80-talen – hördes många röster höjas mot* vad som kallades kanslisvenska eller byråkratspråk. Många – även vissa myndigheter – var inblandade i kampen mot (andra) myndigheters överdrivet snirkliga formuleringar och gav råd om hur man skulle komma till rätta med vad en svensk i dag kallar mumbo-jumbo (fikonspråk eller rappakalja, alltså). 

Nu har det blivit så att man flera gånger om dan hör vanliga människor i vardagliga sammanhang prata vad som påminner om kanslisvenska.

Det är en rolig kullerbytta språket slagit.

Låt oss börja med det ofattbart populära ”relatera till”. Jag går till källorna (samt påminner om att jag inte utövar vetenskap här utan lite privat slående i gamla böcker/på nätsidor). Känslan sitt kvar sen decennier: ”relatera” betyder väl nåt annat? Jodå, SAOB ger ”berätta, skildra, redogöra” samt ordet ”inberätta”. Det senare betyder i sin tur ”(av)ge redogörelse eller rapport”.

SAOL (1998) anser att ”relatera” enbart betyder ”återge, berätta, skildra”, men att ”relatera något till” betyder ”ställa något i samband med”. Nätsidan bab.la ger en uppsjö synonymer som - heja! -  skiljer sig från det som strömmar ur allmänhetens och mediernas munnar. 

Wiktionary har dock bl a exempelmeningen ”Hur skall vi relatera till alla krig?” och där anges betydelsen vara dagens gängse ”förhålla sig (d v s 'oss')  till”. Att "relate to" är engelska behöver knappt skrivas ut.

Men även ”förhålla sig till” låter nytt i min reptilhjärna eller var nu det först inlärda språket sitter och förhåller sig till allt som händer. I Svensk handordbok från 1966 fanns inte ens ”förhåller sig till” på det sätt det används i dag, visar det sig.

Vad sa vi då när vi förhöll oss till allt i tillvaron? Satt vi bara som mähän eftersom vi inte kunde uttrycka oss?

Nej, just det, jag tror att vi sa något helt annat. Jag kan varken relatera till det gamla eller nya språket längre. Finns en språkakut som tar oss sjuka på allvar?


*och då menar jag ”mot”, inte det ”för” som ”mot” ibland förvandlats till: ”han jobbar mot barn och ungdom”.

Spola ner spela ner!

Jamm!

Jag förstod inte vad radioreportern menade när han sa ”jag vill inte spela ner det här” (det handlade om Trump), men jag hade en misstanke. ”Play down” fanns på nätet i översättningar som utförts hela vägen av människor, inte Google Translate och liknande. Människoöversättarna föreslog betydelser som ”tona ner, bagatellisera, avdramatisera”.

Åter ett exempel från radion: En programledare i ett matlagningsprogram provsmakade något gott och utbrast: ”Jamm!”

Engelska ”yum-yum” (uttalas jamm-jamm) betyder "namnam" och vad säger man inte det för? Om det verkar barnsligt går det också bra med ”mums, smaskens, jättegott, utsökt” m fl.

Och så nånstans ifrån (glömde notera källan) har jag exemplet: ”Det här är bästa dealen ever”. Det kanske förvånar en och annan, men en mening som ”det bästa erbjudandet man kan få” betyder samma sak.



PS Ska man vara petig, vilket man ska så skulle det
bara stå "Spola spela ner" i rubriken. "Spola ner" skrev jag enbart
för effektens skull. Sånt är lätt att överarbeta. Men jag är inte den
som dödar några älsklingar (från det stilistiska skrivtipset "kill your
darlings").

Alltid redo?

Den engelska vi anammat och slängt in hos oss på nån slags (en del säger ”nåt slags”) konstig svenska är numera och tyvärr etablerad. Många tycker att ”ha en bra dag” låter trevligt. Själv är jag kallsinnig och karg. I en affär ska man betala, säga varsågod, tacka och gå. Man kan också säga hej och hej då, det hör till normalhyfs.

Men att önska varandra en bra dag är att ta i. Särskilt när någon säger ”ha en fortsatt bra dag” kliar det i käkmuskler och andra artikulationsställen. Utan otrevlig ton skulle det kännas bra att kunna svara att jag också hoppas att den blir fortsatt bra eftersom det varit inbrott hemma under natten, jag skurit mej illa på en glasbit samt hunden rymt och inte kommit tillrätta.

Det finns mer amerikanska i butiksvärlden. Häromdan fumlade jag med pengarna när jag skulle betala och ursäktade mej inför kassörskan med orden: ”Oj, vad jag är långsam”.

”Ta din tid”, sa hon. (”Take your time”)

Det är då jag rådgör med förr-i-världen-tiden. Vad hade hon sagt för ca tjugo år sen?

Jo, kanske: ”äsch, ingen brådska, ”det är ingen fara” eller något annat hon just kom på av sig själv.
                                              ***************************
I en restaurang ropades maten ut. Vi hade fått en lapp med ett nummer på.

”Nr 87 är redo” ropade killen ur personalen. Redo? Det är det väl scouter som brukar vara? Och maten är väl klar eller färdig? Det här är ett av tusentals exempel på det finlir som alla språk erbjuder om man håller dem i aningens strama tyglar.

Vad gäller "maten är redo"skulle dock dagens språkvårdare och andra i liknande bransch säkert hitta ett par belägg från 1352 och 1703, och förklara för mig, den fåkunniga, att bruket bestämmer!


Men jag är inte redo. Då menar jag att jag ännu inte är färdig med motståndarlägret.🐴 🐟🐟

Den som gör en resa har något att berätta*

Det  tynande och torftiga språk som griper omkring sig (synonymer till "griper omkring sig": grasserar, härjar, sprider sig, får större utbredning) är ett skit (här går det också att använda ett annat, bättre, språk). Innan man vet ordet av försvinner alla dessa modeuttrycks synonymord eller dito fraser.

Såg ett förändringsprogram på tv, ett sånt där folk bygger om sina kroppsliga och mentala liv på några veckor. Alla deltagare, tränare och programledare talade om RESAN: ”Den resa jag gjort blabla. Den här resan hade jag inte kunnat göra ensam blabla. Vilken resa du gjort! Resa resa resa.”

Och ändå är det inget reseprogram.

Jo, ibland kunde det påminna om en station där det står folk och gråter vid avsked och/eller ankomst. På denna omgörningsresa gräts ymnigt. En gråtresa var det bitvis.

Klart man förstår liknelsen som sådan, men kan inte ord som ”förändring, ansträngning, arbete, dundergrej, uppvaknande” och massor av andra beskrivningar användas NÅGON gång?


* Uttrycket lär stamma från tyske författaren och journalisten Matthias Claudius (1740-1815). Han gifte sig 1772 med Rebekka Behn och de fick tolv barn. Hon tycks inte ha en egen sida på Wikipedia. Synd, man undrar om hon fick resa något också.

På en resa jag gjorde kom plötsligt den danska drottningens tåg in på stationen. Hon hade inte bara egen kupé utan eget tåg.

När man stör sig på stör sig på

Rubriken har inget med stamning eller felskrivning att göra.

Här följer endast en enkel iakttagelse utan någon efterforskning alls! Det är nog rätt många år sen folk plötsligt började ”störa sig på” saker och ting. Det lät lite underligt, tyckte undertecknad, eftersom det redan fanns en väldigt likartad och användbar fras som löd ”jag störs av” ja, och sen var det nu var som störde en.

Nej, förresten, detta måste utredas. Ett ögonblick så kollar jag den där synonymsajten som snabbt kommer att förändra svenskan - och inte bara i prima riktning - om folk använder den. Men nu hittade jag faktiskt en vettig synonym som lyder ”irriteras av”. Också rätt användbar när man stör sig på stör sig på.

Men se där! I SAOB hänvisas man till verket Svensk Ordbok, utgiven av Svenska Akademien, som inte vilar på hanen utan blixtsnabbt nappar på dagens språkbruk och kör sitt carpe diem. Eller sitt ”fånga ordet”, snarare. Och så fånga nästa nya ord nästa dag. Och nästa. Etc.

I stället för att vara normerande - ibland knappt ens rekommenderande - har många ordböcker o likn övergått till att beskriva "bruket". Man lyssnar alltså av oss, folket, först. Demokratiskt och bra, kan man tycka, förutom att sådana uppslagsverk inte kommer att hålla så väldigt länge.

Nå, åter till Svensk Ordbok (SO) som har med begreppet ”störa sig på” och redovisar det första belägg man funnit (vilket i och för sig inte kan berätta hela historien): det var från 1992.

Jaha, ja. Själv tänker jag att på gammalmodigt vis fortsätta störas ”av” saker och inte ”mig på” dem.

Somliga av oss bjuder motstånd.🥊

(figuren föreställer en boxhandske, bäst att skriva det, inga som helst tecken är lättydda längre.)

Gå på dejt och göra rätt

Ja, det är ju inget man gjort: gått på dejt.
Dejt, vad är det för ord? Jo, det vet jag förstås, och det får heta date och dejt eller vad det vill, men det är innehållet - inte formen - jag är ute efter denna gång. Varför går man på dejt i Sverige? Man måste ju inte härma hela Nordamerikas totala sätt att tala och begå livet, lyder min ödmjuka åsikt. Att träffa en partner – tillfälligt eller för längre period – kan man misstänka är nåt folk gjort (vilket vi alla är bevis på) sen tidernas gryning

Det har förstås varit omgärdat med olika regler i äldre tider eller, och ännu, i andra kulturer. Som bekant har det – är det – inte alltid människors egna önskemål i frågan som vinner.

Bortsett från tvångsgifte och annat fult har ändå många under lång tid kunnat träffas fritt. Med "dejtandet" har en massa mossiga regler också införts, om jag förstått rätt av underhållningsindustrin.

Tidigare blev vi ihop (tillsammans). Sen var vi ihop. Eller inte. Som jag minns det fanns inga förordningar som sa vad som skulle ske på första, andra och tredje träffen heller.
👫👫👫
Herregud, vilken hippietillvaro man levt i! Dejtingregler? Men vad vet väl en liten bondböna som jag om tillvaron?

Och det är bäst att få detta sagt direkt: Med ”bondböna” menar jag en tjej från landet – fast jag inte direkt är från landet. Men man är ingen storstadsböna heller, direkt

Inget ont dock om bönder eller bönor, tjejer eller landet – eller storstäder! De är ju inte här och kan försvara sig.

(Vad har det blivit för töntsamhälle man bor i? Varför kan ingen säga ens flaska längre för att flaskan inte är där och kan försvara sig?)

Försvare* sig den som kan

Nej, jag är ingen felfinnare. Det är bara att öppna ögon och öron på morgonen (eller när man nu vaknar) så strömmar knasigheter in i gluggarna. Påminnelse: det är inte vanligt folk, kvinnan på gatan eller Nisse i Hökarängen, som är målet för bloggens betraktelser, utan utbildade proffs, journalister och andra grupper som vänder sig till allmänheten med information.

Radioreportern sa nyss: ”Det är dagen av en politisk chock i Storbritannien”. Under min skoltid hade man fått en röd bock för felaktigt prepositionsval. Fast nu finns det väl bara gröna bockar om jag förstått rätt, mutter, mutter mutter.
                                                                                                         🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐🐐

En lyssnare ringde ett program där det sägs att man ska få yttra sin åsikt om saker och ting. Programledaren svarade så här när mannen sagt sitt: ”Jag förstår din point”. Visst är jag petig, men det går ju också bra med ”Jag förstår din poäng”. Fast det är ju franska i grunden, så skit samma, låt oss säga point**, då. Eller varför inte ”I get your point”. Det blir ju lite halvdant annars.
                                                                                                       ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤ ⬤

Till samma ring-program -  en annan dag - hörde en herre av sig och ondgjorde sig över försvarets provskjutningar över Vättern. Ja, man kan inte klaga på objektivitetsivern – eller vad det nu kan heta – hos journalisten som slutligen hejdade mannens vredgade ordflöde och sa: ” Ja, nu är ju inte försvaret här och kan försvara sig.”

                                                                                                      ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍ ⁍


* Försvare är konjunktiv. Tyvärr är den i stort sett utrotad, endast "vore, finge" och kanske några till finns kvar.

** Det finns en finfin broderiteknik som heter petit point, det ska kanske sbråkmakaren övergå till snart för att få sinnesro. Men trassliga trådar och nålar, det tål att tänka på. De gamla källor jag går till säger för övrigt att det heter "tål att tänka på", inte "tål att tänkas på".

Massivt så det räcker och blir över

Googlesökningar berättar inte allt om tillståndet i språket (eller i världen heller, för den delen), men man kan få en vink (”hint” vill många säga) om läget. En synonymsajt ligger bland de första träffarna när man söker på ett ord. Där sägs ”massiv” vara dels ett adjektiv med betydelser som 1) ”kraftfull, stark, stor”. Under 2) står ”gedigen, tät, fast”. Slutligen, som substantiv, betyder ordet ”stort bergsområde, fjällkedja”. ⛰⛰⛰

Wiktionary, förklarar ”massiv” så här: ”som utgörs av en tung och kompakt massa” och så är substantivet ”bergsmassiv” med, förstås 🏔🏔🏔

I pappersvärlden finner man i Svenska Akademiens ordlista, SAOL (2006), ungefär som i Wiktionary, enbart betydelsen”icke ihålig, alltigenom av samma ämne, gedigen". Och så bergsmassivet.🌄

Letar man vidare bland Googleträffar finner man i rask takt en ”massiv krasch, blödning, bedrägerivåg”, en ”massiv hudstudie” och en dito ”kritik”.

Det som förr i världen (kanske tio år sen…) kallades ”stor hjärtinfarkt” heter nu vanligen ”massiv hjärtinfarkt”.

Ja, kära läsare av denna nördiga, onödiga och halvt besatta blogg: ”massiv” fungerar säkert jättebra och ofta. Men det finns många synonymer, jag vill bara påminna om det. För ”massiv” i betydelsen ”stor” – som man nu tagit över från engelska – finns ”enorm, ofantlig, kraftig, väldig, kolossal”. Den listan kan säkert var och en göra mycket längre.

Det är väldigt (otroligt, förfärligt och förbaskat) gott om ”massive” i det engelska språket. Engelskspråkiga har säkert också en jädrans massa synonymer för ordet, men dem får de ta hand om själva.

Ska det här berikandet - det begrepp man får dunkat i skallen så fort man klagar på slappsnodda ord - funka, så får inte alla synonymer samtidigt försvinna. Ty om ”massiv” blir förhärskande så övergår berikandet i språklig fattigdom.

Del tre, sen är det slut på just det här

Del tre i mena-dramat kräver en inledning. Här är den.
Ofta har det intresserat mig vad medievärldens språkvårdare m fl i liknande branscher säger om sånt ("sånt" ger ett vardagligt intryck, säger stavningskollen) jag drar upp i bl a denna blogg. Mitt eget arbete under flera decennier gick ut på språkriktighet och dito frågor, därav ("därav" känns ålderdomligt eller främmande, säger stavningskollen) intresset. När jag upptäcker felaktigheter – eller åtminstone användning av ord och uttryck jag ställer mig frågande till – och mejlar nämnda språkmänniskor, hänvisas jag ibland till medeltida landskapslagar, 1800-talets Stockholmsslang, eller vad det nu kan vara. Slut på inledning.

”Meant”, skrev Bob Dylan (se de två tidigare inläggen i bloggen) i sin text och det översattes med ”menade” som i det här citatet: sångerna ”är menade att sjungas”.

Nu har jag letat efter detta ”mena” som Bob D avser med sitt ordval och han menar alltså "avser". Resultatet blir som följer.

Inte i någon av mina pappersordböcker (fyra stycken, utgivna mellan 1966 och 2004) sägs ”mena” betyda ”avse” eller ”ämna”.

Men här går vi till botten, eller i alla fall långt bak i tiden, och letar i SAOB på nätet. SAOB är den jättestora ordboken, inte att förväxla med SAOL. I SAOB finns historiska belägg: såna man ger mig när jag klagar.

”Mena” i den betydelse först TT:s och sedan Svenska Akademiens översättare använde, finns belagda med fyra (4) exempel. Ett är från 1585, ett från 1635 och de två övriga från 1886 och 1933.

"Mena" i betydelsen "avse" existerar alltså. Och inget sägs om hur många fler belägg det (givetvis) kan ha funnits under de senaste fem hundra åren och fanken vet hur länge dessförinnan!

Slutsatsen blir följande: man kommer att hitta belägg för allt. Och allt kommer att vara svenska! Titta, ett exempel ur Västgötalagen! 1200-talet? Äh, kör bara, det är ju svenska. Ett engelskt ord som direktöversatts, hm. Nämen se! Här har det tidigare använts en period på 1500-talet då det kommit in via latin för att sen försvinna och komma tillbaka via franskan. Det användes visserligen senast på 1700-talet, men det finns, så kör bara!

Förresten går ju det mesta tillbaka på en indoeuropeiska som talas av nästan halva jorden. Gläds alltså, alla skolbarn, SFI-elever och vem fasiken som helst: du kan aldrig säga eller skriva fel.


Det här leder vidare till ett nytt massivt resonemang, var så säkra. Det vore förmätet att kalla detta en ytterligare klipphängare, men lita på att spänningen stiger!

Man fortsätter att mena

Här är den spännande fortsättningen på gårdagens fråga: Vad menar de?
När Svenska Akademien översatt Bob Dylans Nobelföreläsning så lyder det textavsnitt som citerades igår så här:

”Men sånger är inte som litteratur. De är menade att sjungas, inte läsas. Orden i Shakespeares pjäser var menade att framföras på scen, precis som sångtexter är menade att sjungas, inte läsas på en sida. Och jag hoppas att några av er får möjligheten att lyssna till dessa texter på det sätt som de var avsedda att höras: i en konsert eller på en skiva.”

Varje ”menade” skrevs i originalet ”meant”. På ett ställe skrev B D ”intended” vilket av Svenska Akademien översatts med ”avsedda”. Det sista är det enda jag är med på.

Vid en första anblick verkar Nobelpristagaren lite tjatig med sina tre ”meant to” väldigt nära varann i texten. Sen gick det upp ett Liljeholmens*: kanske är det en stilfigur, alltså med avsikt att uppnå stilistiska effekter (tvärtemot vad jag just uttryckte när jag klagade på Bob D…) Och tretalet, tre upprepningar, har jag för mig är vanligt.

Därmed inte sagt att dessa ”meant to” ska bli ”menade att” på svenska, där det ”stilistiska” tre "menade" inte lyser en i ögonen av tjusighet. ”De var menade att sjungas?” Jag skulle nog säga att de var ”avsedda” att sjungas. I dag när dejting och hopparning hör till konsumtion syns/hörs ofta: ”De var menade för varandra”. Även där säger jag ”avsedda”, jag min gamla 1800-talsrelikt! (Eller menar jag -relik?)

Det finns ett par ord (har varit på tapeten i bloggen tidigare) på svenska som lyder ”ämnad” resp ”avsedd”. En snabbkoll av dagens snabbaste och farligaste karaktär (Google) visar att ”avsedd” nog ligger närmast ”meant”. Men det finns en del träffar med några år på nacken som visar att ”de var ämnade att sjungas” också är svenska.

Jag är inte klar än: hur mycket mena menas med mena? Detta är klipphängare nr 2 på kort tid i ett rafflande orddrama (stavningskontrollen vill ha morddrama 🔫)!

I morgon kommer del tre och då ska här grävas i seklerna.

* Liljeholmens Stearinfabrik AB har funnits sedan 1839. "Det gick upp ett ljus/Liljeholmens" är ett gammalt uttryck för att man förstår. Är man som undertecknad född runt 1700/1800 säger man kanske att det "gick upp en talgdank". Är man yngre än så säger man kanske att det tänds en Luma (glödlampsmärke från 1930-talet) 💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡💡

Man ska inte gå där och mena*

En kamrat rättar mig alltid när jag uttalar ordet ”otrolig”. Ta de flesta (alla?) ord på o-: ohemul, osnygg, oaptitlig etc, etc. Man betonar o-et, inget snack. Kamraten upprörs över den nutida vanan folk har – att betona "otroligts" andra o: ”det var något rent otrOligt!” Nu när jag vet att jag säger fel och därmed söker i skallen efter rätt betoning så slår det inte fel: det blir alltid fel just för att jag anstränger mig! Men det är bara att försöka med en synonym i stället. ”Rent fantastiskt”, rent sagolikt! Något enastående, vidunderligt!”

Särskilt sur går ändå inte att bli av detta otroliga tjat utan man får vända sig mot någon annan att klaga på. Och titta, där är han: Bob Dylan. Eller de som översatt hans text, ska det visa sig.

I den Nobelföreläsning Dylan sent omsider skickade till Svenska Akademien skriver han bl a följande: ”But songs are unlike literature. They’re meant to be sung, not read. The words in Shakespeare’s plays were meant to be acted on the stage. Just as lyrics in songs are meant to be sung, not read on a page. And I hope some of you get the chance to listen to these lyrics the way they were intended to be heard: in concert or on record …”

I den första, TT-översatta, versionen löd samma avsnitt:

”Men sånger är olika litteratur. De är menade att sjungas, inte läsas. Orden i Shakespeares pjäser var menade att spelas på en scen. Precis som låttexter i låtar är menade att sjungas, inte läsas på en sida. Jag hoppas att ni får chansen att lyssna på låttexterna såsom de var menade att höras på en konsert eller skiva…”

Va? Menade, menade, menade? Vad menar alla? Bob Dylan? TT-översättaren?

Ja, och då är det dags för en klipphängare. Det otrOligt spännande resonerandet kring menandet kommer antagligen i morgon.



* meningen är till vissa delar stulen ur sången ”Säg att du menar mej” som sjungits av Inga Mattsson, Charlie Norman och Brita Borg (samt fler, säkert) på 50-talet (tror jag). Den svenska texten skrevs av Gösta Rybrant, en tusenkonstnär född i Norrköping i början av 1900-talet.

Fågel Fenix, nästan

En äldre släkting hade undulater. Alla hette de Pontus. När en dog tog nästa vid. De fick inte ens nummer som kungar och påvar utan man fick känslan av att denne P levde decennium ut och in.

Släktingen tilltalade alltid evighetsfågeln på samma sätt: ”Hej, Pontus! Puss, puss, pip, pip.”
Människor i närheten blev vansinniga, men pontusarna tog det med jämnmod. En av alla dessa undulatreinkarnationer hade talets gåva. Det händer ibland. Men eftersom den begränsade frasen ovan var det enda den tränades i, så sa Pontus en vacker dag naturligtvis: ”Hej, Pontus! Puss, puss, pip, pip.”

Det kändes kusligt att höra en fågel tala till sig själv och dessutom SÄGA ”pip pip”, d v s inte pipa sitt eget pip. Som om en hund hade sagt ”fin vovve, vov vov”.

I stället för att lyssna till mänskligt babbelibabbel far jag nu ut i naturen och hör på fåglar som talar sitt eget språk. Ibland tycks även måsars skrik som en annan och vackrare musik.

Färgglatt och klingande inlägg

Sammansmältningen av maskin och människa – ämnet togs upp här för några dar sen – se där en profetia som man nog inte ska springa till vadslagningskontoret med. "Jag ser den komma", som svensken säger när svensken menar ”ser att detta är på väg”, ”förväntar mig” eller ett antal andra formuleringar. (Tävling: Gissa vad ”jag ser det/den komma” heter på engelska! Pris Oxford Idioms Dictionary, 512 sidor).
Till det nya humaskin-bygget  hör synestesier, som en del redan besitter. De kallas också sinnesanalogier och får fullt vanliga människor att hävda att dagarna i veckan har särskilda färger. Detta kan även gälla namn, siffror och allt möjligt. Däremot är sällan två personer överens om vilken färg det är på onsdag eller siffran 5.

På det här sättet kan alla sinnen blandas: en ton har en färg, en bild har en ton och så vidare så långt ens fantasi sträcker sig. Ens fantasi kan vara skär och tuta i trumpet!

Det var m a o en följdenlig felsägning (alltså inte fel…) när en webbtidnings-tv-tjej sa: ”Och nu ska vi lyssna till några bilder!”

Om man nu tror att man blir ytterligare förvirrad av att andra går runt och påstår att deras fantasi inte blåser trumpet - ja, då kan det korrigeras i den här humaskinen där alla kommer överens om allt. Peace, love och understanding (översätt själv!) liksom oavbrutet.

Man hör ofta det gamla tradiga: "Oooo, vad det vore tråkigt om alla vore (nästan enda konjunktiv vi har kvar) likadana!"

Jag vet inte det, jag. Alternativet vi lever i för tillfället får en att tveka.
Och hur ska man egentligen kunna brista ut i olikhet när likhetsmarschen blir allt större.
Hit med den där maskinen illa kvickt. Gör den lila med orange mönster så kanske det ser kul ut från rymden.

                      💜🔶💜🔶💜🔶💜🔶💜🔶💜🔶🔶💜🔶💜🔶💜🔶💜

Det gäller att synas - samt ha ordning på kroppsdelar

Det är inte bra att lyssna på radio. Eller se på tv. Eller läsa tidningar, pappersdito (trodde tidigare att ”dito” hette ”diton” plural. Nu vet jag bättre. Ja, bättre än stavningskontrollen som föreslår "pappersbit" för "pappersdito"), eller onlineblaskor.

Man får lätt raptus.

Ett radioprogram (förmodligen "Stil", som sänds på fredagar) handlade om att den verkliga (om den nu kan kallas så) modevärlden hotas av online-modevisningar. Det mesta utspelar sig som bekant på nätet.

En intervjuad person, en bloggare, tror jag, sa att det gäller att ”sätta sig själv i andras gaze”.
”Gaze” är engelska och betyder "blick". Då kanske den alerte läsaren kan ana vad hon menar. ”Det gäller att synas”, skulle vi enklare själar
kunna säga.

Här sitter nån i andras "gaze" som hon dessutom fotar!

Men, invänder jag,det är ju nästan svårt att INTE vara i andras gaze i dag. Det är ju uppenbart var man står och var man sitter och var man går. Att vara i andras gaze är plågsamt. Personligen misstänker jag att det inte är mitt modemässiga yttre som hamnar i blickfånget, men blicken på mig finns där: Google har en special-doodle (deras logo för dagen) för mig när jag fyller, min telefonoperatör och liknande företag som har min mejladress och telefonnummer grattar mig.

Vi känner ju inte varann jättenära. Och ändå denna hjärtlighet. Från botten av deras hjärtan. Nu skojar jag för att det är dags att muntra upp sig. Varje gång jag på svenska hör/läser att uttrycket” from the bottom of my heart” blir ”från botten av mitt hjärta” (tusentals Google-träffar) så tänker jag på den fransos som inte fick ordning på den engelska frasen utan sa: ”From the heart of my bottom”.

PS Beträffande programmet "Stil" i P1 är mitt förhållande kluvet: Trots ett ganska outvecklat modeintresse finner sbråkmakaren reportagen i detta program ovanligt bra. Tyvärr talar flera av medarbetarna en blandning av stackato- och bäbisspråk. Jag lyssnar alltså, men med övervinnelse av av ett starkt motstånd!

Hårda bevis - vad är det?

Nämnde drycken "hård sprit" (hard liquor = starksprit) en annan gång. Detta "hard" kämpar hårt för att ta sig in i svenskan - enbart som ordet "hårt".

När maskinöversättningar eller den tanklösa direktöversättningen från engelska klipper till så blir det såväl "hård sprit" som folk "som försöker så hårt de kan".

I tidningssvenska och texter till tv-program är det även gott om "hårda bevis" i alla möjliga sammanhang.

Försvinner gör här på lång sikt uttryck som "starksprit", försöka så "mycket" (eller "gott") man kan, "konkreta/påtagliga/tydliga" m fl bevis.

De senare svenska orden kan man finna om man googlar på ”hard evidence” och hamnar på sidan Linguee. Där finns bl a mängder av EU-texter vilket (ännu) innebär att de översatts av människor. Å andra sidan står denna rad som en upplysning/varning på första sidan: "Externa källor (inte granskade)".

Utan att ta i särskilt mycket kan man konstatera att just granskning av det ena och andra är en syssla i utdöende. Den kommer att gå samma väg som lykttändare, råttfångare och sumprunkare.

                                                                                                                🐀🐀🐀🐀

”Sitt inte i en låda”

Talat och skrivet språk kan vara knepigt att förstå. Om det skriver jag ibland. Men det händer att även bilder och skyltar som omger oss är luriga.

Min första tolkning av denna skylt var ”förbjudet att låta sig sänkas ner i en låda med en man (eller kvinna, om man är man) bland underliga havsdjur” eller ”sitt inte i en låda som hänger i ett rep medan en massa sälar anfaller utanför”.

Ett universellt bildspråk är ingen lätt sak. Man får också betänka alla miljarder individers olika begåvningsgrader/

associationsförmågor när det gäller att förstå – som här – vad varningen gäller.

Bilden är från en tysk hiss och slutligen framträdde budskapet (tror jag...): ”man ska inte åka i hissen om byggnaden brinner".

Maskin + människa = sant

Man har länge sagt sådant som ”han har en skruv lös”, ”jag ska ladda batterierna” och talat om mat som ”bränsle”. Det finns nog mängder av uttryck som liknar människan vid en maskin.

Men det tar inte slut där utan som jag förstår det pågår ett frenetiskt arbete för att få maskin och människa att smälta samman. Här behövs inga exempel, vetenskapsrapporter i ämnet duggar tätt (se här jämfördes med naturen som omväxling!).

I själva verket är ansträngningarna från de tu – maskinen och människan – att nå denna förening så pass stora att blandformen kanske är att se som nästa evolutionära stadium.

I förra inlägget gavs exempel på det maskinmässiga "Med vänlig hälsning", och här kommer ett till. Jag mejlar ibland hit och dit och klagar på sådant jag finner värt att klaga på. Samt det motsatta:  mejlar och prisar/tackar för/lovordar sånt jag tycker är lovvärt.

Ibland kommer ett enkelt ”tack” eller ”kul att du gillade XXX” tillbaka, men allt oftare lyder svaret: ”Tack för positiv återkoppling. MVH/namn”.

Jojo, visst kopplar jag, det är så här det ska bli. Eller är - jag VET att många talar så. För mig personligen låter det dock inte som människospråk och man kan väl för tusiken (stavningskontrollen föreslår ”tuniken”. Heter det inte ”tunikan”?) få vägra lite milt?


PS "tuniken" som stavningsförslaget lyder betyder "tunika" i plural på tyska, fast då ska det också ha stort T. Just vad gäller maskinmässiga stavningskontroller står matchen människa - maskin 1-0.