Sedan ett par år finns det på många ungdomars (mest flickors?) läppar. Samt används av coola äldre, mest för att visa hur coola de är.
Cringe kommer snart att ligga i samma halvt bortglömda hög som ”cool, skitfrän, lajbans, ball, vicken röta,ha knäck i lurarna och tusentals andra.
Cringe är förstås engelska. Ordet används ibland även som ett utrop av typen: "Nääääe" eller " å guuuud". Det här pips ofta fram: "Criiiinge".
I ett engelsksvenskt lexikon från 1960-talet sägs det betyda ”krypa ihop (liksom av fruktan), huka sig ner”. Första träffen på Google är Urban dictionary (skapad av användarna, om jag förstått rätt) som säger man använder ordet t ex när någon är så pinsam att man själv känner sig skamsen av att se och höra eländet.
Det gamla engelska cringe tycks alltså ha försetts med en vidare - eller annan - betydelse nu.
Det här fenomenet lägger man annars märke till i svenskan när nya ord som tas in – nästan uteslutande från engelska. En person säger "yadayadayada" och jag undrar: Varför säger du inte "blablabla" som vi brukat använda på svenska? Då uttrycker personen i fråga ofta en känsla av att det utrikiska täcker mer, säger något annat, har en betydelse utöver den svenska översättningen.
Jadå, så kan det vara ibland. Men det är ändå intressant att se i vilken utsträckning en språklig exotism verkar lockande och - tja, vad ska man kalla det? - mystiskmytisk, kanske.
"Cringe" skulle, tror jag, lätt kunna ersättas av ”rysa”: "Å gud så pinsamt, jag ryser". Vill man frambringa ett onomatopoetiskt läte går det nog bra att kvida ett :”ryyyyys”.
Norrlänningarna har annars ett finfint ord man skulle kunna dra söderut: "hurves".
"Men o ändå, man som hurves". Och ryskvidet skulle kunna bli: "huuuurrrv!"
PS Onomatopoetisk betyder ungefär "ljudhärmande". Bland "pang, plaff, tjoff, blä" m fl går det säkert att dra in "huuuurrrv!"
