Man undrar över en mening som ”Stina lämnar”. Lämnar hon jobbet, pojkvännen, affären, jobbet, biblioteket? I bästa fall finns ett sammanhang som gör att man förstår. Men vi har även ”lämna” i fasta prepositionsuttryck: ”lämna på, till, över, bort, in, av” o s v. Då MÅSTE det följa ett objekt (utom i uttrycket "lämna in" som är nåt annat) som fyller meningen med mening: ”Jag lämnar paketet på bordet” eller ”…till Nisse”. Det kan bli än mer lajbans. ”Lämna” plus preposition plus objekt plus preposition igen! Och allt säger man utan att blinka och veta varför!
”Jag lämnar över arbetet till Alma, lämnar bort undulaten till faster, lämnar in pälsen till kemtvätt, lämnar av Sture vid gallerian”.
Man uttalar de tidigare exempelmeningarna med en särskild satsmelodi/betoning. Lyssna på ”Jag lämnar paketet på bordet” och ”Jag lämnar av Sture vid gallerian”. I första meningen betonas "lämnar", i andra "av". Här spelar även den svenska melodiska accenten in, men nu börjar det bli knepigt för en som glömt vad hon lärt sig 77 gånger.
Utbildat språkfolk som sysslar med sånt här jämt skulle förklara det med korrekta benämningar: mina trevande försök är halvmesyrer (konstigt att det bara är ett s i det ordet, förresten).
Människor måste inte bara kunna stapla ord på rad, de måste betona rätt också för att bli förstådda. Det är med andra ord mycket viktigt att barn, unga, gamla och människor med andra modersmål lär sig detta finlir som ett (d v s alla) språk erbjuder.
Man faller lätt i penséer* av det oerhört komplicerade och tjusiga instrument ett språk är. Vårt främsta kommunikationsmedel, helt enkelt.
