En kamrat rättar mig alltid när jag uttalar ordet ”otrolig”. Ta de flesta (alla?) ord på o-: ohemul, osnygg, oaptitlig etc, etc. Man betonar o-et, inget snack. Kamraten upprörs över den nutida vanan folk har – att betona "otroligts" andra o: ”det var något rent otrOligt!” Nu när jag vet att jag säger fel och därmed söker i skallen efter rätt betoning så slår det inte fel: det blir alltid fel just för att jag anstränger mig! Men det är bara att försöka med en synonym i stället. ”Rent fantastiskt”, rent sagolikt! Något enastående, vidunderligt!”
Särskilt sur går ändå inte att bli av detta otroliga tjat utan man får vända sig mot någon annan att klaga på. Och titta, där är han: Bob Dylan. Eller de som översatt hans text, ska det visa sig.
I den Nobelföreläsning Dylan sent omsider skickade till Svenska Akademien skriver han bl a följande: ”But songs are unlike literature. They’re meant to be sung, not read. The words in Shakespeare’s plays were meant to be acted on the stage. Just as lyrics in songs are meant to be sung, not read on a page. And I hope some of you get the chance to listen to these lyrics the way they were intended to be heard: in concert or on record …”
I den första, TT-översatta, versionen löd samma avsnitt:
”Men sånger är olika litteratur. De är menade att sjungas, inte läsas. Orden i Shakespeares pjäser var menade att spelas på en scen. Precis som låttexter i låtar är menade att sjungas, inte läsas på en sida. Jag hoppas att ni får chansen att lyssna på låttexterna såsom de var menade att höras på en konsert eller skiva…”
Va? Menade, menade, menade? Vad menar alla? Bob Dylan? TT-översättaren?
Ja, och då är det dags för en klipphängare. Det otrOligt spännande resonerandet kring menandet kommer antagligen i morgon.
* meningen är till vissa delar stulen ur sången ”Säg att du menar mej” som sjungits av Inga Mattsson, Charlie Norman och Brita Borg (samt fler, säkert) på 50-talet (tror jag). Den svenska texten skrevs av Gösta Rybrant, en tusenkonstnär född i Norrköping i början av 1900-talet.
