Släktingen tilltalade alltid evighetsfågeln på samma sätt: ”Hej, Pontus! Puss, puss, pip, pip.”
Människor i närheten blev vansinniga, men pontusarna tog det med jämnmod. En av alla dessa undulatreinkarnationer hade talets gåva. Det händer ibland. Men eftersom den begränsade frasen ovan var det enda den tränades i, så sa Pontus en vacker dag naturligtvis: ”Hej, Pontus! Puss, puss, pip, pip.”
Det kändes kusligt att höra en fågel tala till sig själv och dessutom SÄGA ”pip pip”, d v s inte pipa sitt eget pip. Som om en hund hade sagt ”fin vovve, vov vov”.
I stället för att lyssna till mänskligt babbelibabbel far jag nu ut i naturen och hör på fåglar som talar sitt eget språk. Ibland tycks även måsars skrik som en annan och vackrare musik.
