Men att helt vanliga svenska ord försvinner till förmån för underligheter, ja, det är en annan femma.
Ta t ex alla dessa ”akter” som uppträder på scener i dag. Ordet ”akt” leder mig till tankar på helt andra uppträdanden än dem som Håkan Hellström och Miss Li brukar utföra. Varför det inte går att kalla artister ”artister, sångare, grupper, band” m m är ett mysterium.
🎸🎺 🥁
En radiopersonlighet (vad använder jag själv för jädrans ord, förresten?) sa om en artist (ja, eller ”akt” då, men det heter de bara på scenen, tror jag): ”Jag hade världens crush på honom!”
Sånt har hänt folk förr och då har de sagt ”Jag var jättekär/störtkär/jätteförälskad/störtförälskad, dökär (det finns fler) i honom”.
Och nu är det risk för följetong (eller "följetång", som många föredrar att stava den gripande genren) igen. Kan man låna så glatt från engelskan för att man MÅSTE, så har jag tips på lån från ett geografiskt och släktmässigt mer närliggande språk.
Men läsaren får sjå sig. "Sjå" är norrländska (vet inte närmare region) och betyder ”ge sig till tåls, vänta”.
