Ofta har det intresserat mig vad medievärldens språkvårdare m fl i liknande branscher säger om sånt ("sånt" ger ett vardagligt intryck, säger stavningskollen) jag drar upp i bl a denna blogg. Mitt eget arbete under flera decennier gick ut på språkriktighet och dito frågor, därav ("därav" känns ålderdomligt eller främmande, säger stavningskollen) intresset. När jag upptäcker felaktigheter – eller åtminstone användning av ord och uttryck jag ställer mig frågande till – och mejlar nämnda språkmänniskor, hänvisas jag ibland till medeltida landskapslagar, 1800-talets Stockholmsslang, eller vad det nu kan vara. Slut på inledning.
”Meant”, skrev Bob Dylan (se de två tidigare inläggen i bloggen) i sin text och det översattes med ”menade” som i det här citatet: sångerna ”är menade att sjungas”.
Nu har jag letat efter detta ”mena” som Bob D avser med sitt ordval och han menar alltså "avser". Resultatet blir som följer.
Inte i någon av mina pappersordböcker (fyra stycken, utgivna mellan 1966 och 2004) sägs ”mena” betyda ”avse” eller ”ämna”.
Men här går vi till botten, eller i alla fall långt bak i tiden, och letar i SAOB på nätet. SAOB är den jättestora ordboken, inte att förväxla med SAOL. I SAOB finns historiska belägg: såna man ger mig när jag klagar.
”Mena” i den betydelse först TT:s och sedan Svenska Akademiens översättare använde, finns belagda med fyra (4) exempel. Ett är från 1585, ett från 1635 och de två övriga från 1886 och 1933.
"Mena" i betydelsen "avse" existerar alltså. Och inget sägs om hur många fler belägg det (givetvis) kan ha funnits under de senaste fem hundra åren och fanken vet hur länge dessförinnan!
Slutsatsen blir följande: man kommer att hitta belägg för allt. Och allt kommer att vara svenska! Titta, ett exempel ur Västgötalagen! 1200-talet? Äh, kör bara, det är ju svenska. Ett engelskt ord som direktöversatts, hm. Nämen se! Här har det tidigare använts en period på 1500-talet då det kommit in via latin för att sen försvinna och komma tillbaka via franskan. Det användes visserligen senast på 1700-talet, men det finns, så kör bara!
Förresten går ju det mesta tillbaka på en indoeuropeiska som talas av nästan halva jorden. Gläds alltså, alla skolbarn, SFI-elever och vem fasiken som helst: du kan aldrig säga eller skriva fel.
Det här leder vidare till ett nytt massivt resonemang, var så säkra. Det vore förmätet att kalla detta en ytterligare klipphängare, men lita på att spänningen stiger!
Men här går vi till botten, eller i alla fall långt bak i tiden, och letar i SAOB på nätet. SAOB är den jättestora ordboken, inte att förväxla med SAOL. I SAOB finns historiska belägg: såna man ger mig när jag klagar.
”Mena” i den betydelse först TT:s och sedan Svenska Akademiens översättare använde, finns belagda med fyra (4) exempel. Ett är från 1585, ett från 1635 och de två övriga från 1886 och 1933.
"Mena" i betydelsen "avse" existerar alltså. Och inget sägs om hur många fler belägg det (givetvis) kan ha funnits under de senaste fem hundra åren och fanken vet hur länge dessförinnan!
Slutsatsen blir följande: man kommer att hitta belägg för allt. Och allt kommer att vara svenska! Titta, ett exempel ur Västgötalagen! 1200-talet? Äh, kör bara, det är ju svenska. Ett engelskt ord som direktöversatts, hm. Nämen se! Här har det tidigare använts en period på 1500-talet då det kommit in via latin för att sen försvinna och komma tillbaka via franskan. Det användes visserligen senast på 1700-talet, men det finns, så kör bara!
Förresten går ju det mesta tillbaka på en indoeuropeiska som talas av nästan halva jorden. Gläds alltså, alla skolbarn, SFI-elever och vem fasiken som helst: du kan aldrig säga eller skriva fel.
Det här leder vidare till ett nytt massivt resonemang, var så säkra. Det vore förmätet att kalla detta en ytterligare klipphängare, men lita på att spänningen stiger!
