Den engelska vi anammat och slängt in hos oss på nån slags (en del säger ”nåt slags”) konstig svenska är numera och tyvärr etablerad. Många tycker att ”ha en bra dag” låter trevligt. Själv är jag kallsinnig och karg. I en affär ska man betala, säga varsågod, tacka och gå. Man kan också säga hej och hej då, det hör till normalhyfs.
Men att önska varandra en bra dag är att ta i. Särskilt när någon säger ”ha en fortsatt bra dag” kliar det i käkmuskler och andra artikulationsställen. Utan otrevlig ton skulle det kännas bra att kunna svara att jag också hoppas att den blir fortsatt bra eftersom det varit inbrott hemma under natten, jag skurit mej illa på en glasbit samt hunden rymt och inte kommit tillrätta.
Det finns mer amerikanska i butiksvärlden. Häromdan fumlade jag med pengarna när jag skulle betala och ursäktade mej inför kassörskan med orden: ”Oj, vad jag är långsam”.
”Ta din tid”, sa hon. (”Take your time”)
Det är då jag rådgör med förr-i-världen-tiden. Vad hade hon sagt för ca tjugo år sen?
Jo, kanske: ”äsch, ingen brådska, ”det är ingen fara” eller något annat hon just kom på av sig själv.
***************************
I en restaurang ropades maten ut. Vi hade fått en lapp med ett nummer på.
”Nr 87 är redo” ropade killen ur personalen. Redo? Det är det väl scouter som brukar vara? Och maten är väl klar eller färdig? Det här är ett av tusentals exempel på det finlir som alla språk erbjuder om man håller dem i aningens strama tyglar.
Vad gäller "maten är redo"skulle dock dagens språkvårdare och andra i liknande bransch säkert hitta ett par belägg från 1352 och 1703, och förklara för mig, den fåkunniga, att bruket bestämmer!
Men jag är inte redo. Då menar jag att jag ännu inte är färdig med motståndarlägret.🐴 🐟🐟
