Den här saken bör skärskådas, beteendet är mentalimperialistiskt. Man säger att det är på skämt, men skämten blir lätt enahanda och bottenlösa. Vanligen sker härmarattacker när tungomål ligger nära vårt eget, såväl i geografi som uttal. Å andra sidan KAN språkskämt vara roliga, men fingertoppskänsla är bra att ha.
En radiojournalist med bakgrund som korrespondent i bl a USA och Tyskland, har svårt med just Fingerspitzengefühl. Obegripligt, har man ”bott” i språket ett tag försvinner lusten att skämta på rudimentära sätt. Denne journalist vrålar ut alla eventuella ord han behöver säga på tyska. Talar han om spårvägar uttalar han ”die Strassenbahn” på hitlerskt vis. Påfallande ofta gör sig folk lustiga på detta sätt. Har man begränsade kunskaper i vad är språk är kan det ursäktas, men man hör även ytterst välutbildade hemfalla åt de töntigaste språkfjantigheter.
Sitta bland kompisar och lattja är en sak, offentligt basunera ut konstiga fördomar en annan. Särskilt som samma personer annars är nästan överdrivet empatiska inför mänskligt beteende.
Svenska låter också kul för många med andra modersmål. När jag lärde känna några italienare i ungdomen hade de svårt att hålla sig för skratt när undertecknad pratade svenska. Sen dess har en av dem lärt sig svenska själv och flinar inte så fort en svensk öppnar munnen!
Det är samma sak när någon skrattar åt och härmar ens egen dialekt lite för ihärdigt. Allt sånt här visar tyvärr på en mänsklig brist av ett djupgående slag: man ser sig själv som en av dem vars språk borde vara norm. De andra skulle kunna skärpa sig och prata som folk.
En radiojournalist med bakgrund som korrespondent i bl a USA och Tyskland, har svårt med just Fingerspitzengefühl. Obegripligt, har man ”bott” i språket ett tag försvinner lusten att skämta på rudimentära sätt. Denne journalist vrålar ut alla eventuella ord han behöver säga på tyska. Talar han om spårvägar uttalar han ”die Strassenbahn” på hitlerskt vis. Påfallande ofta gör sig folk lustiga på detta sätt. Har man begränsade kunskaper i vad är språk är kan det ursäktas, men man hör även ytterst välutbildade hemfalla åt de töntigaste språkfjantigheter.
Sitta bland kompisar och lattja är en sak, offentligt basunera ut konstiga fördomar en annan. Särskilt som samma personer annars är nästan överdrivet empatiska inför mänskligt beteende.
Svenska låter också kul för många med andra modersmål. När jag lärde känna några italienare i ungdomen hade de svårt att hålla sig för skratt när undertecknad pratade svenska. Sen dess har en av dem lärt sig svenska själv och flinar inte så fort en svensk öppnar munnen!
Det är samma sak när någon skrattar åt och härmar ens egen dialekt lite för ihärdigt. Allt sånt här visar tyvärr på en mänsklig brist av ett djupgående slag: man ser sig själv som en av dem vars språk borde vara norm. De andra skulle kunna skärpa sig och prata som folk.
