Hur ska man säga detta utan att kränka mänskligheten?
Följande hade jag tänkt skriva: Om man ser bakåt på det språk, som ansågs vara – ja hjälp, hur ska man säga det här – det mest rätta, blir man ofta förtvivlad.
Nu är det så att undertecknad haft en hel del att göra med skrivna (och för all del även talade) texter och blivit mycket känslig för språket som nu används. Överkänslig, till och med, anser nog många. (Jag är rätt bra på att läsa ögon också…)
Men herregud. Det fanns en skaplig, gemensam, överenskommelse om hur svenska skulle talas och läras ut. Den var vi många som tillägnade oss så gott det gick. Ska vi då nu bara sitta här och förnedra oss själva genom att påstå att vi ”som äldre” är ”rädda för förändringar”?
Att det finns barn och vuxna, svenska som utländska, som har problem med språket (eller språken, om de behöver flera) är ingen nyhet. Det nya är att man i stället för att försöka lära dem så mycket som möjligt bestämmer att ”det inte är så viktigt hur man säger eller skriver”.
Nu har hon fått rejält ett anfall igen, tänker läsaren. Ja, tänk för att hon nog har det. Medierna uppvisar så många felaktigheter att man baxnar. Hur ska människor kunna förstå varann?
Förutom icke-försumbara fel ljuder vårt samtida samhälles gulliga samförståndsaktivistiska språksmet av Huxley-Orwell-Boye-Bradbury så det bara visslar om det.
