Mitt specialintresse är (som bekant): varför pratar hela landet skitsvenska nuförtiden? Men det går sällan att vara helt konsekvent, för ibland kommer yttranden liksom farande upp ur århundradena och klipper till en. Man förvånas. Som äldre glömmer man ju det som hände i förmiddags men får plötslig kontakt med sent 1800-tal: och då gärna ord och uttryck man inte vetat att man kunnat.
I dag behövdes ett lagom retfullt ord till en närstående. Ett som avslutar en mening som börjar: ”Du är verkligen lite…” Den kan fortsätta ”…knäpp i bollen, knasig” eller nåt i den stilen. Nu sa jag ”du är verkligen lite hösomflös”. Genast stod klart att jag inte visste vad jag sa. Ordbok hit! Gärna Project Runebergs Dialektlexikon.
Och se: det fina invektivet har tydligen varit vanligt i Småland och Östergötland. Ibland har folk sagt ”hösomflös”, ibland ”hösomfös”. Innebörden är ”slösaktig”, verbet ”hösomflösa” betyder ”misshushålla genom oordentlighet”. SAOB, den aningens flådigare ordboken tar upp ”hösenflös” och beskriver det som ”lättsinnigt slösande” samt tillägger att det är ”bygdemålsfärgat”. Jo, det ante en.
Hör tas också upp ett talesätt ur Victor Granlunds ”En samling ordspråk, ordstäv och talesätt” från ca 1880: ”Antingen hösenflös eller härpensnärp.”. Det senare ordet är motsats till hösenflös och betyder ”mycket sparsam/snål”.
